Petter Andersson var äldste son till bonden Anders Johan Pettersson och Inger Maria Mattisdotter i Toftenäs. Petter som var född 1888 levde på gården tillsammans med sina föräldrar och syskon. Som äldste sonen skulle han enligt traditionen överta bruket av gården. Men då hans håg stod till ordningsmakt och det militära missade han inte tillfället när länsman Erik Nordström i Hoga år 1920 gjorde ett upprop där han sökte en fjärdingsman. Efter att ha lämnat in en ansökan erhöll Petter efter sedvanlig prövning den utlysta tjänsten och ingick i en fyrklöver av fjärdingsmän på Tjörn där kollegorna var Karlsson i Rönnäng, Albin Eriksson i Hjälteby och Albin Pettersson i Klövedal.

Petter som vid denna tid redan var gift med hustrun Agda Pettersdotter från Grinneröd, hade två söner Olle och Alf och där dottern Ingrid kom att födas ett par år senare. Det egna gårdsbruket var ringa och uppgick till bara tre kreatur, där sönerna tidigt fick rycka in och hjälpa till då fadern ofta var ute på tjänsteärende. För att kunna förrätta sina ärenden inköptes en Harley-Davidson av charkuteristen i Valla. Denna var utrustad med en sidovagn som kunde kopplas på och av vid behov. Och det var under denna tid som Petter blev känd på Tjörn där han for fram över ön på sin motorcykel. Arbetsuppgifterna bestod mestadels av att delge stämningar, driva in böter, hålla förhör och se över den allmänna ordningen. Då boningshuset i Toftenäs låg utanför samhället var Petter tvungen till att passera ett tiotal grindar för att komma hem. Detta ställde ofta till stort besvär på de ställen då det inte var möjligt för Petter att putta upp grinden. Han blev då tvungen att fälla ut stödet på motorcykeln, där den sanka marken oftast gjorde att motorcykeln välte. Därför fick allt som oftast Petters söner springa och hjälpa fadern när det hörde bullret från motorcykeln närma sig. Men det avsides boendet ställde också till annat besvär, då avsaknande av telefon gjorde det vanskligt för länsman Nordström att nå sin fjärdingsman. Närmaste telefon fanns hos Johan Edvardsson boende där Lars-Erik Simonsson senare hade sin bensinstation i Skärhamn. Johan blev då tvungen när Nordström ville nå Petter, att i ur och skur kasta sig upp på cykeln och trampa till Toftenäs för att där med andan i halsen kalla på Petter

År 1934 inköptes en svart Ford V8 att köra runt och utföra tjänsteärendena med. Petter hade även åtagit sig tjänsten som rättare, där han både ålade skatter och drev in dem samma på Tjörn. Det var en väl bevarad hemlighet att hos vissa familjer var det förenat med bråk och hot att driva in dessa skatter. Kom man ensam mobiliserades ofta hela familjen att driva bort ordningsmaktens tjänare. För att mota ”Olle i grind” såg man till att alltid åka i par för att förhindra handgripligheter. Men även fattigdom lade hinder för innevånarnas betalningsförmåga. Efter många besök där han förgäves försökte driva in skatten och där Petter också bevittnade familjens omständigheter. Kunde han göra den urgamla noteringen ”utfattig” i skattelängden, vilket medförde skattefrihet för den skatteskyldige under året.
Ett annat stort arbete var att tjänstgöra som ordningsman på de olika mindre dansbanorna som fanns på Tjörn. Klampen i Villekärr, Skogsborg i Klövedal, Kläppedalen. Många är de namn på dansbanor som håller på att falla i glömska. Då det tunga kroppsarbetet ute på gårdarna gjorde att mången storvuxen dräng under brännvinets inflytande vill mäta krafterna med ordningsmaktens män vid dansbanorna, ledde detta ofta till handgripliga bråk. Men sällan till något ont blod. Alf Andersson son till Petter berättar att följande ordväxling utspann sig i hemmet då en av de ”björnar” som mätt krafterna med Petter kom för att klaga.
– Du behövde väl inte ha slagit mig så hårt över nacken med batongen? Jag har så ont att jag knappt kan vrida på mitt huvud. – Det har du allt förtjänat!
– Förtjänat?
– Ja, när du väl får brännvin i dig blir du omöjlig att hantera!
– Jo, jo, det är ju klart att det kan bli lite galet ibland.
Drängen begrundande den uppkomna situationen och såg under lugg på sin fjärdingsman.
– Du är väl inte arg på mig Petter?

Vid andra världskrigets utbrott förändrades arbetet drastiskt. Bensinransonering gjorde att tjänsteförrättningen fick utföras med hjälp av cykel eller med moped. Och som varande hemvärnschef samt rättare där även fördelningen av ransoneringskort föll på hans lott, gjorde detta att arbetsbördan ökade dramatiskt. Förutom det dagliga arbetet, skulle även kontroll av resande och mörkläggningspåbudet utföras.
Vid minsprängningen av det tyska transportfartyget Westfalen, kommer sonen Alf ännu ihåg när Petter återkom till hemmet. Där han i farstun stod med nedblodade skor och byxslag efter det tunga arbetet av insamlandet av de drunknades ilandflutna sargade kroppar och kadavren från de hästar som transporterades på skeppet. Ett svårt arbete där sinnesfrid och tron på människan blev hårt prövade.

Arbetet på Tjörn kantades sällan av de grova brotten, bort sett från fadersdråpet i Höggeröd. Det var mest fylleri, slagsmål och andra mindre förseelser. Den mest dramatiska händelsen för Petters personliga del, var då han på sin motorcykel blev påkörd ut på gärdet vid Haketorp av en lastbil. Chauffören hävdade att han blivit bländad av solen och inte såg Petter då han kom körande på motorcykeln. Av själva kraften i kollisionen hamnade både Petter och motorcykeln ute på en åker. Av motorcykeln blev det skrot medan Petter själv efter en kortare vistelse på sjukstugan i Lilldal återhämtade sig helt.
På slutet av sitt yrkesverksamma liv skedde en omorganisation av ordningsväsendet och Petter fick en ny titel ”Polisfjärdingsman”. Denna tjänst uppehöll han en bit in på femtiotalet då han med ålderns rätt gick i pension. De sista åren levde han på gården i Toftenäs, där han och sonen Alf skötte om det lilla gårdsbruket. En januaridag var han uppe som vanligt och skötte om djuren då han kände begynnande bröstsmärtor. Smärtorna tilltog och han gick in i boningshuset föra att vila sig på soffan. En kvart senare var allt över och en epok hade gått i graven. En epok med många bitterljuva minnen och där mullret från Petters Harley-Davidson fortfarande ekar kvar i mångas minne.

Jörgen Olofsson