Våra första år präglades av kriget 1939-45. Stränderna var ofta vår naturliga lekplats då där fanns mycket intressant "vrag" att sysselsätta oss med. Det var t ex delar från båtar och flygplan men ibland kunde det bli riktig fest då vi hittade förpackningar med nödproviant. Dessa burkar innehöll t ex kex, choklad och russin som var riktigt godis. Utefter stränderna förekom rikligt med tjära som ofta hamnade på våra kläder och händer. Tjäran togs bort med margarin.

Det var inte ovanligt att det kom drivande minor som låg och slog mot bergen. Militären kom då och bogserade ut minorna på öppet vatten och detonerade dem. Resultatet blev en väldig vattenkaskad och en massa död fisk som flöt omkring. Ett efterspel till kriget var i början av 1950-talet då Lennart och jag fick höra talas om att det skulle ligga en mina på botten ute vid Gulskären. Lennart hade en norsk snipa "Sippan" som då hade utrustats med en "aktersnurra". Det var sommarlov och Lennart och jag beslutade att vi borde undersöka denna hemlighet lite närmare. Vi tog "Sippan" och åkte ut till Gulskären där det mycket riktigt låg en sjunken mina i kanalen intill det sydligaste av Gulskären. Minan låg på ungefär två meters djup och det var ett stort hål i ytterskalet. Vi förstod genast att det var ingen lätt sak att plocka upp den utan att det behövdes vissa hjälpmedel. Om det var en tysk eller en engelsk mina hade vi ingen aning om.

En eftermiddag när mamma och pappa inte var hemma tog Lennart och jag en gammal winsch som låg i vår sjöbod och åkte ut till Gulskären. På plats förankrades winschen med dubbar i berget och vajern drogs ut . Sedan dök jag ned och satte fast kroken i en av öglorna på minans ytterskal. Dessa öglor användes normalt till att förankra minorna med. Sedan var det bara att börja veva och minan kanade snällt, utefter berget, upp mot ytan. När minan nådde ytan kunde vi konstatera att den var dryga metern i diameter och hålet i ytterskalet var ungefär en halvmeter och att vi kunde se kruttunnan inuti. Jag skulle gissa att minan innehöll 100 kg trotyl, som var ett vanligt sprängämne i minor. Tändmekanismen som satt i ytterskalet hade ett rör som gick ner i kruttunnan. Snart låg minan på berget och vi kunde studera den lite noggrannare. Vi konstaterade att vi skulle behöva lite verktyg för att komma minans hemlighet lite närmare. Några dagar senare åkte vi ut igen nu utrustade med bl a skiftnycklar, hammare, bräckjärn och en yxa. Vi började med att skruva loss tändningsmekanismen, som var i rostfritt stål, den var mycket lätt att lossa trots åren på sjöbotten. Vi hade nog tur eftersom glasröret som innehöll syran som skulle sätta igång tändningen av krutet var sönder, annars kanske vi hade varit "där" som Lennart sa, när vi körde hem, och pekade mot himlen. Locket på kruttunnan öppnade vi med ett bräckjärn, det var som att öppna en färgburk. Krutet var alldeles gult och stenhårt men torrt, "alltså kruttort". Krutet fick vi hugga loss med yxan och sedan proveldade vi. Det brann inte utan att man fick ha en eld som man fick lägga krutet på innan det antändes och sedan brann det med en fruktansvärd svart rök! Krutet gav oss orange händer som var omöjligt att tvätta rena. Frågorna om missfärgningen uteblev naturligtvis inte men hur vi förklara det hela kommer jag ej ihåg. Några dagar senare var det flera pojkar som skulle med och titta på minan. Då högg vi loss en spann krut och körde till Vannholmen för att elda upp det. Där låg det två segelbåtar som hals över huvud fick lämna viken p g a den hemska sotröken.

Ryktet spred sig, och efter några dagar ringde "någon" till marinen som kom och sprängde det som återstod. Sorgligt nog tog vi inga souvenirer.

Nedtecknat efter ungefär 60 år,

Kjell B.