Slagsmål har i alla tider varit ett omtyckt folknöje, besjunget av skalder och omskrivet av författare. Nils Ferlin säger t.ex. i en dikt: ”Var man dum i sin trut, ja då åkte man ut, de va inget särskilt med de.”

Hade öl och brännvin ej funnits, hade väl aldrig några slagsmål blivit till. Detta får vi veta mera om i följande beskrivning.

VÅLD MOT LANDSMAN

”Båtsmanstorpen på Tjörn anlades redan på l680-talet till följd av en Kungl. stadga år 1683. En ämbetsman Reer Hälgiesson, nämnes redan i 1684 års dombok. Denne var misstänkt för att ha stulit 28 rdr. ur en pung, som låg i en väska, tillhörande bonden Olof Larsson i Surdal. Kort härefter synas båtsmanshållen ha fått de namn, som äro kända från senare tid. Båtsmännen hade alltid namn efter båtsmanshållen.

Med början av 1799 upprättades i Orust och Tjörns Kronofogdekontor i Hoga en förteckning över båtsmansplatserna inom fögderiet. (not 1)

Skillnaden emellan kronans karlar och annat folk i bygden tog sig olika uttryck, det kunde heta: ”Duger han inte till annat, så duger han till båtsman.” (not 2)

Öfwerste var båtsmansnamnet för gårdarna Balkeröd, Hammar, Tångeröd och Bråland i Valla socken. Denna båtsmansplats utsyntes år 1804 på gamla torpet Hamilton, som låg norr om landsvägen till Höviksnäs och Hammars ägor. 3) Senare har namnet Öfwerste ändrats till Hammar.

År 1849 den 25 juni antogs till båtsman för ovannämnda gårdar, Olof Eliasson, född i Stenkyrka församling 1828, och antog namnet nr 37.Hammar flyttade till båtsmansplatsen Hamilton i Valla socken.

Vi går framåt i tiden till år 1862 den 10 juli, då det heter i kunskaps- och bestraffningsrullan för Första Bohus kompani:
”Att Olof Hammar uppträtt med mindre gott uppförande” och varit straffad för följande:
1853 med 25 prygel för fylleri.
1859 13/10 6 dagars arrest vid vatten och bröd för fylleri och slagsmål.
1859 24/10 7 dagars mörk arrest för lydnadsbrott på kasern.
1860 31/1 10 dagars arrest vid vatten och bröd för fylleri.
1862 30/5 10 dagars arrest vid vatten och bröd för lydnadsbrott.
1862 25/6 10 dagars mörk arrest för fylleri och slagsmål. (not 4)

Traditionen i Valla berättar, att Olof Hammar blev dömd till döden, för det han spottade på en löjtnant. En annan variant säger, att han slagit en kapten men i sista stund blivit benådad av Kung Karl XV. 5) Traditionen är sann så till vida att Olof Hammar blev dömd till döden men blev benådad, dock icke för spottning eller slaget av en kapten. Men därom mera senare.

Men låt oss begynna från början.
Vid krigsrätten vid Kungl. Maj:ts flotta i Karlskrona den 10 juli 1862 under ordförandeskap av Herr Kommendörkapten och Riddare G. A. Indebetan. Till krigsrätten hade inkommit en skrivelse från Kronolänsman J. F. Wickelberg i Orust östra distrikt, daterad 18 juni 1862, lydande: ”Då båtsmännen vid Bohus Första kompani från Orust och Tjörns fögderi den 21 maj samlades i Varekil och därifrån avgå till Svanesund, där ångkorvetten Orädd skulle taga kommenderingen ombord, var jag beordrad att på platsen tillhandahålla kronoskjuts och infann mig således i behörig tid för truppens emottagande. Men som intet militärbefäl därvid var beordrat, dröjde det omkring en timma, innan jag ensam kunde medhinna uppropa manskapet och tillse, att de var behörigen utredda”.
Under detta korta uppehåll hade likväl några vetat att begagna tiden för anskaffande av brännvin och därav berusa sig, så att det icke utan svårighet lyckades mig sätta marschen igång. Båtsman Hammar från Tjörn visade sig i början stursk och näsvis, men efter erhållna tillrättavisningar av såväl mig som Korpral Pistol blev han slutligen vild och vägrade sitta upp i kärran samt tog mig med arghet i kragen då jag sökte föra honom fram till åkdonet. Skjutsbonden Adolf Samuelsson i Kalseröd i Myckleby socken, som av mig kallades till biträde, erhöll på landsvägen tvenne örfilar som kan styrkas av Isak Svensson i Tvet och Cristian Abramsson i Hogen, varefter Hammar med våld måste sättas upp i kärran och under bevakning föras till Svanesund. Under färden grep Hammar tag i tömmarna från sin skjutsbonde, så att både häst och åkdon voro nära att störta i diket, vilket jag tydligt såg.

