Vid senare forskning har det framkommit att Skärhamn som samhälle är äldre än man förut trott. På senare hälften av 1700-talet bodde där ett 20-tal familjer som var skrivna på församlingen. Därtill kom ett stort antal arbetare från intilliggande gårdar som arbetade på trankokerierna.

Denna tillströmning av människor berodde på den stora sillfiskeperioden som började år 1747 och varade fram till år 1808. Under denna tid uppfördes en mängd trankokerier på Bohuskusten.
I Skärhamn byggdes tre kokerier och i trakten däromkring på intilliggande holmar, tillsammans ett tiotal. Vid hamnkiosken – där Elvira Olssons hus nu står – har det legat ett trankokeri och vad hon har berättat är jorden i hennes trädgård alldeles svart av tran som runnit där.

Ett annat låg på Skäret. Ägaren till detta kallades Patron. Han lär också haft krog och brännvinsförsäljning. På tomten där han bott, har man hittat gamla pengar.
Ett tredje låg vid ångbåtsbryggan, men några spår efter detta finns inte nu. Dessa kan ha utplånats då vägen byggdes där år 1908.

Dessutom har det funnits tre kokerier på Toftö. I Cupsund, Chellstången, Bockholmen, Brömsdammen och på Näset utanför Nordviksstrand har det också funnits dylika.
På en förteckning över trankokerier från 1787 – 1788 finner man att dessa mestadels ägdes av personer från andra orter.
Brömsdammen t. ex. ägdes av Joh. Kjellberg ibm
Skiärhamn Toftenäs ägor Carl Olsen
Skiärhamn Toftenäs ägor Carl Olsen m. fl. i Toftenäs
Flatholmen Lou & Smith, Göteborg
Nordvik Bonden N. Nilsson, Böö
Säby & Breviks kile Adolf Lindstedt, Göteborg

Dessutom fanns sju kokerier till på Breviks kile och Säby ö som ägdes av bönderna i Säby, Kiärslätt, Hellebäck och Haketorp.
Det ojämförligt största trankokeriet låg på Bringebärsholmen utanför Aröd. Där fanns 24 kittlar rymmande vardera 500 liter, i vilka det ett år kokades 2000 fat tran om 60 kannor vardera. (En kanna rymmer 2,62 liter). Behållningen å verket var då 100 000 riksdaler. En av delägarna var Excellensen Greve S af Uggla och förvaltare på ”verket” var Lars Billström, en nära släkting till Billströmska Folkhögskolans stiftare, Borgmästare Lars Billström, Lund.
Ett minne finns kvar av det sistnämnda ”verket” ty en inskription inhuggen i berget å gamla tomten, visar att denna Ugglas som var ”Ståthållare och Landshövding över Stockholms län”, besökte sitt ”verk” den 13 mar. År 1800.

Tran var förr en mycket viktig vara eftersom man använde den i tranlamporna. Fotogenen kom inte till Sverige förrän på 1870-talet, efter det att oljan upptäckts i Amerika.
Under denna tid har Skärhamn varit ett hastigt uppväxande samhälle. Hela familjer flyttade in och bosatte sig där. I kyrkoböckerna finner man namn som inte är vanliga här. På Tjörn, som är en gammal vikingaort, har vikingarnas traditioner följts och förfädernas son-namn har behållits. På andra platser i Sverige, där man inte har dessa traditioner, finner man mer påhittade namn.

Till Brömsdammen kom en familj bestående av:
Bokhållare Anders Fogelberg
Modern Anna Fogelberg
Bokhållare Anders Bergendahl
Bokhållare Runström från Varberg, som senare blev gift i Skärhamn
Pigan Anna Hansdotter, född 1768
Dräng Gustav Gran, född 1756

I en annan familj fanns följande personer:
Ogifte Handelsmannen Bengt Andersson, född 1768
Elias Jonsson, född 1779
Hustrun Anna Andersdotter. Dessa flyttade sedan till Torslanda
Boström, född 1762
Pigan Anna Larsdotter, född 1760
Båtkarl Johan Laberg, född i Halland
Båtkarl Anders Olenius, född 1770 i Finland
Jakob Malm, född 1770 i Malmö
Christina Malm, född i Stockholm

En annan tidig inbyggare var Olof Andersson, född 1753 från Forshälla socken. År 1789 kom han till Tjörn och blev dräng till Anders Andersson i Utäng. Där tjänstgjorde han till 1799, då han blev gift med Marit Olsdotter, född 1761 från Skärhamn. Marit var dotter till Olof Larsson som redan 1754 var bosatt i samhället och säges vara en av de första inbyggarna.

