”Ytterst knapp lön hade nödgat prästen ta sin bärgning ur sjön och jorden och där ej dessa räckte, måste han vädja till sina församlingsbors goda vilja. Men den goda viljan visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som måste förtäras på stället och således inte kunde öka prästgårdens välstånd, men snarare inverka på förmånstagarens fysiska och moraliska tillstånd.”

Så beskriver August Strindberg prästen Nordström i sin roman ”Hemsöborna.”

Vad det gäller kaffehalvor och trakteringar, kunde det lika väl varit komminister Johan Eklund, född i Göteborg 1755, son till en artillerist, prästvigd 1783, präst i Valla på Tjörn 1789, avsatt från sitt ämbete för alltid 1 april 1807, död 6 april samma år.

En mycket egendomlig präst, starkt begiven på starka drycker och mycket annat.

Följande undersökning bygger på Orust och Tjörns härads domböcker den 26 oktober och 18 november 1805. AIa:53. Den 5-18-19 mars och 28 maj 1806. AIa:54. Samt Göteborgs domkapitels protokoll 1806 -1807. AIa:40. Samtliga Landsarkivet Göteborg.

FESTEN I KYRKESUND.

Vid urtima ting på Svanesund den 26 oktober 1805 hade Kronobefallningsmannen O Thorsberg instämt kom. Johan Eklund tillika med gossen Carl Rahm för att undergå rannsakning. Vid uppropet inställde sig de tilltalade tillsammans med fiskaren Truls Nilsson och domkapitlets ombud kyrkoherde och kontraktsprosten Sven Ödman.

Johan Eklund berättade följande:

Att han vid Larsmässotiden (ungef. 10 augusti) varit på Björholmen, där han vidtalade fiskaren Truls Nilsson från samma ställe att med båt bliva förd ”åt skärgården.” Eklund med sällskap hamnade först på ett trankokeri i Kyrkesund, där de blev förplägade. Därifrån fortsatte de till salteriet Tomten, där inspektor Björk medverkade till att de åter blev förplägade. Truls stannade kvar, men gossen Carl Rahm och prästen Eklund begav sig till Kjebenäbbet, där båda stannade en timma och blev ytterligare undfägnade. När Eklund återkom till Tomten, var Truls så berusad, att han både haft uppkastningar och lämnat annat efter sig på golvet. Inspektor Björk berättade, att Truls förtärt starka drycker till ett värde av 14 eller 28 skilling. Denna summa vägrade Truls att betala. Eklund hade gärna velat betala för Truls men kunde inte. Inspektor Björk omtalade då att Truls hade pengar på sig, varvid Eklund ur Truls ficka tog plånboken utan dennes klander. Där fanns 1 riksd. och 2 skill. Eklund tog i vittnens närvaro 1 riksd. och 1 skill. och gav dem till Björk som betalning, återstoden lade han tillbaka i plånboken, vilken han lagt tillbaka i fickan på Truls.

Att fara ifrån Härön utan att taga Truls med sig kunde inte Eklund, för det var Truls båt. Därför överenskom Eklund med Björk, att denne skulle hjälpa Truls ned i båten. Pastor Eklund och gossen Rahm gick först - dessa var tydligen föregångare - efter kommer Björk med Truls, vilken lades i båtens främre del, där han en stund låg stilla, men utfarit i hotelser. Komna en bit från land steg Truls upp och fattade staken till focken och ville slå ihjäl dem båda. Eklund rodde med ena handen och höll Truls ifrån sig med den andra. Gossen Rahm, som rodde på andra sidan, började av rädsla jämra sig och bad Eklund göra sig av med Truls. Eklund svarade: ”att sådant icke kan ske förrän de kommit till land.”

Komna till en vik vid Ängevikshuvud, där båten gick på grund, föll Truls baklänges i sjön, men fattade tag i båtens reling för att åter komma ombord. Gossen Rahm hade med en käpp slagit honom över händerna. tills han fick släppa taget, ”och då har Truls som en krabba på fyra fötter vadat iland.” Eklund berättade vidare att om Truls sedermera fått någon skada , hade han den själv sig tillfogat.

Gossen Rahm tillstod, att han av rädsla slagit Truls över händerna, när han ville åter i båten. så att Truls fick släppa och vada iland.

Detta var pastor Eklunds version av händelsen.

Tvenne vittnen var inkallade, nämligen:

1. Hustrun Ingeborg Svensdotter, Ängeviks Huvud.

2. Mattis Olsson, Viks Ödegärde.

Den förra ansåg Eklund som jäv, emedan hon spridit ut rykten om denna händelse. Yrkandet ogillades och båda avlade eden.