Detta anmälde jag visserligen i korthet vid framkomsten till Svanesund för Herr Kapten, men som korvetten Orädd redan låg på redden färdig att emottaga kommenderingen och beklädnadsmönstring dessförinnan måste förrättas, medgav ej tiden att hålla någon närmare undersökning om förhållandet, varav jag nu detsamma på detta sätt får anmäla med yrkande, som Hammar jämväl vid framkomsten till Svanesund var så oregerlig, att han med tåg måste bindas, att han för sitt uppförande måste ställas till ansvar.

Målet var till denna dag utlyst, och Väbeln som även tjänstgjorde som åklagare hade erhållit befallning om Hammars inkallande. Närvarande var också chefen för Första Bohus kompani Kaptenlöjtnant C. von Krusenstjärna. Vid förhöret uppgav Hammar, att han vid nämnda tillfälle varit av starka drycker så överlastad, att han inte visste, vad som hade inträffat. Då Länsman Wickelberg tillsagt honom att sitta upp i kärran, möjligen under inflytande av ruset vägrat efterkomma denna befallning, att han Wickelberg fattat Hammar i kragen och skakat honom, så han höll på att falla omkull, Hammar tog då tag i Wickelbergs rock, varefter han begivit sig till åkdonet. Hammar mindes inte, om han slagit Adolf Samuelsson i Kalseröd eller försökt taga tömmarna från sin skjulbonde,ej vad som förekommit vid Svanesund, enär han vid ankomsten dit var ännu mera rusig.

I avseende till sina levnadsförhållanden uppgav Hammar, att hans föräldrar äro Torparen Elias Olsson och dennes hustru Olena Olsdotter. Han hade vistats i hemmet hos föräldrarna, tills han var 17 år, därefter hade han tjänat två år i Valla socken, varefter han blev antagen till båtsman. Hade ej förut varit kallad tilldomstol, kunde läsa men ej skriva.

Efter förhöret med Hammar började vittnesförhören.
Följande vittnen var kallade:
Korprale vid Bohus kompani nr 54 Nicklas Pistol.

Båtsmännen vid samma kompani.
Nr 29 Cristian Coridor.
Nr 39 Olaus Dyre.
Nr 1 19 Anders Otto.
Nr 25 Erik Stor.
Nr 58 Samuel Leider.

Båtsman nr 40 Näbb hade uteblivit och enligt åklagaren ej blivit kallad, ty han var syskonbarn till den åtalade Hammar. Samtliga avlade sanningseden och varnades, varefter de var för sig berättade.

Pistol. Vitsordade vad Länsman Wickelberg skriftligen anfört men med den ändringen, att vittnet, när Hammar av Länsman och Adolf Samuelsson fördes till det avsedda åkdonet, på grund av att flera personer samlats, icke iakttagit, huruvida Hammar slog till Länsman eller fattade tag i hans rock, utan endast hörde Länsman säga, att Hammar tog honom i kragen, ävensom Adolf Samuelsson jämrade sig över att han av Hammar blivit slagen. Därefter åkte vittnet några vagnar framför Hammar, men iakttog likväl att Hammar sökte taga tömmarna ifrån sin skjutsbonde Isak Andersson i Rom, varvid kärran höll på att välta i landsvägsdiket, och sedermera måste vittnet på Isak Anderssons begäran köra den häst, där Hammar åkte. Isak Andersson uppgav, att Hammar slagit honom och förklarade, att han ej vågade åka tillsammans med Hammar.

Coridor. Såg vid nämnda tillfälle, att Länsman fattade tag i Hammar för att föra honom till den avsedda kärran. Utan att yttra något fattade Hammar tag i Länsmannens rock men släppte detta tag på samma gång som Länsman släppte Hammar. Om Hammar gjorde detta i ond avsikt, kunde vittnet inte säga, när Hammar var mycket överlastad av starka drycker. Sedermera färdades vittnet på samma åkdon som Hammar, förd av Isak Andersson i Rom. Under färden tog Hammar en gång tömmarna från bonden, varvid kärran drog sig åt diket, så att den var nära att stjälpa, varefter Hammar med blotta handen tilldelade Isak Andersson två slag i huvudet utan att det uppstod någon åkomma. Härefter bytte vittnet plats med Pistol.

