Detta är kapitel 15 i Axel Emanuel Holmbergs Bohusläns historia och beskrivning och är avskrivet från första upplagan av Wilhelm Ängermark. På hans hemsida finns fler kapitel av boken utlagda, och där kan man även läsa om vad det innebär att andra upplagan är ”Efter författaren död öfversedd och rättad” av Gunnar Brusewitz, och om hur mycket innehållsrikare första upplagan är.
286
XV.
Inlands Nordre Härad.
Detta härad, som innehåller 3 prestgäll, Spekeröd, Ödsmåls och Solberga, stöter i wester till Hakefjorden och dess fortsättning, i norr till Fräkne, i nordost till Torpe och i sydost och söder till Inlands Södre härad.
1. Spekeröds pastorat.
Detta prestgäll har från ålder utgjorts af socknarne Spekeröd och Norum, men enligt Kongl. Maj:ts resolution af den 6 October 1841 skedde ett socknebyte med det angränsande Ödsmåls pastorat 1), så att Uklums socken togs ifrån detta sistnämnda och förenades med Spekeröd, i utbyte mot Norum, som lades till Ödsmål. Denna förändring, hwilkens werkställighet daterar sig från den 1 Maj 1845, påkallades hufwudsakligen af de swåra communicationerna emellan Ödsmåls och Ucklums socknar, och war i flera afseenden ganska lämplig.
Spekeröd omgifwes af Forshälla, Hjertums, Solberga och Ödsmåls pastorater, och upptages till största delen af Inlandsfjellet. Söder ut, eller i Spekeröds socken, framtränger med östlig rigtning en stor dal, kommande från stranden och stående i sammanhang med den slättbygd, som öppnar sig genom det angränsande Solberga pastorat.
Gränsen mot Ödsmål bildas till en del af den romantiska sjön Stora Hällungen, hwilken med tre fjerdedels mils längd, fast föga bredd, är en af länets största insjöar. Fråga är nyligen wäckt om sänkning af denna sjö, hwarför den projecterade kostnaden, den man till större delen hoppas få betäckt genom ett statsanslag, lärer wara ganska ringa, i
1) Efter sägen skall Spekeröds och Ödsmåls pastorater fordom utgjort blott ett enda.
287
jemförelse med wärdet af den jordwidd, som derigenom kommar att winnas. Uttappningen kan med lika lätthet werkställas på twenne olika ställen, antingen wid sjöns norra ända, der den har sitt utlopp genom Ljungsån åt Ljungskile, eller på westra sidan, i hwilket fall den finge ett nytt utlopp förbi Ödsmåls kyrka åt Askeröfjorden. Hela östra delen af pastoratet är i ordets bemärkelse uppfylld af små insjöar, som nästan alla äga ett gemensamt utlopp uti det icke obetydliga wattendrag, som rinner genom Spekeröds socken och faller i hafwet wid gården Anrås i Jörlanda socken. Den största af dessa småsjöar, hwilka bidraga tillförskönandet af de wid dem belägna hemman, heter Håltasjön.
Näringarne äro jordbruk och någon skogshantering. Såwäl i anseende till jordens godhet, som till inbyggarnes skicklighet att bruka den, är det en stor skillnad emellan de båda socknarne. I båda fallen äger Spekeröds socken företrädet. Skogsproducterna, kommande hufwudsakligast ifrån Uklum, afyttras till Tjörn och Götheborg. Allmogen är särdeles slöjdfärdig. I Spekeröd förfärdigas goda och lätta plogar till den kringliggande ortens behof.
Spekeröds Socken
Af ifrågawarande pastorat utgör Spekeröds, fordom Spiikariodra, socken den södra och bördigaste delen, innehållande i widd en knapp half qwadratmil. Uti den förutnämnda dal Spekerödsslätten kallad, som sträcker sig inåt denna socken, äro omkring 20 hemman belägna, hwilka äga en jordmån af bördig lera. Längre inåt, wid sjön Ålwattnet, ligger en mindre, men äfwenledes bördig, dal Rördalen, med några gårdar1), de enda i socknen, som hafwa någon skog till afsalu. Lera och lermylla omwexlar föröfrigt, utom på ytterst åt fjellet belägna hemman, som hafwa mest femjord, och der hafre och blandsäd utgöra det wigtigaste sädet, under det hela den öfriga socknen besås med korn och bönor. Medelutsädet på de i
allmänhet wäl uppodlade gårdarne stiger till några och trettio tunnor.
1) Nemligen Stötten, Ängdal, Röra och Hålt.
288
Skogen räcker till husbehof för endast en fjerdedel af socknens gårdar; men lundar af löfträd kläda öfwerallt det couperade landskapet.
Socknen innehåller 4 1/2 frälse-, 3 3/4 krono- och 22 1/8 skattegårdar, tillsammans 30 3/8 m:tal, förmedlade ifrån 32 7/8. Enligt sista qwinqwenniitabellen beboddes dessa af 1,357 personer. År 1805 war folknummern 994.
Spekeröds Prestgård, 3/4 m:tal, med en derunder afhyst äng, Kjerr, som fordom warit 1/4 m:tal, utsår omkring 20 tunnor i bördig jord, har äng till 60 à 70 skepp:d, men ingen skog, swag betesmark och dåliga manhus-åbyggnader. Under 1788 års krig war högqwarteret en gång förlagdt till denna prestgård, på hwilken ännu en fensterruta är i behåll, hwaruti dåwarande Danske kronprinsen Friederich ristat sitt namn.
Labol, 1/2 m:tal, boställe för 3:dje Underofficeren wid Lifcompagniet, har åker till omkring 15 tunnors utsäde, äng till 70 lass, 3 torp och husbehofsskog.
Dyrtorp, 1 m:tal, f.d. Corporalsindelning, utsår omkring 35 tunnor i god jord, höstar 70 lass hö, har god betesmark och 4 torp; men saknar skog och torfmåsse.
Westra Harås, 1/2 m:tal, f.d. Fältwäbelsboställe, sår 12 tunnor, har äng till 50 skepp:d 1 torp och husbehofsskog.
Mällby, 1 m:tal, boställe för Kronofogden i Inlands fögderi, utsår omkring 24 tunnor och skördar 100 skepp:d hö. Äfwen detta hemman har god jord, skog till husbehof och 1 torp 1).
Af frälsehemmanen äro 1 m:tal Nordre och 1/2 d:o Södre Lundby pantningshemman under Ströms säteri i Hjertums socken.
1/2 m:tal Östra Harås är i flera afseende det utmärktaste
——
1) Af befallningsmännen på Inland känner man: Thiorder Thordsson, hwars namn finnes på en fornhandling af
1441; Rasmus Jensson, omkring 1640; och sedan 1702: Borg, Hasselberg, Lindqwist, Almgren, Printzler; Bruhn
ifrån 1768 till 1800; assessor Anders Hellberg till 1829, och n.w. Anders Rhodin.
289
af socknens kronoskattehemman. Denna gård, under hwilken äro laggda till dagswerkshemman 1/8 Asperunden och 1/8 Swallen, är den bäst bebyggda i pastoratet, äger en stor och wacker trägård, 20 tunnors utsäde, 90 lass höskörd, icke obetydlig skog, ett obebygdt qwarnfall och 3 mindre torp. Harås, som nära hundrade år innehafts af ståndspersoner, äges nu af bönder.
