Liksom advent föregår den egentliga julhögtiden, föregås påsken av fastlagen och fastan. Det är stor skillnad mellan fastlag och rast. Fastan var den tid under vilken man skulle leva i återhållsamhet i alla avseenden. Detta för att kropp och själ skulle känna på vilket lidande Jesus fick utstå. Var fastan dyster, så var fastlagen så mycket muntrare. Då skulle man förbereda sig så att man härdade ut den kommande fastan, då flödade mat och dryck. Som en kvarleva från fastlagens frossande har vi fastlagsbullen eller semlan.

Bruket att äta sådana lär vara inlånat från Tyskland och en sen. Dessa skulle vara läckra och välmatade, för att ge styrka och märg inför den fasta som stundade.

Det är om en sådan semla, som denna mycket tragiska och egendomliga händelse skall handla. Den är upptecknad efter domstolsprotokoll. (not 1)

Lördagen den 28 april 1866 lät Kapellpredikant Hans Olsson Rydgård i Rönnängs kyrka tre skovlar jord falla på lika många kistor, Tre gången läste han ”av jord är du kommen, jord skall du åter varda.”

Dessa tre var fiskarhustrun Christina Olsdotter Stora Dyrön 41 år samt hennes båda söner Olaus Nilsson, 5 år, och Martin 2 år och 11 månader. Vad var nu orsaken till att dessa tre mänskligt sett sändes i en för tidig grav?

I en skrivelse till Kronolänsman Anders Nordström på Tjörn, från Kungl. befallningshavande, angående Nils Olsson d.ä. hustru och bägge barns hastiga död, hade förordnads provinsialläkaren Doktor O.E. Ahlström till att utföra obduktion av de döda för att fastställa dödsorsaken.

Obduktionen av gossarna Olaus och Martin Nilsson från Stora Dyrön, skedde vid Rönnängs kyrka fredagen den 20 april 1866 i närvaro av länsman Nordström – protokollrörare, fjärdingsman A. Larsson Fagerfjäll samt ynglingen Johan Hansson samma ställe. I samband härmed hade följande framkommit:
Att fiskaren Nils Olsson Stora Dyrön den 28 mars varit i Marstrand rör att sälja fisk, då han varseblev mindre vetebrödslimpa liggande på nedersta trappsteget mittför f.d. handlande Widegrens hus varande hamnkajtrappa. Nils O. förmodade att någon person hade tappat densamma, upptog han den och jämte annat i Marstrand inköpt bröd, medfört limpan till hemmet dit han anlände omkring kl. tre samma dag.

Vid hemkomsten hade Nils O. delat limpan i två delar och givet var sin hälft åt sina båda söner, Olaus och Martin. vilka genast förtärde brödet. Efter några timmars förlopp blev gossarna sjuka med häftiga kräkningar, varmed de förfarit intill dess de under svåra plågor avlidit, Martin kl. elva samma afton och Olaus påföljande morgon kl. fyra.

Obduktionen av de bägge gossarna visade på fosforförgiftning2, att de lidit av inflammation i mage och tarmar, vilket fastlogs vid kemisk analys på Uddevalla apotek. De båda gossarna var nedlagda i svarta kistor och ordentligt svepta.

Obduktionen av den döda hustrun Christina Olsdotter vid Rönnängs kyrka den 21 april i närvaro av förut nämnda personer. Även hon var ordentligt svept och nedlagd i svart kista. I sin attest säger läkaren att hustrun, liksom gossarna avlidit av inflammation i mage och tarmar samt närliggande organ och dödsorsaken var fosforförgiftning, vilket likaledes blev fastställt på Uddevalla apotek.

Hustrun hade insjuknat kl. 9 fm. den 29 mars med samma symtom som bägge gossarna och avlidit 3 april. Under sin sjukdom hade hustrun omtalat att hon av sonen Olaus fått och förtärt en liten bit av limpan, vilken hon inte förstod hade någon osmak.