Olof och Marit bosatte sig i Skärhamn, där han blev fiskare och benämndes som Strandsittare. År 1804 föddes sonen Anders, som senare blev gift med Karin Persdotter, född 1803 i Bräcke. Anders blev fiskare liksom fadern, men var också spanntröskare. Med det menas att han hjälpte bönderna med att tröska med slaga (här kallad prejel).
De fick följande barn:
Malena, född 1832
Olof (Ola Annersa ?), född 1837
Petter, född 1803
Ola blev sedermera affärsidkare och en bemärkt person i samhället.

Redan på 1780-talet fanns det affär i Skärhamn. Den låg på den plats där Leonita nu bor eller gamla TELE stationen och hade startats av Lars Andersson, som kom från trakten av Munkedal eller Uddevalla och kallades ”Sörhotten”. Lars blev gift med Marit Pärsdotter, född 1758 från Toftenäs. De gifte sig 1781 och troligen tillkom affären vid denna tid.

Affären var inrymd i boningshuset, som var ett större hus av trä. Lars och Marit fick flera barn och sonen Anders, född 1795, övertog affären efter faderns död. Anders blev gift med Annika Christiansdotter, född 1796 från Stenen i Utäng. De fick också barn och avkomlingar till dem finns nu i samhället.
År 1844 dog Anders i ”hetsig feber”. Änkan orkade inte med affären eller också kanske det inte fanns tillräckligt köpstarka kunder. Affären måste upphöra. Det stora huset blev sålt, nedmonterat och flyttat därifrån. Änkan och barnen blev nu hemlösa och fick bli inneboende hos andra. Det var en tragedi för denna familj som förut stått sig gott i samhället.

År 1808, en svår tid i Skärhamns historia
Det var det år då sillen plötsligt tog slut. Trankokerierna blev nedlagda och alla blev arbetslösa eftersom all inkomst var baserad på sillen. Husen blev nedmonterade och sålda samt flyttade därifrån. Det blev endast något enstaka trähus kvar och en del stenstugor.

Nu började en ny dödperiod på ca 30 år. De människor som blev kvar, förde en tynande tillvaro och betecknades som mycket fattiga. Det fanns endast småfiska att försörja sig på och som de inte ägde några båtar av någorlunda storlek, blev det dåligt med förtjänsten. Under de goda åren då sillen gick till, hade man inte skaffat sig några båtar eftersom ingen tänkte på att sillen kunde ta slut.

Men Skärhamn fick liksom en andra period och folk började åter att flytta in. Hus av trä började åter att uppföras, gamla Posten är ett av dem. Där bodde fiskaren Petter Rasmusson, född 1792 och hustrun Regina Persdotter, född 1782.
Elias Persson, född 1798 från Nötsäter och hustrun Christina Bernsdotter, född 1802 från Kroksdal, kom också inflyttande och byggde sitt hus intill gamla Posten år 1826. Elias satte upp kvarn på Kvarnberget och står även omnämnd som fiskare.
Johan Engelbrektsson, född 1820 från Klövedal och hustrun Anna Andersdotter, född 1822 från Tyftenäs, bosatte sig också i Skärhamn. Dom byggde sitt boningshus där Emils hus nu står.
En annan samtida bebyggare var Elias Hansson, född 1812 från Utäng och hustrun Helena Andersdotter, född 1822. De byggde sitt boningshus bankom nuvarande Erik Kristianssons Charkuteriaffär.

Fiskaren Olof Olofsson, född 1802 från Dyreby och hustrun Börta Pettersdotter, född 1807 från Röra, bosatte sig också här. Då de gifte sig blev de tillerkända en bibel i vilken var noterat:
N.B. Detta brudpar skall efter vigseln ha den av Bibelsällskapet detta år pastoratet skänkta bibel.

Omkring 1830 byggde de sitt boningshus som låg mellan Sjöfartsmuseet och sybehörsaffären. Olof var fiskare och en gång år 1847 skulle han och en medhjälpare fara ut och sälja fisk. De seglade först till Göteborg och stakade sig sedan uppför älven för att sälja i Götaälvdalen. Av någon anledning ramlade Olof i vattnet och drunknade. I familjen fanns sex barn och då moderna var sjuklig blev det svårt med försörjningen. Ett par år efteråt dog också hon. Ett par av del äldsta barnen kom ut och fick plats, två andra blev omhändertagna av släktingar och två pojkar fick bo under en båt. Huset de bodde i hade blivit sålt.