För sin storlek förtjenar äfwen omnämnas 1/4 m:tal kronoskatte Röd, beläget i omförmälta Rördalen. På denna hemmansdel utsås nemligen 16 tunnor, ehuru i swag jord, och winterfödas 24 nötkreatur och 8 hästar.
Gårdarne Harås och 1 mtl Torp lågo fordom under klostret i Kongahell.
De inom Spekeröds socken befintliga skattlaggda werk och inrättningar utgöras af 3 mjölqwarnar och 2 sågwerk. Ett ypperligt tillfälle till anläggning af betydliga wattenwerk utöfwer de nu befintliga gifwes på det wackra men swaga hemmanet Anwik, i fallen emellan Håltesjön och Ålewattnet; men ställets aflägsenhet och swår wäg lägga hinder för en dylik speculation. Der finnes nu såg, qwarn och wadmalsstamp.
Spekeröds kyrka, belägen emellan några bergskullar, är en oansenlig stenbyggnad, med tresidig chormur och ett wid westra sidan uppfördt torn af trä. Inwändigt saknar hon all märkwärdighet, utom i det afseende, att hon äger ett litet orgelwerk af 3 stämmor och pedal, hwilket hufwudsakligast på assessor A. Hellbergs bekostnad, blef år 1804 inköpt till kyrkan för 400 R:dr R:gs. De båda ringklockorna äro från sednare tider. Kyrkans enda antiqwitet ifrån catholska tiden är ett är ett litet träcrucifix med de wanliga medaillonerna på korsarmarnes ändar.1)
1) På kyrkogården och i wapenhuset ligga några äldre grafstenar. På en af dessa läses: ”Her under ligger erlig og welaktne Mand Anders Swensson, som Gud hafwer henkallet med døden 1614. Han haffwer fortjent sin føde med sit erlig handtwark og købenskab paa adskilliga stader. Hans aar og older haffwer warit LXXIX. Gud giffwe honom og oss alle en salig opstaandelse”.
290
De märkwärdigaste och nästan enda ålderdomsminnen i Spekeröds socken träffas på Grössbacke, eller den kala bergås, öfwer hwilken häradswägen slingrar sig till Uklum. Här har fordom funnits en rectangelform af 12 stegs längd och 9 dito bredd, bildad af uppresta stenar från en till tre alnars höjd. 6 qwarstående och ett par kullfallna stenar utwisa ännu fornlämningens ursprungliga beskaffenhet. På den släta ljungmon synes dessutom omkring 25 stenstoder, de flesta af blott en fots höjd, ett par ättekullar, samt lemningar efter en större, rund krets, laggd af klumpformiga stenar. Ibland allmogen har bibehållit sig en tradition, att ortens inbyggare i fordna tider haft sin samlingsplats och tingställe wid dessa wårdar. En
annan tradition än den anförda omnämner, att dessa stensättningar stå till minne efter ett här hållet enwig emellan en kämpe Grös och en Åke ifrån Åketorp i Spekeröds socken, hwaruti den förre stupade. wid Jösbyn höjer sig en ganska reslig och wacker bautasten, den största i orten, och på Kännstorp stå 2 dylika uppresta.
Uti skogen i skillnaden mellan Hålt och Anwik bär en hålighet i berget namnet Tjufklämman, enligt sägen efter ett röfwareband, som här uppehållit sig. Der synas ännu märken efter spisel och bergets sidor äro swartbrända.
Uklums Socken
kallas af allmogen i dagligt tal ”Åcklam” och ”Åcklanne”, hwilket sednare närmast öfwerensskommer med det äldsta namnet, Auklanda. Belägen norr i pastoratet, utgöres denna socken helt och hållet af en bergstrakt, hwars skarpa och sterila natur endast förmildras af några bördigare dalgångar söder om sjön Stora Hällungen, hwars watten skiljer socknen från Ödsmål. Med undantag af några i sistnämnda trakt belägna hemman, nemligen 2 m:tal Dahl, 1 Daffinsröd och 1/2 Buxeröd, hwilka hafwa lera, är sandjord och femma rådande öfwer hela den öfriga socknen, tillfölje hwaraf blandkorn, hafre och wår-råg utgöra
det mest brukliga sädet. Uklumsbon beskylles för att i allmänhet wara en dålig jordbrukare. Gårdarne äro till sina inägor något mindre än de
291
i moderförsamlingen, men betesmarkerna bättre, hwadan här idkas en icke obetydlig boskapsskötsel.
Äfwen Uklums socken kan ännu räknas till länets skogsbygd. Huru stark än misshushållningen warit och är, äga dock de flesta här belägna gårdar ännu skog till afsalu. Endast några få hemman sakna sådan förmån. Uti sina outtömliga torfmossar äger Uklum en förmån, som om någon tid skall blifwa likaså wärderad, som den nu är förbisedd 1). På en areal af 14,279 tunnland innehåller Uklums socken 25 1/2 hela hemman, deraf 8 1/4 äro frälse och 3/4 m:tal krono. Oförmedlade hemm:talet äro 27 5/8. Folknumren, som år 1805 war 802, hade år 1840 stigit till 1,100.
Af frälsehemmanen äro 6 3/4 m:tal förpantade ifrån Ströms säteri i Hjertums socken på 90 år, räknade ifrån 1776.
Prestgärde, 1/2 m:tal, är prestenkesäte och ett uselt hemman. Årliga utsätet är 10 tunnor i sand; ängen lemnar knappt 40 lass. Skogen räcker till husbehof.
Stubberöd, 1/4, Skogwaktareboställe, är, oagtadt sitt mindre hemmanstal, bättre än föregående, särdeles hwad ängen widkommer.
Såsom wälbyggda utmärka sig 1/2 m:tal Sköllunga, föröfrigt ett klent hemman, men med god skog, en hemmansdel i Hufweröd och en dito i Grössbyn, samt gästgifwaregården Smedseröd, 3/8 m:tal.
På sistnämnda wälbebrukade gård, med i sambruk warande 1/2 m:tal Tolseröd, utsås emellan 30 och 40 tunnor höst- och wårsäd och höstas omkring 170 lass hö. Hit höra 2 torp, husbehofsskog och torfmåsse, en mindre qwarn och ett å gården anlagt bränneri.
Wid Smedseröd är Inlands Nordre härads tingsställe. Tingsbyggnaden är den prydligaste i Bohuslän. Den uppfördes 1828.
I Uklums socken, wid Pottebacka och Hamra, finnes,
1) Till Sköllunga gård hörer den största torfmåssen i socknen och kanske i hela Bohuslän. Dess widd lärer uppgå till hundradetals tunnland.
292
sedan öwer 50 år tillbaka, ett tegelbruk, hwilket, såsom det enda här på orten, driwes med stor fördel.