Nils Olsson d. ä. hade på ryktets vägnar fått höra att handlanden Widegren i Marstrand, samma dag som Nils var där utkastat en limpa som var förgiftad och skulle begagnas för att utrota råttor. Grannarna hade anmodats att efterhöra i Marstrand huruvida ryktet var sant. Dessa hade sedan omtalat att Widegren själv erkänt att han utkastat en dylik limpa och att handelsbetjänten Lövgren intygat att han sett då detta ägde rum.

Nils Olsson hade till domhavanden inkommit med en skrivelse daterad 5 Juni 1866 så lydande:
”Då jag av oförsiktighet och icke av ond vilja till en del varit vållande till min kära hustrus och barns död, genom den misstänkta förgiftade limpan som var av vatten genomdränkt och funnen i Marstrand och därför är kallad att infinna mig vid Häradsrätten, får jag här med förklara att jag icke med vilja uppsåt varit orsaken till deras död som här på jorden varit de för vilka jag mången gång med fara rör eget liv sökt skaffa ett torftigt uppehälle. Jag behöver icke påyrka någonting, utan överlämnar saken med fullt förtroende till Domarämbetet att den eller de som äro orsaken till ovannämnda bedrövliga händelse måtte enligt vad lag dem avlägges dömas och bestraffas. Önskligt vore om Domarämbetet ville draga försorg om mina ännu levande fyra barn.”

Inger Olsson Stora Dyrön hade inlämnat sin berättelse daterad 5 juni 1866 så lydande:
”Jag av Nils Olssons hustru om morgonen den 29 mars omkring kl. 4 blev tillkallad till Olaus Nilssons fruktade död, hörde jag utanför huset barnets hjärtskärande rop. När jag inträdde i rummet var Martin död, Olaus låg i en säng och kastade sig fram och tillbaka under flera utrop, nu är det snart slut med mig. Jag vågade i början inte gå fram till sängen, emedan jag befarade att det var en smittosam sjukdom som barnet hade. Kort därpå låg Olaus stilla i sängen liksom han. varit död, vilken förmodat. Jag meddela hustrun, men snart började barnet åter kasta sig i sängen med samma symtom som förut. Jag gick sedan jag varit där en kvarts timma, då jag inte tålde barnets smärtor och var icke närvarande vid dess död.

Vad hustrun beträffar hörde jag visserligen den 29 mars av hennes äldsta barn Maria och Olena berätta att mamma var sjuk av huvudvärk och värk i hela kroppen, men inte kunde Jag därav tro på någon allvarligare sjukdom. Men annan dag påsk den 2 april på kvällen emellan kl. 5 och 6 var jag hos henne med lite mat, då låg hon i sängen med synnerligen svåra plågor varpå följde svåra kräkningar. Hon sade då till mig att då hon får kasta upp känner hon sig bättre. Men trodde sig oaktat detta icke mer komma upp, utan att döden snart skulle befria henne från plågor. Varunder hon innerligen bad till Gud att snart göra slut på dem och kalla henne hädan, om det var Herrens vilja.

Även dagen därpå besökte jag henne. Då tyckte jag plågorna var större och hon kastade sig av och an i sängen under svåra rop; ”Aj ryggen vill smälla av mig.” Efter det Pastor Rydgård samma dag besökte henne, bad hon oss alla närvarande att bedja till Herren för henne. En stund därefter blev hon mållös och blott några klagorop hördes. Därefter vände hon sig på ryggen och gav upp andan.”

Sedan Kungl. Befallningshavande i länet förordnat länsmannen på Tjörn, Anders Nordström, att företaga rättslig undersökning angående de ovannämndas hastiga död, hade Nordström Nils vidtalat Olsson d.ä., Inger Olsdotter, Olof Nilsson, Carl Hansson, Kristian Andersson och Johan Andersson, samtliga från Stora Dyrön, till inställelse vid häradsrätten onsdagen den 6 juni 1866 kl 10 fm för att höras.