1. Ingeborg Svensdotter  Omkring Larsmässotid hade hon vid sin stuga iakttagit tre personer i en båt, så nära under Ängeviks Huvud att båten stannat på grund. Truls Nilsson kände vittnet igen, men icke ”pastor Eklund då han var utan krage.” Båda satt mitt emot varandra på mittoften. Vittnet gick ut på huvudet och såg på dem samt förmanade, att båda skulle uppföra sig beskedligt. Truls ropade till vittnet, men hon svarade inte. Gossen Rahm bad henne hjälpa till att bli av med Truls. Då ropade Truls till vittnet vid namn. Vittnet svarade: ”att då de drullat så får de sig själva skylla.”

Vittnet gick till sin stuga och låste dörren och begav sig upp i bergen för att se, vad som skulle hända. Då märkte hon, att båten glidit av grundet samt att Truls var i sjön men höll sig kvar i båtrelingen och hade huvud och bröst ovan vattnet. Eklund höll sina händer på hans. Slutligen knuffade Eklund till Truls, så att han föll baklänges i sjön och fick sedan vada iland.

Vittnet gick att möta Truls, vilken var blodig i ansiktet, hade ett litet sår ovanför ögonbrynet samt flera blånader på händerna. Truls hade då erinrat sig, att då alla var i båten, hade han fattat en åra för att ro, men såväl prästen som gossen hindrade honom. men då dessa inte kunde förmå honom att släppa åran, har gossen slagit honom över händerna med en käpp.

En stund efter det Truls kommit i land, kom andra vittnet och hjälpte honom in i en stuga och tvättade av blodet, klädde av honom och lade honom i en säng, medan prästen och gossen rodde sin väg.

2. Mattis Olsson: kom en stund senare, då en flicka talat om att en man var illa medfaren vid Ängeviks Huvud. Vittnet gick dit och kände igen Truls Nilsson, som var över hela ansiktet blodig. Vittnet hjälpte Truls in i en stuga, tvättade blodet av ansiktet. Då syntes ett litet sår över ena ögonbrynet samt åtskilliga blånader på händerna. Truls avkläddes och lades till sängs och vittnet gick sin väg.

TOLV HORUNGAR PA TJÖRN.

Anna Eriksdotter, hustru till Relf Rasmusson i Krossen på Mjörn, hade varit i ett välsignat tillstånd. Vi får förmoda, att hon under havandeskapet visste om - enligt folktron – att barnets framtida hälsa var beroende av, hur hon som moder kunde skydda barnet under den tid, hon bar det.

Hon hade aktat sig för att bli skrämd, för då kunde barnet få lyte.

Hon hade undvikit att bli skrämd av en hare, för då kunde barnet bli harmynt.

Hade hon träffat en råtta, kunde barnet få en hårbevuxen fläck i form av en mus eller råtta på det ställe, hon i hastigheten tagit på.

Ville Anna Eriksdotter veta, vad kön hennes barn skulle få, då hade hon varit närvarande, när en väv togs ned, då tog hon två sölvekäppar och drog dem efter sig ut genom dörren. Av samma kön, som den första levande varelse hon fick se, antingen det var ett djur eller människa, skulle hennes barn bli.

Hade en skata byggt bo i trädgården, fick hon ej riva ned det, ty då skulle barnet hoppa som en skata. Hon skulle gå med löst åtsittande kläder och ej bära strumpeband så fick hon en lättare barnsäng.

Detta är blott några få föreskrifter, som Anna E. under sin havandeskapstid hade att iaktta.

Den 12 oktober födde Anna E. en son. Vi får väl antaga, att omedelbart efter barnet var fött, sattes en kniv över dörren, detta till skydd emot trollen, som annars kunde komma och byta bort barnet. Elden i spisen fick aldrig släckas och lampan skulle brinna nätterna igenom. Stål skulle läggas i lindan och en psalmbok läggas under hakan. Detta var också ett skydd emot trollen. Tiden fram till dopet var man också mycket noga med att ingen lösaktig kvinna såg barnet naket, ty då kunde barnet få ”Horskäven” (Engelska sjukan).

Dopdag blev utsatt till den 13 oktober 1805 och skulle ske i hemmet. Barnets namn var Erik, förmodligen efter barnets morfader. Komminister Eklund var kallad och anlände glad i hågen. Detta föranledde, att Eklund blev inkallad till tingsrätten den 5 mars 1805, men på grund av att domkapitlets ombud Sven Ödman hade anmält, att han på grund av sjukdom var förhindrad att inställa sig, blev målet uppskjutet till 18 mars.