Uklums kyrka är ett gammalt stenruckel med spruckna murar och ett lifsfarligt utseende. Ett trätorn, hwilande på murarne till ett wapenhus, sluter sig i wester till byggnaden, hwars structur liknar Spekeröds, endast med den skillnad, att hon på norra sidan har blott ett fenster, nemligen i chormuren. Altarprydnad, predikostol och hela innanredet äro af en beskaffenhet, som fullkomligt öfwerensstämmer med det hus, hwaruti de befinna sig. Endast en med löfsirater wäl utarbetad dopfunt af sten påkallar här uppmärksamheten. Klockan i tornet saknar inskrift.
Helt nära denna kyrka, i gården Grössbyns trädgård finner man en ganska intressant fornlemning, nästan den enda i sitt slag i Bohuslän. 8 stenhällar af omkring 2 alnars höjd och ifrån en till tre alnars bredd äro här uppresta i en ordning, som wisar, att de, tillika med flera som numera icke finnas, innesluts en krets af 20 stegs diameter. I centrum af denna ring stå twenne halfannan aln höga och lika breda stenskifwor winkelrät ställda emot hwarandra, och på något afstånd derifrån, dock inom ringen, ännu en sten. Utanför kretsen ligga 8 ättehögar, wisserligen till stor del förstörda, men likwäl wisande, att de förr icke warit ibland de minsta. Så osäker den ibland folket lefwande traditionen om wissa fornlemningars betydelse än iallmänhet är, så tycks den likwäl icke misstaga sig här, då den säger, att ifrågawarande minneswårdar utmärka ett gammalt offerställe. Ett stöd för en sådan förmodan lemna de twenne i kretsens midt emot hwarandra ställda stenar. Det synes nemligen att dessa hällar, jemte twå andra, efter hwilka nu endast synas hål i maken der de stått, uppburit en större häll , och således med all sannolikhet äro en qwarlefwa efter ett gammalt Druidaltare. Den nyssnämnda inom kretsen fristående stenens bestämmelse kan hafwa warit, att emot den krossa till döds de till offer utsedda menniskor eller djur. Man känner, att särdeles offren af det förra slaget affärdades genom strypning, dränkning eller krossning emot en dylik sten,
hwlken ock
293
lärer wara tillstädes wid flera Nordiska offerställen. Ändamålet med de flisformiga stenar, som bilda kretsen omkring altaret, har warit, att emellan dem spänna tåg eller fästa stänger, för att hindra det närwarande folket att tränga det heliga stället för nära och hindra offerpresterna i deras förehafwande. Sålunda witsordad både af traditionen och af fornlämningens form, styrkes den mening, att man här bör söka en offerplats ännu af en annan omständighet. I äldsta tider skall här nemligen funnits en stor och djup ekskog, hwilken länge, såsom sägnen förmäler, hölls af folket i wördnad; qwarlefwor efter denna lund
beskugga ännu de måssiga hällarne. De Druidiska — och till Druid- eller Baldersculten höra wäl alla offerställen under bar himmel — omgåfwos alltid utaf en helig lund af ekar, hwilken ännu långt in i christendomens tider, ja, till och med ännu i dag hålles helig af allmogen, som sist af allt sliter sig lös ifrån de seder och fördomar, som haft sin upprinnelse i dess fäders gudsdyrkan och religieusa begrepp. Såsom Druidiskt offerställe framstår fornlemningen på Grössbyn såsom den enda i länet, såframt man icke för en sådan will anse den för en tingskrets måhända origtigt förklarade stensättningen i Blomsholms skog uti Skee socken 1).
I Grössbyns gärde resa sig på sex stegs afstånd ifrån hwarandra twå ganska wackra stenwårdar, den ena 5 1/2 aln. lång och 1 aln bred och den andra af 4 1/2 alnars höjd och 2 1/2 dito bredd. Dessa kallas i orten Widrik Werlandssons graf, och man tror att den beryktade sagohjelten med detta namn här bliwit jordad. Hans häst skall ligga begrafwen uti en närbelägen höjd, hwilken ock, efter det i sagorna denna häst tillaggda namnet, benämnes Skämmingshögen. Widriks griftställe uppwisas flerstädes i Norden. Hwad som föranledt dess förläggande just hit, är owisst; måhända har någon förståsigpåare i fordna dar tyckt att så wackra bautahällar som nyssberörda icke borde sakna sin historia, och fördenskull, i brist af annan, satt dem i sammanhang med den
1) Se beskrifningen af denna uti 2:dra häftet af detta arbete, pag. 193.
294
frejdade smedssonens. På sådant sätt hafwa många traditioner uppkommit ibland allmogen. Ofwanför Sköllunga gård på en ljungmo wisa sig ifrån häradswägen 1) omkring ett tjog ättehögar, hwilka äro de ansenligaste i södra Bohuslän. De kallas Sköldungs högar, utan att traditionen har något widare om dem att förtälja. Sådana fornminnen förekomma äfwen wid hemmanet Backa och wid Smedseröds gästgifwaregård. En naturbildning, liknande menniskofjät, märkes i Sköllunga berg, der gångstigen leder mellan Uklums kyrka och Röstorps säteri i Westerlanda socken, samt kallas af allmogen Jättefjäten.
Någon skola finns icke i pastoratet. De fattiga försörjas genom sammanskott af spannmål, den de sjelfwa få uppbära.
Det regala pastoratet är i 3:dje klassen. Korntionden utgör 40 tunnor och några kappar.
Pastorer i Spekeröd och Norum:
Såsom de äldsta sådana efter reformationen nämnas h:rr Töger och Holger, utan alla andra upplysningar.
Jon Gudmundsson, lefde här omkring 1620.
Lars Michaelsson Grundiis ifrån 1627 till 1633.
Herr Hans, fick pastoratet genom gifte med företrädarens enka. Hans dödsår är okändt. 2).
1) Nära Sköllunga skiljer sig wägen ifrån Smedseröd åt twenne håll, den ena ledande norr ut åt Åsens gästgifwaregård på Fräkne, och den andra åt öster, gående till Hjertum, och för omkring 30 år sedan till stor nytta för orten upptagen. På den förra ligger Swenshögens lid, numera den brantaste backe i detta backiga län.
2) En gammal anteckning om honom berättar, att hans gästfrihet en gång blifwit så anlitad af resande, att de wid sin affärd lemnade wisthuset alldeles tomt. Genast derpå kommo nya wägfarande och wille inqwartera sig i prestgården, men blefwo afwisade. En af dem påminde då om Pauli föreskrift, att en prest bör wara gästfri; men Hans swarade: ”Hade S:t Paulus bott så nära Stora Hällungen som jag, hade han, min själ! aldrig skriwit något sådant”, med hwilket besked gästerna förfogade sig åt annat håll.
295
Nils Larsson Grundiis, son till hr Hans’ företrädare, war förut skeppspredikant. Hans död, som inträffade omkring 1671, wållades aw ett olyckligt fall från hästen. Han skall hafwa warit en i många afseenden utmärkt man.
Owe Tegner, se pastorerna i Bro.
Henric Tolsonius, pastor i Kongelf 1666, afsattes wid fredsslutet 1679 på några sina owänners anstiftan, såsom misstänkt för gemenskap med Norskarne. Blef likwäl straxt derpå pastor här och dog 1699.