Dyre. Hörde Länsman tillsäga Hammar, som var mycket överlastad, att sätta sig upp i kärran, och såg Länsman, när Hammar visade sig motsträvig , fatta tag i hans tröja, varvid Hammar samtidigt fattade Länsman i kragen, men om detta skedde av ondska, kunde vittnet icke bedöma. Vittnet åkte i kärran näst efter Hammar och iakttog under färden, hur Hammar en gång tog tömmarna från skjutsbonden och två gånger som vittnet uttryckte sig: ”tog med handen emot skjutsbondens hatt” utan att vittnet kunde bestämma avsikten därmed. Vid ankomsten till Svanesund hördes Hammar skrika och föra oljud, utan att det märktes om Hammar slog eller ofreda någon. Vittnet såg att Hammar blivit med band fängslad.

Otto. Samma som övriga och hade biträtt att binda Hammar, som var mycket våldsam.

Stor. Samma berättelse och ansåg, att Hammar var så berusad, att han inte visste, vad han gjorde.

Leider. Likalydande berättelse.

Olof Hammar vitsordade vittnesmålen med undantag att han påstod sig icke ha ofredat Länsman, och icke kunde minnas att han slagit Isak Andersson, Varefter åklagaren hemställde, att målet skulle förvisas till vederbörlig domstol, så att målsägarna kan komma i tillfälle att framställa sina påståenden.


Utslag:
Enär krigsrätten anser nödigt i målet höra målsägarna Länsman Wickelberg, Isak Andersson i Rom och Adolf Samuelsson i Kalseröd, kommer 1 exemplar av detta protokoll att utskrivas och till Kungl. Befallningshavande i Göteborgs och Bohus län sändas, med begäran att Kungl. Befallningshavande med yttrande från bemälte målsägare infordra och till krigsrätten översända. Sedan dessa inkommit, bestämmes ny dag för målets upptagande. Svullet öga

Vid krigsrätten i Karlskrona den 4 augusti 1862, under ordförandeskap av Kommendörkapten och Riddare A.A. Meister, föredras följande inkomna skrivelse från jourhavande R.Fuhström, daterad 18 juli så lydande:
”Klockan 9 i går afton arresterades Båtsmännen av Första Bohus kompani nr 37 Olof Hammar och nr 93 Jakob Röd för det att de voro rusiga och började slagsmål, varvid båtsman av Fjärde Blekinge kompani nr 100 Fager fick ett slag under vänstra ögat, som betydligt svullnade, vilket tilldelats honom av O. Hammar, och vid tillfället voro Korpralen av Fjärde Blekinge kompani nr 17 Boman samt Båtsmännen vid samma kompani nr 116 Nylund, 122 Rös och nr 135 Stille närvarande, när slagsmålet började, som av mig genast stillades, då jag strax uppkom från nedre gården. Röd hade en kniv vid tillfället, som han kastade ifrån sig.”

Vid upprop hade åklagare, de tilltalade och målsägare inställt sig.

Nr 93 Röd, Jakob Olsson , var född i Tegneby församling år 1833, antagen till båtsman 1859,var gift. Hade 1862 varit straffad med sex dagars arrest med tjänsteskyldighet för fylleri. Sedan alla handlingar blivit upplästa, berättade nr 100 Fager följande, att han ifrågavarande afton stod och såg på ett gräl emellan Röd och Hammar på ena sidan ,samt några Blekingebåtsmän på andra sidan. Sedan de blivit från varandra åtskilda, erhöll Fager utan någon av honom given anledning av Hammar med knuten hand ett slag vid vänstra ögat, så att det blev blått och svullnade, ”men nu är det alldeles bra.”

Hammar berättade, att Röd, som var starkt berusad, var i gräl med flera båtsmän av Fjärde Blekinge kompani, men Hammar var endast åskådare och rörde ingen, så långt han mindes. Röd uppgav att han vid tillfället varit så överlastad, att han ingenting mindes.

Såsom vittnen voro på kallelse närvarande:
Nr 17 Peder Boman.
Nr 116 Paul Håkansson Nylander.
Nr 122 Anders Bengtsson Rös.
Nr 135 Abraham Johansson Stille.