Vid uppropet infann sig personligen Nils Olsson och Inger Olsdotter, Övriga kallade hade icke kunnat påträffas då de var på storsjöfiske. Åklagaren begärde att Nils Olsson skulle höras utöver det skriftliga inlägget och han tillade följande: att vattnet stod två tum under trappsteget. där limpan låg.

Det bröd han själv köpt utgjordes av sk. sexstyvers3 kakor, bakade på rågmjöl. Vid hemkomsten från Marstrand hade Nils Olsson givit hela den upphittade vetelimpan till sonen Martin som satt i sängen. Hustrun hade då påmint honom, att det fanns en till i sängen som borde ihågkommas nämligen sonen Olaus, vilken låg påklädd dold under täcket och tog då brödet och skar det i två delar, en till Martin och en till Olaus. Två av de andra barnen var i skolan och de båda yngsta, Anna Lovisa och Inger Johanna var hemma.

Nils Olsson hade tänkt att dela även till dem, men limpan var för liten för fyra och han höll pojkarna kärare än flickorna. Därefter intog Nils Olsson och hans hustru aftonvard, som anseende till familjens fattigdom endast bestod av rågbröd och fisk. (Förmodligen rågbröd som samma dag var köpt i Marstrand). I huset fanns ingen mjölk Nils ägde en ko, men den var vid den tiden i sin och mjölkade inte. Sedan pojkarna avlidit misstänkte makarna förgiftning av limpan.

Åklagaren anhöll om vittnesförhör utav Inger Olsdotter, men hon hade inte mer att berätta än vad skrivelsen innehöll.

Åklagaren begärde nu uppskov i målet för att få tillfälle att kalla handlanden Widegren i Marstrand jämte personer som har kännedom i målet.

Uppskov beviljades till den dag som skulle kungöras i ortens kyrkor.

23 augusti var målet åter uppe och nu hade f. d, Handlare Widegren i Marstrand inställt sig och gav följande berättelse:
Måndagen den 26 mars mellan kl. 6 och 7 på kvällen, när Widegren befann sig i sin affärslokal som var upplåten på arrende till handlanden G. Landberg och förestods av bokhållare Olsson, upptäckte Widegren att på disken låg två st. 8 styversbullar eller s k fastlagssemlor av vanligt utseende. Bokhållare Olsson och arbetskarlen höll sig vid tillfället i affären. Emedan Widegren tyckte sig märka att rök uppsteg från semlorna och att dessa luktade illa, frågade han varför, varmed Olsson upplyste att han förgiftat semlorna i avsikt att döda råttor vilket hade tillgått så att delat semlorna i två delar och lagt ”råttmos” emellan.

Dagen därpå omkring kl. 7, inträdde Widegren åter i affären och frågade efter semlorna, medan han var rädd för att någon olyckshändelse kunde inträffa. Då upplyste Olsson att han lagt semlorna i två av husets garderober i förstugan. De bägge gick dit för att se efter om semlorna låg kvar eller hade blivit bortrövade. av råttorna. Då befanns att en var borta.

Dagen efter, onsdagen den 28 mars kom Widegren åter till affären för att undersöka om den andra semlan låg kvar, vilket den gjorde.

Då föreslog Videgren att man skulle kasta semlan i hamnen vilket Olsson godkände, varefter Widegren genast utförde detsamma. Med en mindre sax, knep han om semlan och bar den till hamnen och kastade den så långt han förmådde ut i vattnet. Stannade kvar en stund för att se efter om semlan sjönk, vilket Widegren tyckte att den gjorde och begav sig sedan hem. Fredagen den 30 mars fick Widegren höra omtalas att hustruns på Dyrön bägge barn har dött av semlan. Åklagaren yrkade att Widegren skulle dömas till ansvar för det han genom vårdslöshet varit vållande till deras död. Widegren betvivlade att det var hans semla som orsakat deras död, och bestred ansvaret.

Övriga kallade vittnen var ännu inte anträffbara, varför åtalet uppsköts till 20 september.