Denna dag inställde sig samtliga parter. Eklund nekade till allt och sade: ”att övriga får sina påståenden bevisa.”

Ombudet Sven Ödman tillkännagav, att han var beredd på ett sådant svar från Eklund.

Följande vittnen var inkallade:

1. Trädgårdsmästaren på Sundsby Ivar Lunnergren.

2 Hustrun Anna Eriksdotter, Krossen.

3. Hustrun Helena Olsdotter, Krossen.

Som jäv anförde Eklund Helena Olsdotter, att hennes moder (Borta Jakobsdotter på Apleröd) yttrat det Helena sagt: ”att Eklund skall haft dottern med sig ute och om majoren på Sundsby hade gjort Helena med barn skulle han få verka i åtta-tio dagar. Samt att Helena hade blivit lösaktig borde av vederbörande kronobetjänt höras.”

Tingsrätten ogillade Eklunds påstående, och Helena icke för något lösaktigt leverne blivit tilltalad. Varvid alla avlade eden och berättade:

1. Ivar Lunnergren, att han var gäst vid barndopet i Krossen, då Eklund var av starka drycker påverkad. Efter dopakten gick Eklund till ett annat rum, där Olof Eriksson satt på en soffa. Eklund frågade honom: ”Vad sitter du här och suckar över? Samt yttrade samtidigt: ”Djävulen anamma mig, skall icke du bliva salig.” Härpå svarade Olof : ”Gud give det ”

Efter detta gick Eklund till Helena Olsdotter och sade: ”Jag vill göra en horunge på dej.” Helena svarade: ”Det är du inte karl till” härtill svarade Eklund: ”Jag har gjort 12 horungar på Tjörn.” Eklund tillade: ”Jag vill taga musen på dej.”

Eklund fortsatte med flera fräckheter och gjorde sig till ett föraktligt åtlöje.

2. Anna Eriksdotter, vilken satt på en soffa, när Eklund kom till vittnet och tog tag i hennes kjolar, men vad mening Eklund hade eller vad han därunder yttrade mindes hon inte.

3. Helena Olsdotter, att hon före jul var gäst vid ett barndop i Krossen på Mjörn. Klockan 12 på dagen kom Eklund till gården i sällskap med en ”skojare” vid namn Fogelberg. Eklund gick in i stugan, men Fogelberg ville ej gå med, utan han blev trakterad på gården med en sup och gick sedan sin väg. Eklund kom och efterfrågade ”skojaren”. Vittnet svarade, att han hade gått därifrån. Härefter sade Eklund: ”att det finns tvenne klockare på Tjörn, som kunde döpa barnet, men kanske det är bäst, jag gör det själv.” Vittnet svarade: ”Att varken tiggare, klockare eller övriga präster var beställda.” Enligt vittnet gick Eklund till hustrun Anna Eriksdotter, som satt på en soffa, lyfte på hennes kjolar - över båda knäna - och sade: ”Jag skall taga musen på dig.”

Vidare berättade Helena Olsdotter, att Eklund var mycket rusig och blev flera gånger tillsagd att förrätta barndopet, det han så småningom oklanderligt gjorde. Under det Eklund varit på förrättningen, hade han sagt till Olof Eriksson, att han hjälpt honom till nattvarden, och yttrade samtidigt: ”att mig djävulen bliver du salig.”

Eklund begav sig icke på hemresa förrän på aftonen, ”då han icke kunde på kärran sätta sig utan hjälp.”

Detta som Helena Olsdotter berättat, sade Eklund att det var osanning, för han hade drängen med sig och således behövde han ingen annan hjälp för att komma upp på kärran.

DEN KÄMPAGLADE PRÄSTEN.

I nödens år 1805 den 15 december avled flickebarnet Cristina Jonasdotter från Hjälteby i Valla socken i kikhosta, 8 månader gammal. Dagen efter avled hennes broder Lars Jonasson 3 år gammal ”av värk”.

Barnens föräldrar var Elsa Larsdotter och Jonas Engelbrektsson från Hjälteby.

Begravningsdag till dessa barn var utsatt till 2 januari 1806. Begravningsgästerna började anlända, och man kanske började vänta på prästen - Johan Eklund - för att denne, som väl alla trodde, skulle tala ett tröstens ord till sörjande föräldrar.

Nu hör till saken, att innan Pastor Eklund lämnade prästgården i Kråkedal, hade han varit i kontakt med vinguden ”Bacchus” utav denna kontakt hade han blivit starkt påverkad, när han således anlände till sorgehuset, var han på ett strålande stridshumör.