Samtliga Fjärde Blekinge kompani.

Alla avlade eden och berättade.

Boman, märkte oväsen på kaserngården, varför han begav sig dit och såg då att Hammar lyfte armen och med knuten hand tilldelade Fager ett slag för vänstra ögat, så det blev blått och svullnade. Hammar var icke överlastad.

Nylander, stod på avstånd och såg inte Hammar röra någon, kunde inte märka, att Hammar var rusig.

Rös, vittnade samma som Boman.

Stille, såg Hammar försöka skilja Röd från de övriga båtsmän som voro omkring honom, men märkte inte, att Hammar slog till någon och ej vara överlastad.

Hörd över vittnesmålen förklarade Hammar, att om han slagit till Fager, har det skett utan ond avsikt. Men vittnena Boman och Rös intygade, att Hammar, för att nå Fager, sträckte sig fram över en mellanstående båtsman.


Utslag
Av krigsrättens protokoll den 10 juli inhämtades, att Hammar är under tilltal för våld emot Länsman Wickelberg samt bönderna Isak Andersson och Adolf Samuelsson, i vilket mål rannsakningen ännu inte är slutförd, beslutades att båda målen skall prövas på en gång.

ATT TAGA STRUPTAG.
Den 10 september 1862 var krigsrätten åter samlad vid Karlskrona örlogsstation. En ny rapport om Olof Hammar hade inkommit, en rapport som sedermera skulle resultera i en dödsdom.

Rapporten lyder:
”Båtsmannen vid Första Bohus Kompani nr.37 Olof Hammar hade på aftonen den andre september emellan klockan sju och halv åtta på kvällen befunnits vara rörd av starka drycker och förde oljud på gatan utanför kasern och på kaserngården men blev satt i förvar uti härvarande kasernarrest. Hammar gjorde tillika subordinationsbrott 6) vid insättandet i arresten därigenom att han tog överskeppare Holm i kragen och strupen.”

Olof Hammar hade från kasernarresten blivit hämtad och inställde sig vid krigsrätten tillsammans med åklagaren Väbeln Johan Svensson och överskeppare Sven Johan Holm.
Sedan handlingarna blivit upplästa, berättade Hammar, att han ifrågavarande eftermiddag supit sig full på en krog i staden, ”så att han inte mindes vad som tilldragit sig efter det han lämnat krogen.”

Överskeppare Holm: Då han och Underskeppare Lohman omkring klockan sju om aftonen den andre september befunno sig på gården till matros- och båtsmanskasernen, sågo Hammar komma dit in, efterföljd av en piga från det på andra sidan om gatan liggande ölförsäljningsstället, som klagade över att Hammar inne på ölstället rivit sönder hennes kofta och slagit sönder ett stop. Holm, som var veckounderofficer i kasernen, gick jämte Lohman och Första klassmatrosen Bohman med Hammar till Flaggstyrman Sandvall, vilken tjänstgjorde som jourhavande officer i kasernen. Hammar följde godvilligt med och verkade ej vara särskilt överlastad. Inne hos Sandvall blev han våldsam och började föra oväsen, varför Sandvall skulle föra honom till kasernbefälhavaren, dit Holm, Lohman och Bohman medföljde. Under vägen till befälhavaren sprang en båtsman förbi Hammar, vilken med handen slog till båtsmannen, så att denne föll omkull.

Sällskapet stannade i nedre förstugan, medan Sandvall gick för att söka befälhavaren. Efter en stund kom Sandvall tillbaka och omtalade, att befälhavaren ej fanns på sitt rum. Det var då inget annat att göra än att arrestera Hammar, som då satte sig på trappan och vägrade följa med till arresten. Några båtsmän tillsades därför att leda honom. Det lyckades ej, utan han körde bort dem. Båtsmännen skulle då försöka bära Hammar, men då slet han sig lös. Slutligen vågade de inte nalkas honom, emedan dessa fruktade, att han i sin våldsamhet skulle draga kniv.

