…för om Gud gifver mig hälsan och ej andra tankar fäster sig i mitt sinne så kanske jag ej återser fosterjorden så snart… Det skrev en av de cirka 1300 Tjörnbor som emigrerade till Amerika.

Åren 1966 – 1968 genomförde en studiecirkel på Tjörn emigrationsforskning. Ledare för cirkeln var Paul Terning och Leif Olsson.

Utgångspunkt för emigrationsstudierna var en veckokurs som anordnats på Billströmska folkhögskola på Tjörn. Där gavs specialföreläsningar och en del praktiska övningar i arkivstudier. Det var början till den cirkel, som startades under hösten 1966 och som samlade ett 20-tal deltagare.

Emigrationen är ett skede i vår historia av stort intresse och betydelse och emigrationen till Nordamerika som studerades. Kursen inleddes med en kort historisk bakgrund och därefter indelades deltagarna i grupper om 5 – 6, som gick igenom kyrkarkiven från mitten av 1860-talet för de fem församlingarna på Tjörn. Studier gjordes personlistor och prydliga diagram. Av dessa framgår att antalet emigranter från Tjörn under tiden 1860-1940 är drygt 1300 personer. Antalet kan vara något större eftersom en del först flyttade till annan ort tex Göteborg och därifrån vidare till Amerika.

Återinvandringen rör sig om cirka 20%.

Studerar man diagrammen över den årliga utvandringen från de olika församlingarna på Tjörn och gör en jämförelse med Sverige i sin helhet finner man vissa likheter i stort. Dock finns skillnader. För riket i sin helhet börjar kurvan stiga runt 1880 för att nå sin högsta topp 1890 och sedan långsamt sjunka till fram till år 1940.

Från Tjörn började utvandringen något senare. Den förste som utvandrade var en man från Valla församling år 1869. Inte förrän slutet av 1880-talet började kurvan stiga för att nå sin högsta topp efter sekelskiftet. Under de första världskriget avstannade utvandringen i stort sett för att åter nå en topp under 1920-talet.

Diagram över åldersfördelningen gjordes också och man finner att antalet i åldrarna 17 – 24 år var högst. När det gäller männen märks en tydlig markering vid 19 år. Härav kan man dra den slutsatsen att många ville slippa militärtjänsten.

Statistiken för utvandringen från de olika gårdarna visar, att från så gott som alla gårdar har någon emigrerat. Högsta antalet har kommit från kustsamhällena och den allra flesta från Klädesholmen . Följaktligen är gruppen av sjömän och fiskare störst när man studerar fördelningen av yrkesgrupper. Därnäst kommer ett stort antal hemmasöner och hemmadöttrar under det att gruppen av hantverkare och torpare inte är lika stor. Antalet hemmansägare är en anmärkningsvärt liten grupp och kan höra samman med att den familjevisa utvandringen är jämförelsevis liten.

Andra året fortsätter arbetet med att bearbeta det insamlade materialet.

För intervjuer använde sig cirkeln av ett frågeformulär. Svenskamerikaner hemma på besök blev intervjuade, i en del fall sändes formuläret över till släktingar i USA med de flesta intervjuerna skedde givetvis med personer som återvänt efter längre eller kortare tid i USA.

Eftersom nästan hundra år hade hunnit gå sedan den första mannen från Tjörn emigrerade var det inte möjligt nu att få ett svar på förhållanden och anledningar från emigrationens tidiga skede. Svaren får alltså ses mot den bakgrunden, att det är svar från sådana som utvandrat strax före sekelskiftet och framåt.

Som skäl till amerikaresan anger nästan alla den ekonomiska orsaken och svårigheter att skaffa sig utkomst i hembygden. En del säger att det var frågan om äventyrslusta eller amerikafeber. Många hade syskon och grannar som emigrerat tidigare. ”Han stod inte att hejda, för sedan kusinen varit hemma och skräppt var amerikafebern obotlig”. Några få pekar på religiösa skäl men ingen av de intervjuade säger sig ha politiska skäl. Inter heller säger man sig ha blivit övertalade av agenter.

Några hade för avsikt att stanna i Amerika men i de flesta fall ämnade man återvända efter ett antal år, när man tjänat tillräckligt med pengar. Omständigheterna i det nya landet bestämde om det blev ett uppbrott för alltid. Man finansierade resan på olika sätt med mestadels genom lån eller besparingar och i en del fall genom att sälja lösöre. De flesta hade släktingar eller vänner, som tog emot dem när de kom till New York eller Boston, vilka var de hamnar som störta antalet anlände till. Mestadels kom männen till att börja sysselsätta sig i byggbranschen och kvinnorna tog anställning i hushåll. Att man bröt mark och odlade, som Mobergs Karl Oskar och Kristina gjorde, tillhör en tidigare epok än den cirkeln hade möjlighet att studera. Endast ett fåtal hade lärt sig engelska språket före avresan. Man lärde sig rätt fort genom arbetskamrater och arbetsgivare och flickorna, som fick plats i hushåll, lärde sig genom barnen i familjen där man arbetade. Det gick bättre att tala än att skriva engelska och för att lära sig skriva språket gick man kvällskurser om man orkade efter arbetsdagens slut. Man var ofta flera i följe när man reste och man höll ihop i det nya landet. På frågan om Amerika infriat förväntningarna svara alla jakande och en del lägger till ”mer än så”.

Cirkeln samlade in brev, som utväxlats med hemlandet. Olika handlingar som hör samman med resan ut insamlades också som flyttningsbetyg, intyg för omyndig emigrant, reklam och turlistor för båtar, fotografier och vykort m m. Ur allt detta material finns mycket intressanta att citera.