Gabriel Benzonius, rektor i Kongelf, nedlade embetet 1719, död 1728 och efterträdd af mågen
Lars Kjerrulf, död 1758.
Andreas Jeurling, förut comminister i Skredswik, befordrad till pastor i Thorsby 1770, död 1789.
Mag:r Gabriel Kjerrulf, slottspredikant på Elfsborg, död 1781.
Carl Jeurling, afled 1795.
Olof Rodehn, förut komminister i Gällstad, död 1812.
Olof Fagerberg, kapellan i Säfwe, pastor här 1815, död 1841.
Nuwarande pastor i Spekeröd och Uklum är förre komministern i Fässberg Henrik A. Nordholm, utnämnd 1842.
Ifrån Spekeröd till närmaste stad, Kongelf, är 2 1/4 mil. Adressen är nämnda stad.
2. Ödmåls Pastorat
Om detta lilla pastorat, till arealen det minsta i Bohuslän näst Bokenäs och Thorslanda, är i allmänhet föga att säga Det är beläget nordwest i Nordre härad utmed sjökanten och innefattar socknarne Ödsmål och Norum. Norra och östra delen är uppfyld af berg 1); men utmed Askerö- och Hakefjordarne, hwilka tillstöta i wester, löper en stor, jemn och wacker strand-dal af utmärkt bördighet. I fjorden ligga twenne betydligare öar, tillhäriga detta gäll, nemligen
1) På gränsen mot Fräkne gå bergen ända ned till stranden. Den ifrån nämnda trakt kommande landswägen stupar här med swåra backar ned uti de såkallade Hällesdalarne.
296
den skogbewuxna Stora Askerön, belägen 1/4 mil ifrån fasta landet och ett af ett sund skiljd ifrån den mindre ön med samma namn, hwilken räknas till Tjörn, samt den likaledes skogrika och wackra Stenungsön, liggande helt nära utmed landet. Båda innefattas under Norums socken och innehålla den förra 3 och den sednare 1/2 mantal kronoskatte.
Pastoratet är blott till någon del skogbewuxet och föga wattenrikt. Här finnas endast ett par mindre wattensamlingar.
Berättelsen om forntida jerntillwerkning i denna trakt äger intet annat stöd än namnen på twå härstädes belägna gårdar, Jernblästen och Jernklätt, den förra belägen i Ödsmåls och den sednare i Norums socken, hwilka dock icke sakna sin märkwärdighet. En gång af jernmalm säges finnas på Gymnasiehemmanet Åhregrens mark.
Den förträffliga beskaffenheten af jorden uti ofwannämnda strand-dal, bestående af lera och mylla på lerbotten, här och der mergelartad, gör Ödsmåls pastorat till en god sädesbygd. Endast några af de i bergstrakten belägna hemman äro af swagare art, såsom hafwande sand och lätt mulljord. Undantagandes på dessa hemman, besås åkern mest med korn och bönor. Wintersäde nyttjas högst obetydligt. Ängen är uppäten af åkern. Medelutsädet, i anseende till gårdarnas enahanda beskaffenhet lika i båda socknarne, utgör omkring 35 tunnor på helt hemman. Betesmarkerna äro i allmänhet hjälpliga.
En binäring för en del af Ödsmåls sockens skogsboar är förfärdigandet af laggkäril, såll och korgarbete, hwilka afsättas i orten och i skärgården. Man finner äfwen här skickliga handtwerkare af alla slag.
I pastoratet äro skrifna 6 Wenerseglare om tillhopa 93 läster. Något småfiske idkas i angränsande fjordar. Allmogen, som är skäligen hyfsad, äger jemn utkomst, men wisar sig för mycket tillgänglig för den ifrån Fräkne inträngande yppigheten i kläder och lefnadssätt.
297
Ödsmåls (fordom Ausmala) socken
Läget af denna socken är emellan Ljung, Uklum och Norum. Den omgifwes på twå sidor af watten, nemligen, i wester af Askeröfjorden och Swansund och i öster af den långsträckta sjön Stora Hällungen, hwilken utgör gränsskillnaden mot Uklum, Ödsmåls förra annexförsamling. Östra och norra delen är skogbewuxen; men flera hemman sakna likwäl all skogstillgång. Areala innehållet, beräknadt till 10,345 tunnland, är fördeladt emellan 27 3/4 hemman, hwilka underhålla 1,528 personer 1)
Af gårdarne äro 5 7/8 frälse och blott 1/2 m:tal krono. Oförmedlade gårdetalet är 31 3/8. Hwitfeltska donationen tillhöriga äro frälsehemmanen Stora och Lilla Åhregren 1, Starrkärr 1/2, Westra Jordhammar 1/2, Röra 1/2, Lunna 1/4, Byn 1/2, Hagen och Södra Sanden, hwardera 1/4 m:tal, samt under frälserätt skattegårdarne 1 m:tal Näs, 1/4 Kläpp och 6 öre boljord i Korsgård. Det förstnämnda hemmanet, äfwen Öfwergren kalladt, är tilldeladt Gymnasiifogden till boställe. Prestgården, 1/2 m:tal, är den enda hemmansdel i socknen af krononatur. Här utsås omkring 16 tunnor och höstas 60 lass hö. 2 Dagswerkstorp finnas. Boningshusen äro för några år sedan upbyggde.
Gårdarne i Ödsmål äro i allmänhet bra bebyggda. Isynnerhet utmärker sig i detta afseende 1/4 m:tal Röd.
Lastageplatser äro: Starrkärrs strand, Mjösund och Kålhättan, ifrån hwilket sistnämnda ställe wägfarande sättas med färja öfwer det trånga Swansundet till Swansunds gästgifwaregård på Oroust.
På den öppna strandslätten, alldeles inwid landswägen, ligger inbäddad i löfträd Ödsmåls gamla förfallna kyrka, byggd på gamla wiset med fyrkantiga skepp och chor. Man har welat förewiga dess nyare öden genom en å läktaregafweln anbragt inscription, så lydande: ”Då Swea rikes
1) Ifrån 1805 till 1840 hade folkstoden i denna socken wunnit en tillökning af 246 personer, oaktadt en minskning
af 140 personer ägt rum mellan 1830 och 1840.
298
uppkomst och förbättring i alla delar under konung Gustaf III:s wisa och milda regering i önskelig och wälsignad stund tog sin början, har denna kyrka fått en ny klockstapel år 1772, utwidgade fensterlufter och en ny kyrkodörr på wästra gafweln, samt förbyggd och upphöjd läktare 1771, hwilken, tillika med predikostolen och altartaflan blefwo målade 1774 af J.C.W.” Hwilken sällsam sammanställning! 1772 års statshwälfning och uppresandet af en klockstapel wid en bondkyrka; Konung Gustaf III och plankstrykaren W.! Huru menniskoälskande man än tyder denna anspråksfulla inskrift, kan man likwäl icke undgå att deruti finna uttryckt den tanken, att reformen af Ödsmåls kyrka ingalunda war den minst märkwärdiga tilldragelse uti dessa på stora händelser rika år. Anförandet af densamma är emedlertid tillräckligt för att öfwertyga konstwännen och antiqwarien, att de icke här hafwa att söka något af intresse.