Hammar blev nu av Holm och de andra underofficerarna ledd till arresten. Under vägen dit var han inte våldsam. Sedan Hammar blivit insatt och när Holm, som var sist, skulle gå därifrån, sprang Hammar efter honom, tog bakifrån i kragen på uniformsrocken samt vände Holm med ryggen mot väggen och fick handen om strupen, höll så fast, då en för Holm okänd båtsman, som även följt med till arresten, genast fick tag i Hammar och knuffade honom omkull baklänges på golvet. På grund av greppet följde Holm med och föll framstupa över Hammar. Holm kom upp därigenom att någon annan lösgjorde Hammars hand från struptaget. Hammar bad sedan Holm om förlåtelse och yrkade då inget strängare straff på Hammar.

Såsom vittnen hade inkallats:
Carl Magnus Lohman Underskeppare.
Johan Edvard Bohman Första klass Matros.
Ola Olsson Sjöberg, Båtsman Fjärde Blekinge kompani.
Carl Johan Alström Båtsman Södra Hallands kompani.

Alla avlade eden och berättade var för sig.

Lohmans berättelse överensstämde med Holms, men med den variationen att när de skulle lämna arresten, gick vittnet före de andra och såg därför inte, när Hammar fattade Holm i strupen utan endast hörde, att Bohman, som kom efter vittnet, ropade: ”vad gör du karl,” varvid vittnet vände sig om och fick se Hammar liggande på golvet samt Holm sittande antingen i fönstret eller på golvet, varefter Holm av vittnet och Bohman upprestes.

Bohmans berättelse överensstämde med övrigas och bekräftade, att när Hammar höll Holm om strupen, han utropa: ”Vad gör du karl,” tillsammans med Lohman hjälptes Holm på benen.

Sjöberg var stugvakt på kasern och låste upp arresten, när Hammar skulle dit införas, men vittnet stannade utanför. Därefter hördes inifrån en röst, som ropade: ”Vad gör du karl,” och samtidigt tittade in i arresten och såg då någon, som slet omkull Hammar, vilken föll baklänges. Emedan det var mörkt inne i arresten, såg han inte, om Hammar hade tag i Holm, eller om båda föll i golvet ps samma gång.

Alström var även stugvakt på kasernen och såg, när Hammar blev förd till arresten, såg även när Hammar bakifrån fattade Holm i nacken, så denne vände sig om och Hammar fick handen om Holms strupe samt tryckte honom mot väggen. Vidare berättades samma som övriga.


Hammar vidhöll, att han inte kunde minnas, vad som ände och kunde varken erkänna eller bestrida, vad vittnena hade berättat.
Något meddelande från Kungl. Befallningshavande i Göteborgs och Bohus län hade inte inkommit till krigsrätten angående utslaget av den 10 juli, varför målet blev uppskjutet till 17 september. Hammar blev förd till amiralitetshäktet.

Den 17 september 1862 hade skrivelser från Kungl. Befallningshavande i Göteborgs och Bohus län inkommit till krigsrätten, som åter var samlad och följande handlingar upplästes:

Från Länsman Wickelberg daterad Orust Totorp 1 augusti.
”Med anledning av krigsrättens resolution den 10 juli får jag anföra följande. Hammar har väl under rannsakningen medgivit, att han vid ifrågavarande tillfälle, då jag var stadd i tjänsteutövning och klädd i uniform, tagit mig i kragen, då jag velat föra honom till åkdonet. Men att sådant skett under inflytelse av ruset och då av vittnesmålen icke kunnat inhämtas, att Hammars beteende varit föranlett av andra orsaker, så och ehuru den omständigheten att han var av starka drycker överlastad icke bör lända honom till ursäkt för sitt felaktiga uppförande, vill jag dock för min del icke yrka ansvar å Hammar, efter vad lagen bestämmer för kronobetjänt under tjänsteutövning, varemot jag anser, att han förtjänat tillbörlig näpst för vad han i avsikt låtit komma sig till last….”

Bonden Adolf Samuelsson, Kalseröd, daterad 1 augusti.
”Att ehuru Hammar vid omvittnade tillfälle på landsvägen tilldelat mig tvenne örfilar, därav åkomma ej följt, likväl, och som Hammar detta förhållande inför krigsrätten icke velat erkänna och jag icke bestämt kan uppgiva de personer, som i detta avseende kunde åberopas till vittne, yrkar jag för min del icke något ansvar å Hammar för denna förseelse.”

Bonden Isak Andersson, Rom, daterad 26 augusti.
”Att under transporten emellan förutnämnda ställen är fullkomligt överensstämmande med protokollet hållet i Karlskrona 10 juli, efter därvid avhörda vittnen men avsäger mig helt och hållet något vidare åtal mot båtsman Hammar.”