Den 5 mars 1806 blev Johan Eklund åter inkallad för världslig domstol. På grund av domkapitlets ombud Sven Ödman var av sjukdom förhindrad att inställa sig, blev målet uppskjutet till 18 mars. Denna dag ställdes Eklund till ansvar för det han överfallit:

Per Nilsson, Myggenäs

Anders Eriksson, Bråland

Anders Henningsson, Bråland

vid begravning hos Jonas Engelbrektsson i Hjälteby. Sven Ödman var nu återställd och var närvarande vid tingsrätten. De överfallna fick så tillfälle att berätta:

Per Nilsson: Att han var gäst vid begravningen i Hjälteby, då Eklund ”var vid utmärkt humör”, tycktes bli våldsam mot någon av de närvarande. Per ville tala Eklund tillrätta, då Eklund gav Per ett slag.

Eklund yttrade, att detta är ett vanligt rykte, och det han tvenne gånger utreagerade sig för sin Gud.

Anders Eriksson: Att han var närvarande vid begravningen, när Eklund ofredade Hans Olsson i Hjälteby, samt sagt att hans skulle gå härifrån. Vittnet hade då sagt till Hans Olsson att sätta sig bredvid honom, det han gjorde. Härefter gav Eklund Andreas flera örfilar. Nu kom övriga gäster för att försöka skilja de stridande åt. När inte Eklund nådde vittnet med sin arm, tog Eklund en på bordet stående trätallrik och en silverbägare och kastade efter vittnet, under det Eklund svurit och var av starka drycker påverkad.

Anders Henningsson : Att han var gäst på begravningen i Hjälteby. Vittnet fick av värden låna en kritpipa och kom från en särskild kammare in i rummet. Eklund, som detta märkte, kom genast och utan någon anledning slog pipan ur munnen på honom, så att den gick av. Därefter tog Eklund av en på bordet stående tallrik något, som liknade ben, och kastade på vittnet. Eklund var av starka drycker påverkad.

När dessa tre män avgav sina berättelser, var Eklund mycket orolig, gick fram och tillbaka, såg de talande i ögonen, allt i avsikt att störa dem. På tillsägelse ville Eklund icke sluta med detta, utan fick hotas med att bliva bortförd under vittnesmålens avgivelser.

Utan avseende vad dessa berättat, nekade Eklund till att han någon ofredat eller varit drucken, och han trodde det kan vara svårt att bevisa.

Ombudet Sven Ödman åberopade följande vittnen:

1. Bernt Andersson, Valsäng.

2. Bernt Helgesson, Valsäng.

3. Drängen Kristian Olsson, Valsäng.

4. Drängen Olof Helgesson, Valsäng.

5. Olof Jakobsson, Bråland.

6. Jonas Engelbrektsson, Hjälteby.

7. Jakob Eriksson, Askerön.

8. Drängen Cristian Nilsson, Västra Röd.

Emot Olof Jakobsson och Cristian Nilsson ansåg Eklund som jäv.

Den förra, att han strax efter det Eklund kommit till Tjörn, skall ha sagt: ”att han kan predika lika bra som Eklund.” Samt att Olof Jakobsson i detta mål utspritt rykte och borde anses som part, när han också ofredat Eklund.

Emot Cristian Nilsson att han var 23 år gammal och ännu ej nyttjat sina salighetsmedel och således borde i kristendomskunskap förhöras.

Häradsrätten ogillade Eklunds påstående, vad det gäller Olof Jakobsson.

Angående Crislian Nilsson åtog sig Sven Ödman att förhöra honom i kristendomskunskap, innan han fick avlägga eden.

Övriga berättade var för sig.

1. Bernt Andersson, visste inget.

2. Bernt Helgesson : var närvarande vid begravningen, och Eklund var mycket berusad.

3. Cristian Olsson: var närvarande vid begravningen, sedan Eklund och Hans Olsson tvistat mellan varandra samt Eklund velat föra Hans Olsson ut ur stugan, har Andreas Eriksson gått fram och tagit Hans med sig och satt honom bredvid sig vid bordet. Eklund följde då efter och gav Andreas två örfilar. Andreas blev arg och gav prästen en örfil. Eklund var starkt berusad.