Ödsmåls kyrka äger en årlig inkomst af 5 rdr 26 sk. 8 rst. genom ett testamente af framlidne prosten i Knäröd Benedict Montan. På en i nämnda stapel hängande klocka står gjutningsåret 1587. Det wid Fräkne beskrifning omnämnda Gullborg är en borglemning, bestående af några nedrasade stenmurar på ett af naturen i sig sjelft befästadt berg i gränsen mot Fräkne härad. Sagan, att en sjökonung med namnet Frakke, efter hwilken nämnda härad blifwit uppkalladt, här haft sitt tillhåll under wintrarne, gifwer detta ställe ökad märkwärdighet. Ibland de fästen, riksmarsken Thord Bonde lät anlägga eller på nytt upprätta i Bohuslän i medlet af 15:de seklet, nämner rimchrönikan särskildt Gullborg, och af namnens likhet kan man sluta till dettas identitet med ifrågawarande, såframt man ej med en äldre författare 1) will antaga, att därmed förstås Gullbergs (n.w. Götha Lejon) skans wid Götheborg. Rimchrönikan säger likwäl uttryckligen, att H:r Thords fästen uppfördes inom Wiken gränser. Äfwen på Bua Slottsberg wid sjön Hällungen styrka några rudera traditionen att der legat ett wikingafäste; men att med
1) Lagerbring, IV, pag. 488.
299
Ödman antaga att norske konungen Östen Magnusson här residerat, är att drifwa gissningskonsten alltför långt. Söder om detta gamla höwdingasäte reser sig det pittoreska Borgsflog, hwars lodräta wägg med en ryslig höjd stupar ned i Hällungen. Man kan ej föreställa sig en sublimare anblick än denna förfärliga klippbrant med sin infattning af den grönskande skogen, kastande sina hotande skuggor öfwer den djuptliggande fjellsjöns silfwerblanka spegel. Borgsflog är den högsta brant i länet, säkerligen ett par eller tre hundrade fot hög i den lodräta wäggen, och genom lodning lärer man blifwit förwissad om, att den till lika höjd och med samma resning sänker sig under sjöns yta. Dess namn antyder på ett fordom å detsamma beläget fäste.
Uti prestgårdens beteshage ligga lemningar efter ett förstördt dyrhus; 2 små stenar stå uppresta på Röds mark, helt nära landswägen, äfwensom en sådan på Grinnerås’ ägor. Tätt wid landswägen midt emot gården Starrkärr finnes i berget 2 naturliga skåror, en djupare och en igengången, i form af yxhugg, som af allmogen benämnas S:t Olofs hugg.
Norums (ford. Norheims) Socken,
utmärker ett litet område wid stranden söder om Ödsmål, jemte öarne Askerön och Stenungsön. Att den på en jordwidd af blott 4,280 tunnland innehåller 23 3/8 hemman och föder 1,231 menniskor 1), är ett bewis såwäl på markens ländighet som dess uppodling. Endast 1/8 m:tal är frälse och 1/4 dito krono. Oförmedlade m:tal äro 25 3/4. Trakten lifwas af någon löfskog; men barrskog wäxer blott på öarne.
Frälsehemmanet 1/8 Öfra Doteröd tillhör Hwitfeldtska stipendiigodset.
Kronohemmanet 1/4 Kyrke-Norum är prestänkesäte, sår 10 tunnor, har äng till 30 lass och ett torp.
Stenungsön, 1/2 m:tal kronoskatte, innefattande den wackra ön med samma namn, är bebygdt för ståndspersoner, har god barr- och löfskog, utsår omkring 14 tunnor i mulljord
1) 1805 war folknummern 1,006.
300
och winterföder 14 nöt och 3 hästar. Denna lilla egendom har fordom tillhört lagmännerne Jens Christensson och Hans Frantzön, hwilka båda bodde här. Sedan innehades den af Cedercronor, och numera af Kihlmanska slägten.
Såsom de bästa hemmanen i Norum anses det wäl bebrukade Strandnorum, och Nösnäs, hwaraf det förra är gästgifwaregård.
I denna socken ägde Kongahells kloster Strandekärr, 1/2 m:tal, ditskänkt af riddaren Henning Augustini eller Augustinsson.
Lastageplatser äro Kåkenäs och Stenungsösund. Ifrån Kåkenäs går färja öfwer Hakefjord till det på Tjörn belägna Höwiksnäs. Det har sitt namn af de autodaféer, som här anställdes under hexeri-owäsendet i slutet af 1600-talet.
Den åldriga kyrkan bibehåller sin ursprungliga form af twenne afdelningar. De enda förändringar hon undergått bestå i uppbrytningen af ett par fensteröppningar på norra sidan och tillbyggnaden af ett trätorn wid westra gafweln. Bakom altaret är i östra muren en nich med trapplika upphöjningar, hwilken sannolikt haft en helgonbild. Chorets mellanmur är i sednare tider prydd med frescomålningar, och läktare och hwalf förherrligade med twetydiga föreställningar. Ibland annat ser man i det sednare församlade talrika menniskoskaror, som nu i ett sekel stått här utan fikonalöf och wittnat om den fina smaken hos Norums församling och dess presterskap, som i sin helgedom kunnat tåla en prydnad af dylik beskaffenhet.
Predikostolen är prydd med snidwerk, men utan bilder, liksom den år 1635 förfärdigade altartaflan. I choret är en murad graf, der Cedercronska slägten hwilar, och sannolikt äfwen lagmännerne Jens Christensson och Hans Frantzön Lagmand, som bodde på Stenungsön. På dörrarne till denna gårds bänkrum i kyrkan läses i upphöjda bokstäfwer å den ena: ”Hans Frandsøn Laugmand anno Domini 1650”, och på den andra: ”Mergrete Torgiersdatter” och samma årtal. Samme man och hans förra hustru Sophia Jochimsdotter hafwa år 1646 hitskänkt de på altaret stående stora malmcandelabrar.
301
Här förwaras åtskilliga antiqwiteter, såsom ett 3 alnar högt medaillonscrucifix af trä, ett gammalt mindre dopfat af messing med den wanliga munkstilslika inskriften samt ett annat dylikt af 7 qwarters diameter, liknande det i Tegneby, och med denna, i hänseende till tiden, från hwilken den förskrifwer sig, historiskt märkliga inskrift: Als leewen willen wy ons weren, ys Godt met ons, wie mach ons deren Anne 1634. Det märkwärdigaste är likwäl en här förwarad fyrkantig dopfunt af sten, en af de äldsta i Bohusläns kyrkor. Denna intressanta fornlemning wisar på ena sidan en på en orm stående menniskobild, anfallen af fyra andra ormar, och böjande sig åt wenster, för att undwika deras bett. Det är icke osannolikt, hwad en
fornkunnig 1) gissat om denna symbol, att menniskan skall beteckna församlingen eller en nychristen i strid med mörkrets makter. Ofwan dessa figurer står i öfra kanten runskriften: Swen (eller Swell) garthi, samt fem sammanbundna runor (M och R), de fyra sista otwifwelaktigt ditsatta endast för radens fyllnad. Skriften innebär sannolikt, att Sw. gjorde märket. På funtens andra sida är uthuggen en sammansatt drakslinga, på den tredje twenne grofwa kors under rundbågar, och på den fjerde en walknutslik sirat. Denna dopfunt, till form och sirater liknande den i Karreby kyrka, förskrifwer sig ifrån christendomens äldsta period i Norden.
