En yngling från Kroksdal hade fått en fästmö från en gård på Tyft.
Det var en höstkväll han hade gått för att besöka henne och han blev kvar hos henne till fram på småtimmarna. När han skulle gå hem beslöt han att gå över kyrkogården för att förkorta vägen. Det var en kuslig natt med blåst och regn och mörka skyar seglade förbi månen. Men när han kom till kyrkan kände han sig lite skraj, så modig han var. Han drog slidknivar för att känna kallt stål mellan fingrarna för han hade hört att det skyddade mot spöken, troll och annat otyg.

När han kommit förbi kyrkan och halvvägs ned för gångvägen hajade han till och stannade. På sidan om, och alldeles intill vägen, var en uppgrävd grav och upp ur graven kom en vitklädd varelse, som ylade och hade sig. Ynglingen blev så rädd så hjärtat nästan stannade och han kunde inte för sitt liv röra sig. Han blev lika stel som Lots hustru som blev förstenad till en saltstod. Varelsen kröp upp och ned i graven en stund tills den så småningom försvann bakom kyrkstallarna.

När ynglingen kunde röra sig igen började han springa det fortaste han kunde. Men han hade väl överskattat sina krafter för vid Sibräcka föll han ihop. Där blev han liggande en stund innan han så småningom kunde fortsätta, men nu i något lugnare takt. Han kom hem så småningom och lade sig och där blev han liggande i 8 dagar innan han blev folk igen. Så småningom fick han förklaringen om varelsen i graven. I trakten av Säby bodde en sinnessvag mansperson, som måste vaktas eftersom man inte hade några mentalsjukhus på den tiden. Han hade sprungit ifrån sina vaktare och hade fått den idén att han skulle pröva alla uppgrävda gravar. Eftersom detta hände på natten var han klädd i bara skjortan. När ynglingen så småningom blev rask igen upptog han sina friarfärder, men nu åt rakt motsatt håll.

Skärhamn i januari 1979

Arnold Johansson