4. Olof Helgesson : vid samma tillfälle var Eklund synbart rörd.

5. Olof Jakobsson : Att Anders Henningsson av värden fått låna en pipa och därmed rökt tobak. Eklund, som även ville röka, gick till Anders och bad få låna pipan, men blev nekad. Då slog Eklund pipan ur munnen på honom två gånger, så att den gick sönder. Sista gången for både pipa och tobak i ansiktet på Anders. Härifrån hade Eklund begivit sig till Andreas Eriksson och slagit honom med örfilar, så att en svullnad uppstod på ena kindbenet. Den gick hål på så att blod och vatten rann därur. Anders Eriksson blev förbaskad och knuffade bort Eklund och sade. ”att han borde taga kragen av sig.”

Per Nilsson i Myggenäs, som var närvarande, hade velat ställa allt tillrätta, och därför fick han av Eklund en örfil. Vittnet blev ledsen över detta. Eklund ville nu begiva sig ifrån sorgehuset men blev hindrad av värden, därunder denne av Eklund fick tre örfilar. Vittnet yttrade då. ”Den vår Herre icke har givit mer förstånd, kan man ej begära bättre av.” Samt att Eklund var mycket rusig.

6. Jonas Engelbrektsson: Att Eklund tvenne gånger slog en pipa ur på Anders Henningsson. Att Eklund och Hans Olsson i Hjälteby tvistat. Därefter hade Eklund slagit Anders Eriksson med två örfilar och kastat en silverbägare efter honom. Anders Eriksson yttrade då: ”att Eklund borde taga kragen av sig.”

Härefter gick han till Olof Jakobsson och gav honom två örfilar. Eklund var av starka drycker rörd.

7. Jakob Eriksson visste inget.

Härefter tillkännagav Sven Ödman, att han funnit Cristian Nilsson vara mycket svag i kristendomskunskap, men dock har han ett gott förstånd, så det var bäst att Cristian fick berätta.

8. Cristian Nilsson: Att han vid begravningen såg Eklund giva Anders Eriksson två örfilar samt kasta några tallrikar efter honom.

EKLUND FÅR SOCKENBUD.

Prästen Johan Eklund stod även åtalad för att han varit berusad, när han var hos Olof Berntsson, Skåpesund, för att giva denne nattvarden.

Målet ropades upp den 18 mars, och parterna var närvarande.

Eklund berättade, att han den 17 februari varit till jungfrun på Sundsby för att likvidera några skulder, sedan han varit där en stund, får han bud att genast begiva sig till Skåpesund för att giva Olof Berntsson nattvarden.

Eftersom han varken hade bröd eller vin med sig, fick han låna detta på Sundsby, varefter han helt nykter begav sig till Skåpesund. För att visa rätta förhållandet var en skrift inlämnad utav arrendatorn på Sundsby daterad 11 mars 1806 och undertecknad av Claus August Virgin. Skriften lyder ordagrant, som följer:

”Att J. Eklund den 17 februari klockan tio på förmiddagen kommit till Sundsby och under det han gjorde mig ett besök berättade, det han var kallad ifrån den sjuke mannen Olof Berntsson vid Skåpesund att meddela honom H.H. nattvard, vartill hans resa nu var ämnad. Jag blev helt förvånad, att ju Eklund uti ett så viktigt ärende vara uti en sinnesförfattning, som mera liknade ett fördunklat väsende än naturligt lynne, men som både efter utseende och även genom dess förhållande icke av mig på annat sätt kunde anses, än orsakad av en för stor dosis starka drycker, och befann jag honom, då han efter nära två timmars förlopp återkom från den sjuke och även då besvärade mig med sin ankomst, vara ytterligare bekänt och till en god del rusig. Att hans uppförande väckte rysning och förakt. Det jag med livlig ed så Fant mig Gud hjälpe till liv och själ”

Eklund svarade på frågan, att denna skrift kunde han inte godkänna.

Sven Ödman hade inkallat följande vittnen:

Jöns Berntsson, Skåpesund.

Cristian Berntsson, Skåpesund.

Pigan Annika Olsdotter, Skåpesund.

Dessa avlade eden och berättade:

Jöns Berntsson visste inget.

Cristian Berntsson: Att emedan Olof Berntsson blivit sjuk, har han efterskickat prästen för att erhålla nattvarden. Denne har blivit träffad under vägen och kom genast till Skåpesund och förrättningen verkställdes. Vittnet kunde dock icke säga, om han därunder var rusig.

Annika Olsdotter: Att i februari månad en morgon hade Olof Berntsson låtit efterskicka prästen för att erhålla Herrens nattvard. Utskickade har då träffat Eklund på Sundsby och genast tagit honom med sig till Skåpesund, så att han ditkom klockan tio förmiddag. Vittnet kunde inte annat se än att Eklund var något rusig.

AV JORD AR DU KOMMEN.