Kyrkan äger 2 gamla och dåliga ringklockor. På den lilla synes en medaillon, föreställande en biskop eller dylikt, stående under en spetsbåge.
En fond af 113 R:dr B:co är af aflidne åbon Thore Larsson i Torp donerad Norums socken, med willkor, att räntan deraf i lika lotter skall tillfalla kyrkan och de fattige.
De öfwerallt sig utbredande odlingarne hafwa i sednare tid bortröjt de förr icke få fornlemningarne i Norums socken. På Norums bys ägor, wid soldat-torpet, synas ännu några grafkullar, och dylika med ett par mindre bautastenar wid
1) Sjöborg, Inledning till kännedom af fäderneslandets antiqwiteter, pag. 153, der äfwen en afbildning af denna funt förekommer, ehuru ej rigtig.
302
Hög-Norum, samt en cirkelform af 7 stenar i Blåbärskullen, belägen i samma bys utmark. Wid Holm, Doteröd och Jernklett utwisa resliga stenwårdar, enligt sägen, forntida slagfält. Wid foten af en sådan, som i förra seklet bortfördes, hittades ett par jernklot, och bondens kort derpå intreffade död sattes af wantron i förbindelse med detta fynd. Doteröd har äfwen att uppwisa en såkallad domarering. En oredig stensättning på Strandnorums ägor kallas Stenkyrka, och berättas den utwisa stället, der man först ernat uppbygga Norums kyrka. Några kiströr ligga på bergshöjderna, deribland twenne, laggda intill hwarandra på Ulfåsen och Inlags mark, äro af större omfång.
Wid gården N. Gategård finnes en af de wanliga såkallade warpen efter någon som der funnit sin bane. Dylika warp förekomma icke sällan i Bohuslän.
Enligt ofwannämnde prosten Benedict Montans i Knäröd och dess hustru Rebecca Bossches testamentariska disposition af den 6 Augusti 1784 åtnjuta Ödsmåls sockens fattige och fattige skolbarn amt kyrkan hwardera 5 R:dr 26 sk. 8 r:st. B:co årligen. Om donationen till Norums fattige och kyrka är ofwan förmält.
Fattigwård och barnunderwisning är lika med den i Spekeröd.
Pastoratet, tillhörande 3:dje klassen, är regalt; korntionden utgöres af omkring 41 tunnor.
Följande hafwa warit pastorer i Ödsmåls och Uklums socknar:
Niels Rasmusson, omkring 1599.
Jonas, omkring 1630.
Andreas Christensson, förut collega i Kongelfs skola, afled 1667, efter att hafwa warit pastor här i lång tid.
Nils Jenssen Colding, comminister och collega i Kongelf, död före 1690.
Lars Stabaeus, död 1706 eller 1707.
Andreas Dryander, dog wid tillträdet 1709.
Andreas Ambernsson Grotte, död 1748.
303
Fabian Hilleström, transporterad till Kongelf 1768, död 1776.
Samuel Lydén, se Tegneby.
Johan Fredrik Roempke, ifrån 1792 till 1812, död 1821.
Mag:r Johan Pettersson, comminister i Uddewalla, död 1813.
Mag:r Pehr Ryberg, fältprost, död 1825.
Johan Almegren, comminister i Forshälla, afled 1836.
Olof Lundbeck.
Ifrån Ödsmål till Kongelf är 3 och till Uddewalla 3 1/4 mil. Kyrkwägen 1 mil. Adressen:
Kongelf.
3. Solberga Pastorat
begränsas af Hakefjord samt af Ödsmåls, Spekeröds, Karreby, Kongelfs och Thorsby gäll, innefattar södra hälften af Nordre härad, eller socknarne Solberga, Jörlanda och Hålta.
Marken i detta pastorat är den jemnaste i Bohuslän. Genom Solberga och Jörlanda utbreder sig en stor, bördig och med ansenliga byar och gårdar öfwersådd slätt, som dels nedgår ända till stranden och dels stänges derifrån af lägre bergåsar. Öster om denna skoglösa slättmark, som utgör nära en tredjedel af pastoratet, möter en couperad och af någon löfskog lifwad trakt, innefattande Inlandsryggens lägsta sänkning, och mer efter fordna än närwaraude förhållanden kallad Skogsbygden. Hålta socken, som utgör den sydligaste delen af pastoratet, är den bergaktigaste.
Uti stranden inskära flera mindre wikar af Hakefjord, såsom Lökebergskilen i Hålta, Åseby- och Wallbykilarne i Solberga, samt Kyrkebykilen i Jörlanda socken, hwilka alla äro starkt uppgrundade och skulle inom kort kunna förwandlas till bördiga ängar, om upplandningen påskyndades genom afstängningar åt hafssidan. Wallbykilen äger särskild märkwärdighet genom traditionen, att 12 lass silfwerpenningar, som ifrån Norge skulle öfwerföras till Danmark, blifwit här i fordna dagar nedkörda på isen. Ehuru man ej
304
kan närmare bestämma tiden, då detta skedde, tyckes dock denna sägen innebära mera än blott en dikt, emedan en annan tradition tillägger, att Danska regeringen uppgjort contract med några Holländare om dessa penningars upptagande, och man med wisshet känner, att en general Gyllenkrok för samma ändamål hitsände dykare år 1730, ehuru arbetet måste äfwergifwas af brist på nödiga hjelpmedel 1).
Uti hwarje af dessa wikar uttömmer sig ett wattendrag, kommande ifrån bergstrakten. Det betydligaste är Jörlandaån, som utrinner i Kyrkebykilen, efter att wid Jördal hafwa drifwit flera små qwarnwerk. Uti denna, äfwensom uti det wid Spekeröds beskrifning omnämnda wattendraget wid Anrås, norr om det förra, har man upptagit äkta perlmusslor.
Endast i Jörlanda sockens bergstrakt, hwilken är både widsträcktare och högre upp belägen än de andra socknarnes, förekomma några obetydliga färskwattenssamlingar, såsom Holme-, Ål- och Ornewattnen, och i Solberga en enda sådan, Ingetorpsjön kallad, af föga storlek, men ansenligt djup. På Solberga prestgårds ägor ligger en stark mineralkälla, samt på Branehögs mark i samma socken, omkring en fjerdedels mil ifrån stranden och temligen högt öfwer hafsytan, en källa som förer salt watten. En dylik naturmärkwärdighet är omnämnd wid Tjörns beskrifning.
De till pastoratet liggande öar i Hakefjord äro, utom några små holmar: Brattön, 1/4 m:tal, med det höga berget Blåkullen, ryktbart såsom landkänning och för de om detsamma gängse traditioner, Löfön med 1/2 m:tal och Ramsön med 1/4 dito; den sistnämnda tillhörig Jörlanda och de båda förra Solberga socken.