Olof hade en äldre bror som också hette Olof och som var född 1775. Det kanske förefaller egendomligt att två bröder har samma namn (fadern hette också Olof), men det kan bero på den stora åldersskillnaden och att den äldre var sjöman och sällan hemma. Han ägde en jakt och en gång hade han gjort en resa till Vänern. I Vänersborg drunknade han och om denna olycka var följande noterat:
”Den 1 november 1820 ( ? ) drunknade vådeligen Åbo ungkaren Olof Olsson från Dyreby. Då han sjöledes med sin båt seglade från Vänern till Vänersborg och om aftonen sedan han en liten stund varit uppe i staden, skulle gå ombord. 46 år gammal nu den 19 november, Christligen begrovs i Stenkyrka gård sedan blivit hämtad i Vänersborg.”

Det dröjda alltså 19 dagar från det han drunknade, tills han begrovs. Det förefaller lång tid, men man får räkna med dåtidens svåra transporter.
Mellan dessa båda bröder var en åldersskillnad på 27 år och egendomligt nog drunknade de med 27 års mellanrum och båda i Göta älv. Den ene i början på älven och den andre i slutet helt nära Göteborg.

Om bebyggelsen i Skärhamn på 1840 – 1850 talet har berättats:
Olof Eliasson, född 1826, kommer ihåg som barn att det bara fanns fyra hus av trä i samhället, samt ett tiotal stenstugor.(Olof Berntsson, född 1837 från Kroksdal, minns fem trähus). Det fanns heller ingen brunn, utan dricksvatten fick hämtas i Toftenäs i en brunn där som kallades holken. Denna brunn finns kvar än idag och tryter aldrig.

Om man sammanfattar de hus som fanns då, var dessa:
”Gamla Posten” – Finns kvar
Ola Anderssons hus – Finns kvar
Johan Engelbrektssons – Annat hus på tomten
Olof Olofssons – Annat hus på tomten
Olof Eliassons – Annat hus på tomten
Elias Hanssons – Annat hus på tomten

Strax norr om hamnkiosken, eller där ”Strackås-Anders” bodde, har stått en ryggåsstuga av sten. I denna bodde det två kvinnor, Anna och Kristina. Dessa kallades Snubborna, eftersom deras far varit båtsman och hetat Snubb eller Snubben. Stugan innehöll bara ett litet rum och på ena sidan var en bänk som besökare fick sitta på. Ovanför bänken var en hylla anbringad, där de hade några hönor. Elviras mor – Anna Christina, född 1835 – har berättat att hon som barn varit inne i stugan många gånger, men alltid varit rädd att få hönsskit i håret då hon satt på bänken. Det hände ofta att hönorna släppte något utanför kanten på hyllan och sparkade ut boss och annat som föll ned i huvudet på besökare.

När dessa kvinnor blev gamla och inte kunde försörja sig, kom Kristina till fattighuset i Skärhamn. Anna blev såld till Lars Rasmusson och hustrun Lotta, som bodde i en liten stuga inte långt från Rösseldalen på Utängs utmarker. Anna rökte pipa men tobak hade hon inte, istället använde hon körsbärsblad som hon torkade i ugnen.

Om vi tänker oss tillbaka till 1700-talet, så gick det vid denna tid en dalkulla omkring och sålde tyger. Dessa hade hon i en packe på ryggen. När hon kom till det först nämnda trankokeriet, träffade hon en man där han stod och kokade tran i en stor kittel. Till honom utbjöd hon sina varor och han låtsades intresserad, men han hade andra tankar. Helt plötsligt tog han kullan och satte henne på huvudet i det kokande tranet. Därefter tog han hand om klädbyltet, kastade det på ryggen och sprang sin väg.

Denne trankokare lär sedan ha spökat på platsen i alla tider och många har sett honom vandra omkring med ett bylte på ryggen. En granne till Elvira har berättat att då hon en månljus natt tittade ut, såg hon en vålnad med ett knyte på ryggen gå förbi hennes hus och liksom gå på vattnet mellan sitt hus och Elviras, för att sedan passera rätt genom huset. Detta hände för länge sedan innan vägen var byggd och vid tillfället var det storm och högt vatten så att vattnet stod mellan husen, vilket inte var vanligt.

På senare år har spöket inte visat sig, vilket kanske kan bero på att det har blivit skrämt av mopedknatter vid korvkiosken.

Skärhamn i december 1979
Arnold Johansson