Härefter åberopade åklagaren ett nytt vittne, båtsmannen vid Blekinge kompani nr 5 Olof Olsson Prost, vilken avlade eden och berättade:
Att vittnet på aftonen den 2 ds uti gången till arresten mötte Hammar, som fördes dit av Sandvall m.fl. vilka tillsade vittnet att hjälpa till, emedan Hammar var mycket våldsam och inte ville följa dem. Sedan Hammar blivit införd i arresten, hjälpte vittnet till att fråntaga honom livremmen. När den var borta, skulle samtliga avlägsna sig. Då sprang Hammar emot Holm, tog honom i halsen och förde honom emot väggen, höll honom ett ögonblick, vittnet skyndade fram och fick bakifrån tag i Hammars tröja och ryckte undan Hammar, som då föll till golvet men höll fast i Holm, att denne fick böja sig ned över Hammar, till dess han under fallet släppte sitt tag, då Holm reste sig upp utan att ha fallit omkull. Hammar var rörd av starka drycker men syntes inte vara överlastad.

Hammar upprepade sin förklaring, att han ej mindes, vad som hade tilldragit sig, samt tillade, att han inte ofta brukar supa, men då han någon gång gör det och får för mycket, tappar han all sans och besinning, så han ej vet, vad han säger eller gör. Hammar betygade sin ånger över vad som hänt och anhöll, att hans brottslighet icke skulle hårt bedömas.
Båtsman Fager förklarade, att han icke ville hava någon ersättning för slaget emot hans vänstra öga.
Så var krigsrättens förhandlingar till ända, och målet överlämnades för prövning. Krigsrätten tillkännagav, att utslag skulle meddelas 24 september och Hammar till häktet återföras.
24 september 1862.

Utslag.
Krigsrätten för Kungl. Maj:ts flotta i Karlskrona var samlad för att avkunna en dödsdom.
Ordf. Kommendörkapten A. A. Meister.

Ledamöter
Kaptenslöjtnant B. W. Söderhjelm.
Kaptenslöjtnant M. A. Ekström.
Premierlöjtnant C. M. Thelander.
Premierlöjtnant M. G. Servais.
Löjtnant G. Frisk.
Häradshövding L. M. Leismer.

Att referera hela domslutet skulle bli alltför omfattande. Jag har därför nedtecknat det viktigaste.
…”Prövar krigsrätten i förmåga av 2 kap. 7 punkt I moment, 6 kap. 4 § 4 mom. och 12 kap. 3, 4 och 5 §§ Kungl. krigsartiklarna, 120 § 2 mom. i Kungl. förordning om truppers och persedlars fortskaffande den 6 september 1842, 18 kap. 9 § 2 mom. missgärningsbalken, 14 och 50 §§ i Kungl. förordning om mord, dråp och annan misshandel av den 29 januari 1861 samt Kungl. förordning om förmanskap och extra bestraffningsrätt av den 29 mars 1859. Rättvist döma nr 37 Olof Hammar, som gjort sig skyldig till hot emot Länsman böta 10 riksd. för det han varit drucken och tagit tömmarna från sin skjutsbonde, och för det han på allmän väg tilldelat Isak Andersson 2 slag utan åkomma böta 60 riksd, och för det han slagit båtsman Fager under vänstra ögat böta 40 riksd.

”Men för det han burit våldsam hand å sin förman överskeppare Holm är till livsstraff förfallen att i ena bot umgälla sina ovannämnda förbrytelser och mista livet genom arkebusering.” (not 7)

Då varken Isak Andersson, Fager eller någon av övriga målsägarna fordrat ersättning för lidande, besvär eller kostnader, undgick Krigsrätten att i denna del meddela yttrande. Detta utslag varder underställt Kungl. Krigshovrätten i Stockholm, och att Hammar skall förvaras i häkte. Hammar förklarade sig nöjd med utslaget. Krigsrättens utslag inkom till krigshovrätten 25 oktober.

I en nådeansökan till krigshovrätten anför Hammar, att enligt protokollet skulle han ha förklarat sig nöjd med domen. Så är enligt Hammar inte förhållandet i sin helhet, vad det gällde överfallet på . överskeppare Holm, så hade denne förlåtit Hammar och att krigshovrätten här skulle fästa avseende och mildra straffet.