Strandklipporna wid Hakefjorden bestå hufwudsakligast af glimmerskiffer, hwilken på sina ställen låter med lätthet klyfwa sig i de tunnaste lameller. Ett sådant skifferbrott, ehuru numera i det närmaste uttömdt, finnes emellan Kyrkeby- och Wallbykilarne, i gårdarne Säfwelyckes och Aröds utmarker. Den skiffer, som togs här, begagnades förr af ortens
1) Ödman, pag. 182.
305
inbyggare till taktäckning, men sådana tak äro nu på högst få ställen i behåll. På ofwannämnda Löfön säges silfwermalm fordom hafwa blifwit bruten, såsom stöd för hwilket man wisar i ett derwarande berg spår af utsprängningar, som blifwit gjorda med borr af större dimensioner än nu brukliga. Äfwen på Ramsön tror man sig finna en malmförande stenart.
Såsom sädesbygd torde Solberga böra ställas främst ibland alla pastorat i länet af lika hemmantal; men jordbruket är också uteslutande den enda näringen härstädes. Gårdarne äro ganska widsträckta och äga, med undantag af ett par hemmansdelar i Hålta socken, en jordmån af lera och lermylla, hwilande på blåleran. Leran är mångastädes mergelartad. Här och der på slätten finnas likwäl fläckar, der hon öfwergår till hwitlera; dessa äro utlaggda till betesmarker. Största ägowidden hafwa gårdarna i Solberga socken, hwarest finnas de, på hwilka utsås till och med 80 tunnor efter helt beräknade. Eljest kan man beräkna medelutsädet på hemmanen äfwerhufwud till 40 tunnor. Den gamla odaljorden besås med hälften korn och hälften bönor; det öfriga med blandkorn, hafre, obetydligt winter-råg samt potatis. PotatispIanteringen är starkast i Jörlanda, hwilken socken idkar större brännwinsbränbränning än någon annan i Bohuslän. Afkastningen af wårsäden stiger högst till omkring 7:de kornet, ehuru en bättre brukningsmethod än den wedertagna oemotsägligen skulle på en sådan jord frambringa en större fruktbarhet, såsom bewis för hwilket påstående torde lända, att på det inom detta pastorat belägna Gullbringa säteri lemnade wintersäden sistlidet år en afkastning af 21 1/2 korn och kornet af 11 dito. Hos allmogen är ängen liten eller ingen och bruket af foderwäxter nära okändt, betesmarkerna på slätten inskränkta och ladugårdsskötseln i följd deraf obetydlig.
Gårdarne äro, med få undantag, ganska wäl bebyggda, isynnerhet de, som äro belägna på Jörlandaslätten. Åbyggnaderna äro uppförda i den ordning, att de instänga ett fyr- hörnigt gårdsrum.
306
Allmogen prisas såsom ett stilla, förståndigt och skäligen hyfsadt folk. Af okända skäl anser sig Jörlandaboen i dessa och andra afseenden äga företrädet framför de andra socknarnas inbyggare. En mindre idoghet kommer dem dock alla till last, särdeles qwinnfolken, för hwilka till och med de wanligaste handslöjdet, såsom wäfnad, stickning och dylikt, icke sällan äro aldeles främmande. I allmänhet befinner allmogen sig i bergliga wilkor; men den fordna förmögenheten, hwarom man här wet att orda, synes numera icke till.
Jörlanda (ford. Jórolanda) Socken
Pastoratets trenne socknar äga sin utsträckning i öster och wester och stöta således alla till stranden. Den nordligaste och tillika till arealen största af dem är Jörlanda, hwilken med en längd af 1 1/4 och bredd af 1/2 mil intager en jordwidd af 13,747 tunnland. Hemmanens antal är 42 1/4, förmedlade ifrån 47 3/8.
3 m:tal äro frälse och 5 1/4 dito krono. Folknummern 1840 war 1,622. På 35 år hade socknen erhållit en tillwäxt af 441 personer.
Den wäsendtligaste delen af socknen är den stora slätt, som widgar sig ifrån Kjellsby- och Anråskilarne, och i allmänhet äger en jordmån af styf lera. Hemmanen äro stora och goda, om man undantager fyra eller fem af dem, som ligga i bergstrakten. Socknen äger någon löfskog och obetydligt barrskog, men endast till några hemman. Tillgången på bränntorf sträcker sig icke heller till alla gårdar; men några hafwa den deremot ganska god.
De inom socknen befintliga skattlaggda werk och inrättningar bestå af en såg till hemmanet Dyfjell samt 5 mjölqwarnar, med tillsammans 6 par stenar, på gårdarne Halleby, W. Jordal, Tougtorp och Nordre Anrås.
Lastageplatsen är wid Getskär. I socknen äro skrifna 2 fraktfartyg om tillhopa 34 läster.
Af frälsehemmanen är 1/2 m:tal Nedra Raröd tillhörigt Gymnasii-inrättningen, och 1/4 Långegärde samt 1/2 Trolleröd förpantade ifrån Ströms säteri.
307
Boställen:
Halleby, 1 m:tal, med 1/2 Jörland och 1/2 Åker, Captenlieutenantsboställe, kommer att wid nuwarande indelningshafwares afträdande indragas till regementets aflöningsfond. Gården, bebyggd 1815, äger 137 tunnlands inägor, tullqwarn med 2 par stenar, 7 torp, men ingen skog.
Nedra Kjellsby, 1 m:tal, kaptensboställe, motswarar till sin beskaffenhet ungefär en tredjedel af föregående, är dåligt bebygdt, har 4 torp och del i qwarnfall. Dertill hörer det med någon löfskog begåfwade 1/8 m:tal Kyrkotegen, hwilket, såsom från hufwudgården för långt aflägset, icke kan dermed wara i sambruk.
Östra Jordal 1/2, med Ranebo, likaledes 1/2 m:tal, f. d. Auditörsboställe, har någon skog, ganska god
torfmåsse, 1 torp och qwarn med 1 par stenar.
Bärby, 1 m:tal, f. d. Bataljons-predikants-indelnin, är ett litet hemman af swag beskaffenhet. Årliga utsädet är omkring 20 tunnor. Bostället är skäligen bra bebygdt och har 1 torp, men inga andra herrligheter.
Till wälbebyggda skattehemman räknas 1/2 m:tal Kyrkeby, gästgifwaregård, med åker till 20 tunnors
utsäde, men ringa höbol och 2 torp, 1/12 m:tal i samma by, 1/4 Thoröd, med god torfmåsse och skog, 1/3 Gilltorp och 3/4 m:tal Håberg, alla försedda med twåwånings manshus af trä.
På den öppna slätten, som bär namnet Ranehed, nära allmänna landswägen, som löper till Kongelf, ligger
Jörlanda kyrka, om hwars ålder man icke har sig något bekant. År 1826 förlängdes den åt öster till 6 alnar; men detta arbete werkställdes med ett sådant fusk, att hela tillbyggnaden skiljt sig från de gamla murarne och måste nu, genom utifrån resta bjelkspännen, hindras ifrån att nedstörta. Structuren är den wanliga af ett långhus med tresidig chormur och en wid norra sidan uppförd sacristia, samt i wester ett trätorn, som genom en smal mellanbyggnad är förenadt med sjelfwa kyrkan. Belysningen kommer ifrån 9 större fenster, deraf ett anbragt midtför altaret, och framför hwilket en transparent, föreställande Christi nedtagning af korset,
308
utgör den enda altarprydnaden. Innanredet saknar allt wärde. På den ena af de båda ringklockorna läses gjutningsåret 1693.