Den 18 mars var Johan Eklund också tilltalad för att han förleden dag på gästgivaregården Svanesund Kronolänsman Cristian Pettersson på olika sätt ofredat samt varit berusad.

Kronolänsman gjorde följande berättelse:

Att den 17 mars klockan tio på kvällen kom Eklund in i den kammare, där såväl Pettersson som Länsman Johansson lagt sig att sova. Eklund tog av sig överrocken och kastade den över ansiktet på Pettersson och sade: ”Av jord är du kommen, och till jord skall du aldrig bliva igen ”

Därefter gick Eklund till andra rummet och sade: ”Händerna har givit rättaren Anders att hämta mig till tinget, det han icke behövde, ty jag är ingen missgärningsman, jag har mycket läst och min krage kostar mycket pengar. Samt Länsman är en rackare och en tusans djävul”

Tre vittnen var inkallade, nämligen:

1. Länsman Johansson: Att sedan vittnet och Petterson lagt sig att sova på kvällen den 17 mars uti en kammare på gästgivaregården Svanesund, kom Eklund klockan tio in till dem, tog av sig överrocken och kastade den på Pettersson och sade: ”Av jord är du kommen, och till jord skall du aldrig bliva igen. Härefter gick Eklund ut i andra rummet, i något ärende gick Pettersson ned på gården, när denne återkom, sade Eklund till honom: ”Du är ej värdig att bekläda ditt ämbete din bonde, djävla rättare, som skall hämta mig och jag kommer ändå själv.”

2. Anna Moberg: Att förleden måndag klockan tio på aftonen kom Eklund hit till gästgivaregården. Då gick han till den kammare, där Pettersson låg. Han kastade sin överrock över hans huvud samt sade: ”av jord är du kommen…” Därefter kallade han Pettersson för skojare och rackare, ty han behöver ej skicka rättaren efter honom, emedan han har egen häst.

3. Zara Halvardsdotter: Hörde när Eklund sade till Pettersson, att han borde ej vara länsman, att han är så dum som en fähund.

Under de dagar Eklund varit vid tinget, har han hos gästgivaren supit och varit överlastad, under tiden hade hästen varit bunden vid en vägg utan föda och vatten men slutligen slitit sig och gått sin väg. Hästen var klokare än Eklund.

AV STARKA DRYCKER RÖRD.

Utöver de nu beskrivna åtalspunkterna var Eklund även tilltalad för att han under tjänsteutövande varit mer eller mindre berusad. Följande är en sammanfattning över vad de gamla protokollsbladen har att berätta.

Vi låter följande vittnen komma till tals:

Olof Olsson, Kurlanda

Olof Kristensson, Kurlanda.

Hans Carlsson Kjebene.

Bernt Rasmusson, Kjebene.

Klockare Peter Clementsson, Önne.

Simon Clementsson, Myggenäs.

Bernt Helgesson, Valsäng förmodligen kyrkvärd.

Bernt Olsson förmodligen kyrkvärd från Kyrkofjell.

Simon Carlsson, Kurlanda.

Rutger Olsson, Åkervik.

Bernt Helgesson, Säby.

Jonas Pettersson, Säby.

Anders Jakobson

Relf Jonsson, Svanvik

Relf Clementsson, Evja.

Olof Olsson: Att den 6 januari 1804 begrovs Hustrun Elsa Knutsdotter fsån Åkervik (död i lungsot 23 år gammal) . förrättade Eklund jordfästningen, han var ds så dålig och uttalade hädelser - att han inte kunde läsa bönerna utan måste anmoda klockaren att läsa ”Fader vår”. Han bad gästerna om förlåtelse ”det han funnet djävulen vara sig hart när.” Gudstjänsten hade han sedan förrättat. I sin predikan hade han sagt, att om prästens själ går förlorad, så varder alla åhörares själar förlorade.

Kungörelserna kunde han inte läsa. Nog syntes det som om han var berusad, men detta kunde inte vittnet med visshet säga.

Olof Kristensson: Hade sett Eklund flera gånger vid tjänstgöring i ett sådant tillstånd som om han varit berusad.

Hans Carlsson: gjorde lika berättelse som vittne nr 1 med det tillägget att för två år tillbaka, när Eklund begrov Andreas hustru på Olsnäs, var han mycket rusig.

Bernt Rasmusson: Gjorde lika berättelse.

Peter Clementsson: Berättade lika med nr 1 och tillade, att Eklund vid flera tillfällen syntes av starka drycker rörd, dock alltid gjort tjänsten efter vittnets omdöme oklanderligt.

