|
- En misslyckad barnkull - |
|
Enligt en sägen (upptecknad efter Ivar Karlsson Rönnäng) svuro ett gift folk från Bäckevik falskt vid tinget. Alla deras bar, som föddes efter detta, blevo skeva och sneda och dåliga då de fingo av moderns mjölk. De äldre barnen voro riktiga. Familjen är lätt att hitta, även om den inte ställes i sägnens strålkastarbelysning. Den långa rad av små barnlikkistor, som Olof Persson i Bäckevik enligt Stenkyrka död- och begravningsbok fick följa till kyrkogården, kan inte undgå att väcka ens uppmärksamhet. Lägger man därtill mantalslängdernas upplysning ”fånige” om tvenne av de tre, som nått vuxen ålder, så har man ”Guds straffdom” i all sin obönhörlighet. Jag hade lagt märke till denna olyckliga familj, långt innan jag hörde sägnen, varför denna väckte mitt särskilda intresse. Först några uppgifter om de olyckliga föräldrarna. Olof Persson, född 1751, voro äldste son till Per Olsson i Rönnäng. Han var nätt och jämt myndig, då han 1772 eller 1773 gifte sig med den fem år äldre änkan Kerstin Trulsdotter i Bäckevik, ägare till ett halvt hemman (och mor till tvenne barn ?). Att konservera änkor, ibland rätt gamla och medfarna, var ett vanligt sätt för unga bondpojkar att i denna jordhungerns tidevarv skaffa sig gård. Något senare ersatte sillen änkorna. Barnen kommo i rask takt för Olof och Kerstin ett par årtionden framåt. Det hittills lända barnregistret, vilket jag uppgjort efter kortfattade utdrag ur Stenkyrka kyrkoböcker (med början 1779) och mantalslängderna ser ut som följer och är nog i det närmaste riktigt.
1. Petter samt. 2. Torbent ”fånige” enligt mantalslängderna, som vid denna tid ej upptaga barn yngre än 15 - 16 år. Dessa nämnes redan 1793 och äro alltså födda före 1779. Petter levde ännu på 1820-talet, Torbent dog nog redan på 1790-talet. 3. Jonas Olsson i Bäckevik, född 1779 2/5, var enda ”riktiga” barnet, som nådde vuxen ålder. Ägde 1/2 Bäckevik. 4. Anders var född 1781 7/12 och död i ”håll & stygn” 1785 5/1. 5. Olof var född i mars 1784 och död i kikhosta julafton 1785. 6. Anna född, 1786 30/9, död 1786 13/11 (tvilling med Anders). 7. Anders född, 1786 1/10, död 1787 20/1. 8. Anders född 1787 30/10, död före 1790. 9. Anders, född 1790 11/1, död späd.
Listan stämmer med sägnen så tillvida, att der är de äldre barnen som leva. Det är emellertid betänkligt, att de två äldsta ej äro normala till sinnesbeskaffenheten. Huruvida de yngre voro krymplingar framgår ej av dödboken. Sägnen låter den emellertid födas normala till världen. Det troliga är väl, att barnen voro ”fåniga” från födelsen. Sådant lade man ej märke till, förrän barnen nått mera framskriden ålder. Dylik ärftlig belastning kombineras enligt nutida ärftlighetslära ofta med kroppsliga defekter, som tydligt framträder rätt tidigt. Det lade man märke till. Att medfödd svaghet förelåg, kommer man ej ifrån. Så skördas ju tvillingbarnen tidigast av döden. Där kunde inte ens engelska sjukan ha hunnit börja sitt förstörelseverk. För såväl vår tid som samtiden är det ägnat att förvåna, när i ett äktenskap mellan tvenne, som tillhöra livskraftiga och starka släkter, de flesta barnen äro undermåliga. Ställa in problemet i ärftlighetsforskningens belysning, är det ej så märkvärdigt. Tvenne släkter bära dolda anlag för en sjukdom, men det syns ej. Så ingår en ur ena släkten giftermål med en ur den andra, och det dubbla anlaget hos barnen tar ut sin rätt. Sådant anlag for sinnessjukdom har tydligen legat dolt hos Per Olssons släkt. Härför talar också det faktum, att då Per Olssons dotter gifte sig med en man ur en Anna Gren av Bäckeviks-släkten (Inger Persdotter och Anders Nilsson) gavs upphov till en ganska underlig son, ”fillekommisarien ”, ett original även för sin samtid. Hade en stor barnskara blivit följden, vem vet, hur den kommit att slå ut. Och Fillekommisariens båda söner voro ju också underliga och föga lyckade. Så kan vi 1900-tals människor se på problemet, som är oerhört intressant så här långt efteråt, men samtidens människor såg i sådana olyckor ett straff från Gud ”som hemsöker fädernas missgärningar på barn och efterkommande intill tredje och fjärde led”. Sedan voro ju anlagen för utspädda. Men missgärningen ? Ja, i värsta fall fick man gissa sig fram. Att svära falskt var ett brott, som sysselsatte fantasin genom sitt svåra straff, inför menedaren var t.ex. en ängel. Att Olof och Kerstin varit inför tinget är nog säkert, lika säkert som att de ej svoro falskt. Son Jonas var född 1779 måste detta ha hänt i början av 1780-talet. Och det skulle vara mycket intressant att se, vad målet rör sig om, om det nu är verklighet.
|