Den sista oktober kom Krigshovrättens utslag, vilken fastställde krigsrättens dödsdom och lyder i korthet:
”Men för våld å förman, är till dödsstraff förfallen skall för oförmälte sina förbrytelser sig till straff och andra till varning i ena bot, mista livet genom arkebusering.”
Dock varder jämlikt 29 punkten i Kungl. Förklaring den 23 mars 1841, detta utslag till Kungl.Maj:ts Nådiga prövning i underdånighet överlämnas.
Tre dagar före luciadagen blev utslaget för båtsman Hammar uppläst, och han förklarade sig vilja erhålla biträde för underdånig nådeansökans författande.

I sin böneskrift till Kungl. Maj:t anförde Olof Hammar följande: ”Av Eders Kungl. Maj:ts Krigshovrätt genom dess bilagde Eders Kungl. Maj:ts prövning i underdånighet underställa utslag den 31 oktober dömd att för bl.a. våld emot förman mista livet genom arkebusering, vågar jag i djupaste underdånighet anhålla att av gunst och nåd varda från dömda dödsstraff förskonad, även om att Eders Kungl. Maj:t Nådigt täcktes så lindrigt som möjligt bedöma mina i nämnda utslag uppräknade förbrytelser, när de blivet begångna i överilning och förhastande, samt de förnärmade personerna enligt vad protokollet i målet utvisa, tillgivet vad jag emot dem kan hava av hastigt mod brutet, upphetsat genom förtärandet av spritdrycker, så att jag saknat förmåga att bedöma följderna av mina handlingar.

Med djupaste undersåtliga vördnad trohet och nit framhärdar.
Stormäktige Allra Nådigaste Konung Eders Kungliga Maj:t
Allra underdånigaste och tropliktlige undersåte Olof Eliasson Hammar Båtsman uti Första Bohus kompani.

Hustrun Anna-Britta Eriksdotter som en gång lovat att älska Olof Hammar i nöd och lust, stod nu vid hans sida, när nöden var som störst . Kanske hade hon levat ett skyddat liv under en älskad och djupt beundrad makes hägn.

I varje fall lät hon till konungen insända en något salvelsefull nådeansökan daterad Valla Socken på Tjörn 22/12 1862 så lydande:
” En ibland Hans Majestäts fattigaste undersåtare en bedrövad kvinna, hustru till en i Hans Maj:ts i tjänst varande båtsman nr 37 Olof Hammar vid Första Bohus kompani från Valla socken på Tjörn, som i år varit kommenderad till tjänstgöring i Karlskrona och sig där ännu uppehåller, vågar i allra ödmjukaste underdånighet supplicera om nödigt betraktande av denna min böneskrift, då jag själv såsom obemedlad och boende långt ifrån Stockholm, ej kan personligen få nedfalla för Eders Maj:ts fötter för att anropa om nödig hjälp för min olycklige man.

I skrivelse från Karlskrona förliden vecka har den förskräckliga underrättelsen kommit mig tillhanda, att min man under tjänstgöring därstädes i en överilningsstund på ett mindre sätt förgått sig emot en förman av lägre rang, och berättas att han för denna sin obetänksamma förseelse skall undergå dödsstraffet.

Stormäktigste Allernådigste Konung Låt nåden härvid gå före rätten! Min mans förbrytelse är svår , men Konungens nåd är större , värdes höra och bönhöra en arm hustrus innerliga bön om förskoning för min olycklige man. Som om han får leva och låter detta, för vilket han är utkommen bliva en varning för honom, ännu kan hända enär han är i sina friskaste år, tjäna länge sin Konung och fosterland. Uti min förtvivlan och yttersta bedrövelse har jag ej någon annan tillflykt näst intill Konungen över alla Konungar, än till min jordiske Konungs och Herres misskund fromma sinnelag, värdes förlåta den svaga kvinnans djärvhet att framtränga till Konungatronen med en bön att tillgripa den sista räddningsplankan för att min man vilken jag svuret trohet i liv och död, måtte bliva befriad för det för hans brott ådömda straffet, och jag ännu om Herren Gud så förunnar må få mannen till stöd, och ej vara nödsakad hemfalla till den ändå fullbelastade allmänna barmhärthetsinrättningen. Vördigas Nådigaste Konung hör min ödmjuka bön..”
Med ödmjukaste och djupaste underdånighet och trohet framhärdar Anna Britta Hammar Hustru till båtsman nr 37 Olof Hammar.