Simon Clementsson: Att det inte varit förutan att Eklund någon gång i tjänstgöring varit av drycker synbart rörd, dock har han gjort tjänsten likafullt.

Bernt Helgesson: berättade lika med Simon Clementsson.

Bernt Olsson, Kyrkofjell, visste inget.

Simon Carlsson: Att Eklund ofta kommit till kyrkan och varit försumlig, men överlastad har han icke sett. Vittnet hade undertecknat en attest, som innehöll omständigheter, som vittnet icke kom ihåg.

Rutger Olsson: Att då hans hustru begrovs, har Eklund icke kunnat läsa Fader vår, utan det fick klockaren göra. Eklund syntes rusig, men om han var det eller var sjuk, visste inte vittnet.

Bernt Helgesson: Samma som Rutger Olsson men med tillägg, att Eklund börjat läsa Fader vår tre gånger, sedan fick klockaren läsa. Vid graven bad Eklund folket om förlåtelse. I kyrkan både han predika och mässa.

Jonas Pettersson: Hade flera gånger sett Eklund underlig vid gudstjänster men lika väl gjort tjänsten på vanligt sätt.

Anders Jakobsson: Lika med Jonas Pettersson och tillade, att Eklund ofta syntes rusig.

Relf Jonsson: Visste inte mera än att Eklund måndagen efter en begravning i september månad på Lilla Brattön syntes rusig och talat varjehanda med folk.

Relf Clementsson: Har flera gånger både vid kyrkan och särskilda samkväm sett Eklund rörd av starka drycker, dock icke värre än att han kunnat göra tjänsten både med predikan och mässandet.

DOM OCH AVSÄTTNING.

Häradsrätten, Svanesund.

Så var tingsförhandlingarna slut, och målet överlämnades till rätten för prövning, där det heter i utslaget bl a. 28 maj 1806.

Att Johan Eklund dömdes till böter enligt Kungl. förordning 17 april 1733 1 riksd. och 32 skilling, för det han vid en begravning i Hjälteby slagit Per Nilsson och Anders Eriksson med örfilar. Likmätigt 35 kap. 3 § i missgärningsbalken, 29 § 19 kap. kyrkolagen dubbla böter för varje slag. För det han skymfat Kronolänsman Cristian Pettersson i utförande av sin tjänst, till följe av 18 kap. 9 § i missgärningsbalken 3 riksd. 16 skilling.

Eklund kunde inte till ansvar ställas för det han slagit Olof Jakobsson och Anders Henningsson och kastat en tallrik och några ben.

Enligt åberopande av Kungl. Kyrkoordningen 7 kap. 2 § och 19 kap. § 1, 21, 23, 28 och 29. 1 kap. 2 §, 3 kap. 1 § samt Kungl. förordningen den 17 april 1733 3 §. Bör Johan Eklund från sitt ämbete skild varda och sin innehavande prästtjänst förlustig förklaras. Men vad det eller ämbetsutövningen bör målet till Göteborgs domkapitel för avgörande hemställas.

Göteborgs Domkapitel.

Domkapitlets utslag kom den 13 augusti 1806, där det i korthet heter.

Att genom vittnens utsagor Johan Eklund vid flera tillfällen under prästämbetets utövande har varit av starka drycker överlastad och sitt ämbete på flerfaldigt lastbart sätt vanvårdat och allmän förargelse åstadkommit, fördenskull och med stöd av Kungl. Maj:ts nådeliga förordning av den 17 april 1733 tredje momentet, Kungl. Brevet till samtliga hovrätter av den 17 och Kungl. Svea Hovrätts Universale av den 23 januari 1739 samt Kyrkoordningen 19 kap. § 23, prövar domkapitlet rättvist att härigenom döma Komminister Johan Eklund att därför till varning prästämbetet och sin innehavande sig till välförtjänt straff och andra prästmän komministersyssla i Tjörns pastorat för alltid förlustig.

Likväl och i underdånighet kommer detta utslag att underställas Kungl. Göta Hovrätt för prövning.

Göta Hovrätt.

Domkapitlets utslag inkom till Göta hovrätt 22 september 1806, och dess utslag kom 30 oktober 1806. Där det heter i korthet.

I sina besvär har J. Eklund angivit, att han i flera år varit behäftad med en sinnessvaghet, vars första utbrott varit så våldsamt, att han måste föras till Hospitalet i Göteborg, och vid de tillfällen har ämbetsfelen blivit begångna och av nämnda sjukdom har han ej blivit befriad.