Då Widegren gjorde den anmärkningen att han den 30 mars hördes sägas att sönerna avlidit, men inte förrän veckan därpå fick han misstankar därom att de avlidit av ifrågavarande semla. Bokhållare Olsson som nu hade blivit kallad, hördes och instämde i Widegrens berättelse, varför åklagaren yrkade ansvar även på honom genom vårdlöshet.

Övriga kallade vittnen hade inte hört av sig, varför målet återupptogs den 17 januari 1867, då åklagaren hade vittnesförhör med handelsbetjänt Lövgren i Marstrand, vilken var anställd hos bokhållare Olsson, samt Kristian Jonasson, Carl Hansson och Kristian Andersson från Stora Dyrön.
Vilka berättade:
Lövgren, vittnet hade sig bekant att bokhållare Olsson uppgivit sig ha förgiftad semlor med s.k. råttmos, som han köpt på apoteket i Marstrand. Vittnet såg ej Widegren taga någon befattning med semlan. Sedan han själv för vittnet berättad att han utkastat semlan i hamnen, såg vittnet Widegren återställa den sax som var Olsson tillhörig, och vilken Widegren begagnat Fiskaren Nils Olsson Stora Dyrön brukade dagligen besöka Marstrand, men om han gjorde det ifrågavarande dag, då semlan utkastades i hamnen, kunde vittnet inte erinra sig.

Kristian Jonasson och Carl Hansson upprepade sina berättelser från polisförhöret och hade inget mer att tillägga. (Dessa berättelser har ej påträffats).

Kristiansson: Den 4 april, dagen efter Nils Olssons hustru avlidit, träffade vittnet handlanden Widegren vid besök i Marstrand. Videgren frågade om det var sant som berättats att Nils Olssons bägge minderåriga barn avlidit av en förgiftad semla, därtill vittnet svarade att så var fallet, och att hustrun avlidit av samma orsak. Vid detta tillfälle uppgav Widegren självmant, att han några dagar förut utkastad en förgiftad semla i Marstrands hamn. Samt att Nils Olsson ofta brukade besöka Marstrand.

Så var rättsförhandlingarna slut och målet överlämnades till häradsrätten rör prövning.

Det är enligt min mening, för oss likgiltigt huruvida handlanden Widegren och bokhållare Olsson blev fällda eller ej. Vad vi skall märka, var den stora fattigdomen som rådde bland befolkningen i mitten av 1860-talet.

1866 var, ett nödår, och 1867 var värre. Att hitta en vattendränkt limpa eller semla som legat i saltsjön, ta den med sig hem och ge familjen emedan den var bakad på vetemjöl, och blev uppäten utan att vederbörande kände att den hade någon osmak.

Angående nödåret 1867, så beslutade Klövedals kyrkostämma: ”att söndagen den 10 november samma år upptaga i kyrkan efter gudstjänsten slut, en kollekt rör att i någon mån lindra den svåra nöd som rådde bland folk till följd av svår missväxt över hela riket , och skulle omfatta alla dem som inte befann sig alldeles utblottade.” (not 4)

En annan sak som är märklig: Varför låg 5-årige Olaus till sängs med kläderna på, dold under täcket kl. tre på dagen? Kunde det bero på brist på mat, att han inte orkade vara uppe?

Det berättas att i ett fiskarhem i Ängeviken i Klövedal fick barnen ligga för att de på grund av brist på mat, inte orkade vara uppe, medan modern gick på landet för att be om mat, och kom hem med bondbönor. Man åt bondbönor. Man skilde på söbönor och möllbönor. Söbönor åts med spadet, i vilka bönorna var kokta. Möllbönor åt man torra.