Som bevis att Olof Hammar var en ordentlig person, hade samtliga rotehållare insänt en skrivelse till Kungl. Maj:t för sin båtsman nr 37, där dessa intygar: ”att under den tid han båtsman varit uppfört sig ärligt och ordentligt mot sina rotehållare.” Skrivelsen är undertecknad av 0. Hansson

Hammar, Anders Pettersson Bråland, Olle Johannisson Balkeröd, Olaus Johansson Balkeröd, samt Gustav Johannisson Balkeröd – Klockare i Valla socken.
Att ovannämnda rotehållare var boende i Valla socken som bofasta och äro kända personer intygade Komministern i Valla Carl August Sjöberg daterad 22 december 1862.
Enligt svenska historien var Konung Karl XV en rikt begåvad man mycket omtyckt av sitt folk. Till sitt valspråk tog han ett ord ur våra landsskapslagar .”Land skall med lag byggas. Det betyder sade han, ingen skall vara över lagen, ingen sakna dess skydd.
Kungl. Maj:ts utslag angående Olof Hammar den 10 januari 1863, fastställde underrätternas utslag, att domen var lagligen grundade, att Olof Hammar för subordinationsbrott skulle mista livet genom arkebusering. .”Men har av Gunst och Nåd låtet honom förskonas från dödsstraffet, och tillåtet honom försona sina brott med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd och två års straffarbete..”

Olof Hammar ankom till landscellfängelset i Karlskrona den 25 april 1863. Under fängelsetiden hade han gjort sig känd för ett utmärkt gott uppförande, varit särskilt tillgänglig för själavård och brukat H. H. nattvard.

Frigavs från fängelset 25 april 1865. (not 8)
Efter frigivningen skrevs Olof Hammar som f.d. båtsman, och fick då avflytta från båtsmanstorpet.
År 1873 hade Olof Hammar vistats på Hisingen och under flera år varit utom pastoratet. (not 9)
Överförd år 1880 till ”socknens slut”, vilket betyder, att vederbörandes vistelseort ej var känd.
Hustrun Anna Britta Eriksdotter dog 1887, dödsorsaken ej angiven, stod skriven på socknens slut.

På Marta-dagen år 1889 (26/7) bodde Olof Hammar, i Svanviks Mellangård på torpet Kattebacken 10), när han snart sextioett år gifte om sig med f.d. pigan tjugosju år yngre Beata Olsdotter, även hon stod skriven på socknens slut. (not 11)
I detta äktenskap föddes tre barn ingen uppnådde mogen ålder.

Beata Olsdotter kom från Myren under Hövik och skrevs som fattighjon, blev sedan piga i Hällene på Mjörn år 1876, var då sjuklig, överfördes till socknens slut 1878. (not 12)

Olof Hammar slutade sitt stormiga liv den 8 april 1901.
Kanske man kan med Bellman säga i hans epistel nr 44, som handlar om Movits:
”Drick ej mer än du tål, tänk på dina göremål.”

Källor:
1: J. Pettersson. De levde bland bergen. Malung 1971. Sid. 131, 132.
2: M. Rehnberg. Vad skall vi göra med de blanka gevär. Stockholm 1967.
3: Se not 1 och sidan 136.
4: Där inget annat angives bygger denna skrift på: Justitierevisionen, Generalauditören. Handingar i generalauditörsmål. 1862. Riksarkivet Stockholm.
5: Meddelat av Gustav Olsson, Kleva, Hjälteby.
6: Enligt uppgift av Bengt Sjögren vid Landsarkivet, Göteborg, betyder ordet detsamma som lydnadsbrott.
7: I Krigslydnaden Kap. 2 97 heter det: Djerfves någon med väpnad eller obeväpnad hand bäre hugg och slag å sin förman blifve arkebuserad. Kongl. Maj:ts Krigs-Articlar. Utgiven av J. Rhodin, Stockholm, 1856.
8: Bilagor till Valla sockens husförhörslängderna 1833-1865. Stenkyrka H1 :1.
9: Valla Husförhörslängder A:I 35-36. Landsarkivet, Göteborg.
10: Meddelat av Gunnel Kristiansson, Västra Röd.
11: Valla lysnings och vigselbok 1889-94. Landsarkivet; Göteborg.
12: Se not 9.
Vik Mormessadagen (8/9) 1980.

Nils Johansson

Texten inscannad, rättad av Yvonne Simonsson