Nämndemännen Jonas Olsson, Räfsal, Erik Olsson, Kil och Bernt Eriksson, Kronorättarna Bernt Persson och Lars Persson i Nedre Bråte givna intyg som innehöll, att Eklund för många år tillbaka varit sinnessvag, att han blivit vaktad och intagen på hospitalet i Göteborg, samt att han förleden var ånyo blivit av nämnda sjukdom så hårt angripen, att församlingens innevånare genom kronobetjäningens försorg honom i prästgården vakta till förekommande av skadliga äventyr för honom själv och andra, dock att Eklund numera någorlunda är till hälsan återställd.

Men säger hovrätten, medan J. Eklund icke företett behörigt läkarbevis om den föregivna sinnessvagheten, samt ej heller vid rannsakningen, då han haft överflödig tid att uppvisa den bevisning, han aktat nödig, sökt ådagalägga, att nämnda sinnessvaghet vållat vid de åtalade tillfällen, hans oordentligheter och oskickliga förhållande, vilket vid granskning av rannsakningen har sin grund och orsak från Eklunds begär till starka drycker och deras överflödiga intagande. Således lämnas Eklunds ovannämnda föregivanden utan avseende, och alldenstund Eklund är övertygad att under utövandet av ämbetet samt vid andra tillfällen har varit av starka drycker överlastad, samt har vanvårdat sitt ämbete och med otuktigt tal och högst oanständiga åtbörder sig vanhedrat.

Fördenskull och till följe utav de av Domkapitlet åberopade lagrum prövar Kungl. Göta Hovrätt rättvist fastställa Domkapitlets beslut, så att Eklund dömes förlustig av prästämbetet och komministertjänsten i Tjörns pastorat. Eklund behövde inte böta för fylleri, då fylleriet och andra felaktigheter var orsak till att han blev avsatt. Övriga böter fastställdes av Hovrätten.

Källor:

Göta Hovrätts brottsmåslutslag 143/ 1806.

Göta Hovrätts arkiv Jönköping,

Målet åter till Göteborgs Domkapitel. .

Göta Hovrätts utslag inkom till Domkapitlet för att meddela J Eklund avsättningsdomen.

Den 18 februari 1807 bestämde Domkapitlet, att Johan Eklund skulle där inställa sig den 11 mars klockan 12.00.

Vid upprop den 11 mars 1807 lät Eklund sig icke avhöra och ”klockan gick över 12 på dagen.

Johan Eklund hade insänt ett av nådårspredikanten Johan Apelberg och vikariekomministern E. O. Bate och Predikanten A. Eurenius vilka i ett intyg, där de försäkrar: ”det J. Eklund alltsedan han förleden vår var till sina sinnen störd, fortfarit uti oro, och av matthet nu är tvungen att hålla sig vid sängen, samt att befaras kunde i fall han nu skulle anträda resan till Göteborg, och i Domkapitlet infinna sig och sitt ämbete nedlägga, han då finge utbrott av sin sinnessvaghet.”

Domkapitlet prövade och fastställde, att Eklund skulle inställa sig 1 april klockan 12.00 på dagen.

Den 1 april 1807 blev Komminister Johan Eklund definitivt avsatt f rån sitt prästämbete.

EKLUND FORSVINNER UR HUSFÖRHÖRSLÄNGDEN.

C. W. Skarstedt säger i ”Göteborgs stifts herdaminne”, att Johan Eklund avled den 6 april 1807, således fem dagar efter avsättningsdomen.

Detta datum har inte gått att få bekräftat, vare sig i Valla husförhörslängd eller Valla död- och begravningsbok.

I Valla husförhörslängd 1799-1806 nämnes Johan Eklund, år 1807 är namnet borta - inget dödsdatum - men änkan står skriven i Kråkedal. I Valla död- och begravningsbok finns inte namnet Johan Eklund vare sig död eller begraven för år 1807.

Frågan är, vart Eklund tog vägen. Förfat. teori är, att Eklund efter det han blev avsatt gått händelserna i förväg, d.v.s. tagit sitt liv.

Om så är fallet, blev han icke begravd ps kyrkogården.

”Självspillningar skola i kyrkogården ibland kristet folk icke varda begravda, ty de hava ingen del uti den saliga uppståndelsen, heter det 1561 . Först genom lag 1864 tillåts de utan inskränkning få jordfästas på kyrkogård. 1908 upphävdes föreskriften om en självmördares begravning.

Källa:

Nils Arvid Bringeus: Klockringsseden i Sverige.

Lund 1958

Nordiska museets handlingar nr 50.

Vid julmånaden Zefaniasdagen (3/12) 1979.

Nils Johansson

Texten inscannad, rättad av Karin Gullberg