I nedre Bråland i Valla socken på Tjörn bodde i medlet av 17de århundradet en man vid namn Relf, som var så ovanligt stark, att han handfor med vanliga män, som annars män brukar handskas med barn. Han lyfte fullvuxna hästar, kramade hästskor samman i handen med flera kraftprov, låtande fast otroliga. En dag fram emot hösten kom Relf vandrande vägen framåt förbi Sundsby säteri, och när han kom förbi gården fick han se Herr Thomas Dyre gående under de stora ekarne och såg denne mycket bedrövad och ledsen ut. Herr Thomas höllo bönderna mycket av för hans rättvisa och godhet. ”God dag Herr Thomas”, sade Relf. ”Vad månde göra Eder så sorgsen en så vacker dag till, som Gud i år givit oss så väl på marken?”

”Tack du starke Relf” svarade Herr Thomas ”vi Gud ha vare lov, i år mycket vara glada åt, men i dag må jag väl vara ledsen eftersom det troligen är den sista dag, som jag skådar guds härlighet här på jorden.” ”Varför har I så sorgliga tankar? I ser ju helt frisk ut, och Gud låter Er nog leva länge än oss bönder till fromma.” ”Ja för hälsans skull lever jag nog än en tid men den franske fäktmästaren har utmanat mig på envig i afton, när månen väl kommit upp skola vi slåss på platsen öster för gården, och som han är en ovanligt snäll fäktare blir det nog min bane.”

Inte annat, sade Relf, den saken tycker jag I ej skall oroa Er för. Låna mig Er hatt och kappa, så skall jag gå i Ert ställe, och vore väl underligt, om jag ej skulle tukta den spelevinkern. Herr Thomas tackade Relf och de kommo överens att Relf skulle möta vid Åseberget och där förklädas med Herr Thomas hatt och kappa, samt på utsatt tid och ställe upptaga striden med fransmannen.
På utsatt tid samlades allt folket på Sundsby vid angivet ställe och själva Fru Margareta Hvitfeld satt uti en länstol på den lilla trinda närbelägna kullen omgiven av jungfrur och huskarlar för att åse tvekampen.
Herr Thomas blev kvar i Åseberget och åsåg på långt håll huru det månde gå för den redlige Relf.

Fransmannen och folket fingo emellertid vänta något och kastade under tiden ut några hånliga ord om att han ej undrade på att Herr Thomas dröjde, ty han behövde nog läsa Fader vår innan han ginge i strid med honom. Men strax kom Relf, förklädd som Herr Thomas, varvid fransmannen gick emot honom med dragen värja och frågade ”Förstår Herr Thomas fäktarknep?” varpå Relf svarade, ”Nej, men förstår du dig på¨bondeknep?”. Relf drog nu fram en pregel under kappan och slog därmed till fäktmästaren så, att värjan och båda benen sprungo av som kålstjälkar.
”För säkerhets skull ger jag dig ett drag till”, sade Relf och detta slag vart fransmannens bane.

Då ropade alla överljut, ”Det är ej Herr Thomas! förräderi!” Men Relf kastade hatt och kappa samt sade: ”Det är ej något förräderi, det är Relf i Bråland som hjälpt Herr Thomas och är det någon som har något däremot komme han fram.” Alla kände den starke Relf i Bråland och mot honom vågade ingen sätta sig upp, utan skyndade de bort det fortaste de kunde.

Det handtag Relf lämnade den gode Herr Thomas måtte ej blivit illa lönt, enär det 1/2 hemman Bråland, som Relf ägde är ännu i dag odaljord fast alla kringliggande hemman och övriga 1 1/2 hemman Bråland äro Gymnasiehemman, d.v.s. Herr Thomas och Fru Margaretas forna egendom.
Vallplatsen öster om Sundsby utgjordes av en slätt, vars norra sida är en brant bergvägg. För övrigt var där inhägnat från berget en fyrkant med stora kullerstenar, liggande ett par alnar ifrån varandra. Den 1885 anlagda nya vägen går nu däröver och den bank som fordrats övertäcker hela vallplatsen.

Carl Ljungman