Min far berättade att en morgon fick barnen var sin tunnbrödsbit utav kornmjöl sedan sade mamman till dem att nu får ni gå ut och plocka bär och äta tills vi får korn som vi kan mala till korngryn, då skall ni få välling. Husfadern hade gått till Haketorp rör att köpa korn av någon bonde, ty här fanns ingen närmare som hade något att sälja. Man malde korn på handkvarn vilket blev korngryn och av dem kokades korngrynsvälling. Bröd bakat på korn blev mycket tunt. (not 6)

Änkemannen och skräddaren Elias Jonsson på torpet Sanden under Basteröd i Klövedal född 1802 , död 1880 , gick omkring i hemmen och sydde kläder, som vederbörande behövde. Efter hustruns död fick äldsta dottern Anna-Britta sköta hushållet. Elias var borta i flera dagar, han låg över natten där han var och sydde. På söndag kokade han en gryta bondbönor, och den räckte till mat åt fyra barn , tills på onsdag kväll. Då kom han hem och kokade en ny gryta. (not 7)

I det lilla fiskläget Sumpen, fanns också en stenstuga. Där bodde en gammal gubbe som hette Johan Andersson, född 1836, och hans hustru Lovisa. I Styrmans Stöva, som stugan kallades, fanns inte något golv, utan bara en grop, där vattnet samlade sig, då det regnade. Dörren passade illa i en ram i och när snön yrde in måste grannarna bryta upp dörren utifrån och räcka in bröd till stugans sju invånare. Här rådde den djupaste fattigdomen, och en gång – så berättas – hade man inte annan mat än kaffesump och potatisskal. (not 8)

Efter denna utflykt är vi åter på Stora Dyrön. Tragedin hos Nils Olsson d.ä. var inte slut.

I början av september 1866 kom Koleran till Rönnängs församling. Den skördade omkring 60 personer, därav i september cirka 55.

Den 9:de i samma månad begravdes 16 döda.9 Den 15 september dog Nils Olssons dotter Inger Johanna född 1857-23/ i kolera. Dagen efter Nils Olsson själv född 1817-1/2, och samma dag dottern Anna Lovisa, född 1860-4/7. Båda i Kolera. (not 10)

Den första januari 1866 fanns det i denna familj åtta personer, nu återstod två flickor, nämligen: Olena, född 1851-20/2, vilken flyttade 1867 som inhyses till Carl Nilsson Stora Dyrön. Därifrån 1870 till Stansvik som piga hos Olaus Johansson.

Samt Hilda Maria född 1849 5/9, vilken flyttade 1867 till Johan Andersson Stora Dyrön som piga. Rlvitade 1868 till Nils Olsson d.y. Stora Dyrön som inhyses och därifrån till Olof Nilsson i Stansvik år 1870 som piga. (not 11)
Så var detta hem skingrat.

Källor.
1: Orust och Tjörns härads dombok 1866. Landsarkivet Göteborg.
2: Bonniers uppslagsbok i färg. Stockholm 1977:Fosfor, vaxliknande självlysande grundämne.
Kem. beteckning P, atomnr.15, atomvikt 30, 97, två färger: gul och röd. Den gula självtänds i luft vid rumstemperatur. Röd ingår i tändsatsen på tändstickor.
3: Styver = 1/6 skilling (efter år 1830). Det gick 48 skilling på riksdalern, varrör styvern var ett oerhört litet myntvärde, efter som det gick 288 styver på 1 riksdaler, eller 72 styver på tolvskillingen. Meddelat av Johan Pettersson i Klövedal.
4: Klövedals kyrkostämmoprotokoll 1867. Klövedals kyrkoarkiv i Basteröd.
5: Meddelat av Ragnar Andersson Härön.
6: 1968 av Edvard Olausson Långekärr.
7: 1967 av Josefina Hermansson Pirlanda.
8: Johan Pettersson: Utmarkernas folk. Julhälsningar till församlingar från präster i Göteborgs stift, år 1954.
9: Rönnängs död och begravningsbok 1866. Landsarkivet i Göteborg.
10: Se not 9.
11: Rönnängs husförhörslängd 1866.

Nils Johansson

Texten inscannad, rättad av Karin Gullberg