Billjett priset var 1902 cirka 100:- och 1908 kostade en tredjeklassbilljett 126:- och andraklassbiljetten 205:- man fick vid denna tid betala en invandringsskatt på 15:- ”Denna skatt beräknas per person och är densamma för hvarje, dibarn, barn eller fullvuxen”. På 1930-talet behövdes ett intyg som visade tillräckliga medel för den första vistelsen fanns tillgängliga.

Det var ett stort beslut som utan tvivel innebar en stark upplevelse av förhoppningar och besvikelse, av försakelser och misslyckanden, av längtan hem men också glädje över framgångar.

Det är en fängslande läsning att ta del av breven man skrev till anförvanter och vänner i hembygden. Olycksödena blev sällan kända i hemlandet. Sanningen om misslyckanden kom inte alltid fram vilket är förklarligt. De som misslyckades föredrog att inte berätta om det. Men ur ett brev från 1882 kan vi läsa: ”Jag tror bestämt att du har tagit den bästa vägen i det att du ämnar stanna hemma för i sanningen att säga är ej vinland det goda så berömvärd som kanske en del personer säga ehuru jag för min del ej ångrar att jag reste hit för nog är det alltid bättre än att plöja Neptuni böljor.”

Andra brev bidrog till att stimulera drömmarna för de hemmavarande om guld och gröna skogar i det främmande landet. Den 1 januari 1887 skrevs: ”käre broder…en tidrymd av 9 månader är snart tillrygga sedan vi tog afsked av varandra men för mig är det som det blott var 9 dagar och av dessa ord kan du sluta till huru jag här befunnit mig och kan ytterligare tillägga att om jag framgent kommer att röna den lycka och medgång som hittils så skulle jag aldrig mera längta till Sverige om jag där inteh ade så älskvärda föräldrar och syskon ty vad jag sökt har jag funnit nämligen ett godt arbete bra betalt att börja med”.

I ett annat brev, som är det första efter utresan, beskrivs färden över havet. Det är daterat 26/6 1886. ”till följd af det vackra vädret vi hade under resan led jag intet af sjösjukan mer än något litet en half dag på Nordsjön när det blåste. Men Atlanten låg nästan varje dag spegelklar. Det var så skönt att gå på däck och se hur granna ståtliga skepp än när och än fjärran fram komma och åter försvinna. Om spel och dans får räknas som nöje klingade det hvarje dag ombord på vår skuta men jag kände det motbjudande att deri deltaga när jag befann migg mittpå hafvets vida rymder och blott en planka mellan lifvet och döden.”

För dem som slog sog fram berodde välgången på idoghet och hårt arbete samman med tur och skicklighet. ”Men jag vill icke heller afråda hvarken dig eller någon som är till arbete duglig för att komma hit ty jag är godt belåten med min hitkomst och har haft god lycka här.” Och han fortsätter: ” Jag tycker det är synd att hon skall tjäna bondepiga så qvick som hon är skulle hon sannerligen tjäna andra penningar här efter ett års förlopp när hon lärt sig språket.”

Materiellt sett var det en hård hembygd de lämnade. Fast nödåret 1867… ”ty man kan inte av klädedräkten märka någon ståndesskillnad utan att alla är lädda i hatt och krusade kjortlar af silke och siden. Så när man utpå gatan vill kasta en blick öfver flickorna är det omöjligt att se skillnad på tjänsteflickan och herremansdottern.”

Många är exemplen på att ansvaret för dem därhemma var sort. Man sände dem hem pengar och hade omsorg om syskonen som stannade kvar och tog hand om mor och far. ” Kära moder. Jag sänder hem pengar. Det var väl öfver tiden som kakelungnen skulle vara betald. Om det räcker så får Ni dela kronorna som blir öfver. Ni får ej vara för noga mot dem som är hemma.”

Ibland gav sig tankarna och reflexionerna uttryck i versform

Rätt fattiga föräldrar mig själv uppfostrat har
Tills jag var konfirmerad då var jag resklar
att uti världen gå och taga mot den lotten
som Gud mig utse må.

Nu är den tunga tiden för mig att tänka på
Att längre ut i världen bort från mina gå
Uti ett fjärran land bland främmande nationer
Som jag där finna kan.
Till våren om jag lever jag mig en tur skall ta

Bort över oceanen ner till Amerika
Ner till det goda land där mjölk och honung flyter
Det tros av varje man.

En annan sida av utvandringen var den oro, ängslan och längtan som de hemmavarande kände. Vi har kanske svårt att inse hur definitivt avskedet kändes då de bröt upp från hembygden för att slå sig ner i denna okända och främmande världsdel, som med nutida kommunikationer kommit oss så mycket närmare

Ett intressant inslag i cirkelns arbete var när man vid en cirkel sammankonst inbjudit två gamla Tjörnemigranter, som vi detta tillfälle var över 80år. Med sig hade de sina fina amerikaalbum och kunde berätta om din tid i USA i början a seklet. Då var de unga flickor och hade haft tjänst i välbärgade familjer. Lönen var god och de känt sig väl behandlade. Vid denna tid hade man varmt och kallt vatten, badrum och elljus, bekvämligheter som långt senare blev vanliga i Sverige. Anförvanterna där hemma ville dock att de skulle komma hem och så blev det. De återvände. Gifte sig och blev Tjörn trogna.

Att studera emigrationen var lockande uppgift. Arbetet avrundades med en resa till Växjö och Utvandrarnas Hus, som helt är ägnat åt den största folkvandringen i Sveriges historia. Studiecirkeln har försökt att rädda och dokumentera vad som minner om emigrationsepoken i den del av Sverige som Tjörn utgör. Det sammanlagda materielet blev två pärmar och ägs av Tjörns Hembygdsförening.

Fortsättning ”Ett emigrantöde”

Vivan Olausson