Kyrkogården beskuggas af resliga träd, som här blifwit planterade af en Linnés lärjunge, rectorn E. Jörlin, född på gården Kjellsby i denna socken, och hwilkens minnessten finnes inmurad i södra wäggen, bärande denna inskrift: Ab utero 1733, Per tot discrimina, Hic demum qviesco in hoc sepulcro 1810, In noinine Jesu Beatus, Engelb. Jörlin.
Der byn Brålands ägor angränsa till Kännstorps i Spekeröds socken, hwarest ock några stenar stå uppresta, har funnits en större griftplats, efter hwilken några mindre grafkullar numera äro de enda lemningarne. Uti en bortodlad hög på detta ställe, hwilken war så ansenlig, att dess innanröse lemnade sten till 50 alnars gärdesgård, hittades i en benfylld urna några perlor af brändt ler. Några emot hwarandra lutande hällar i samma bys utmark äro, efter allmogens berättelse, qwarlefwor efter ett dyrhus eller stenkista, kallad Altaret, hwilket icke för längesedan raserades. Täckhällen omarbetades till en qwarnsten. I Norra Anrås’ kohage, åt stranden till, förekommer äfwen en samling af jordhögar, hwaraf trenne äro af ett ansenligare omfång. Många sådana på Kyrkebyns ägor äro nyligen bortodlade och endast några mindre rörkullar och en liten stensättning skonade. Dessa, liksom högarne wid Anrås, åtföljas af den wanliga traditionen, att ljus synes brinna der nattetid. Af här befintliga kiströr utmärka sig för sin storlek några på Gilltorps och ett på Kyrkebyns ägor i det s. k. Prässberget.
Tre stenblock, liggande det ena wid Kjellsby dam, det andra wid Kyrkeby och det tredje i Kyrkebykile, tros hafwa blifwit kastade emot Jörlanda kyrka af en jätte och hans äkta hälft. Om denna sednare går en berättelse, att hon en gång wid sin barnsbörd sökt biträde af en piga ifrån gården Tougtorp. Jätten hämtade och återförde pigan; men då denna wid hemkomsten yrkade på betalning för sin möda,
309
blef jätten uppbragt och slog efter henne med en jernstång, som han höll i handen. Pigan undwek likwäl slaget, och jernstören slog emot klippan wid Tougtorp med en sådan styrka, att deraf uppkom en fördjupning, den man ännu wisar. Det ewiga pinglandet af Jörlanda klocka twingade slutligen denne jätte att draga långt fjerran bort i en öde bygd. Der fanns han en gång af några sjöfarande härifrån, dem han sporde efter ställningar och förhållanden i hembygden, och framför allt efter den förtretliga klockan, samt bad slutligen en af dem räcka sig handen, att han måtte få röna, om det ännu funnes någon wärme och ”malle i klöra” (märg i fingrarne) hos hans gamla Bohuslänningar. De sjöfarande glödgade då en båtshake och räckte honom åt den af ålderdom blinde jätten, som kramade den ihop med ena handen, under yttrande, att all kraft numera wore borta hos de män af Bohuslän.
På gården Bråland hittades en gång wid en dikesgräfning en antik fingerring af guld af ett par dukaters wigt och prydd med upphöjda åsar. Ett annat fynd, bestående af en spiralformigt prydd guldten, wägande omkring 12 dukater, gjordes i en griftkulle på hemmanet Westra Torps ägor.
Af owanligare naturbildningar i Jörlanda må nämnas en håla i berg wid Holmesjön, kallad Holmewattens kyrka, och som kan rymma flera personer. På Raröds mark är en dylik, benämnd Tjufhålet, efter ett röfwareband, som här haft sitt tillhåll, och som slutligen utrotades af en bonde från gården Lind, benämnd Östen. En grafsten på Jörlanda kyrkogård wisar, att denne raske man dog 1737.
Då wi här nämnt Tougtorp, torde det wara på sitt ställe och rätta ett af Ödman begånget misstag, som blifwit följt äfwer af andra författare. Han säger nemligen, pag. 81, att konung Hakon Magnusson ”bytt till sig den holmen som Bohus slott stått på, af åboerna i Tougatorp och Jörlanda socken, och gaf dem i wederlag ett gammalt odalsbref tydligen utwisar”. Detta bref, som ännu finnes qwar på gården,
310
innehåller likwäl icke annat, än att fogden på Bohus, Ræidar Jonsson, lemar Tolner Helgesson ett markabol jord i Tougatorp till wederlag för det af nämnda man åt konungen afstådda lika stora jordstycke i ”Styrbagholm”, hwarmed sannolikt förstås det nära Tougatorp belägna Skår, hwadan uppgiften om bytet med Bohusholmen helt och hållet är ogrundad och uppkommen endast iföljd af origtig tolkning af ifrågawande bref 1)
Solberga (f. Solberga eller Sölbjörgs) Socken
Denna är moderförsamling och belägen midt i pastoratet. Slätten är widsträcktare och ligger högre än Jörlanda, men äger icke på alla ställen så jämngod jordmån som denna. I de sluttningar, hwarmed denna slätt nedgår till Wallby och Åsebykilarne, är leran styfwast. Socknen har något öfwer 1.000 tunnlands mindre jordwidd än Jörlanda, men likwäl 14 7/16 hela hemman mera,
1) Denna fornhandling, dat. Augusti 1359, lyder sålunda:
”Ollum monnum theim sæ thetta breff sea ædr høyra sæendir Ræidar Jonsson foghette aa Baghahusi quedja guds ok sina. Ydr vil ek kunnght gera at aa æinu aare ok fiortughta riikis mins vyrduleghs herra Magnusar konongs aa lauhordaghen nesta øyft bartholomei var ek aa Baghaholma, ok næfndi ek til sex mæn, at læggia Tholne Hælghasyni sin fulnad af mins herra jordum for mærkarbol j Skyrbaghom ok tho ræiknadet j that mækabol fim ørtoghabol j Upsalum, sæm mins herra samæighu er: Laughdu thæsser sex mæn Andres Sladdar, Smidr Gunnarsson, Suæin Authmundrsson Havardr Æilifsson, Jon Thoufuasson, Paal Andresarsson medr minu ifur syn mærkarbol j Tolothorpe sæm min herri aatte fyr fyrnæfnt mærkarbol. thi at thæim varo thessar jarder allar væl kunnighar. Var ok that j samthykt theirra at that thriggia aurabol jardar sæm min herre atte j Tolothorpe uttan fyrnæmfnd skipti, ok liggar austan aarennar undir Gæira fialle that skal Tholfnar iafnnan hafva for fulla skyld ok hns øyptirkomander. Ok til sannynda at thessom fyrnæfndum jordu var skift mz ollum lunyundum sættu fyrnæfndir mæn sin jnsighli mz minni jnsighli for thetta bref er gort var aa dæghi ok aare sæm fyr sæghir”. (Efter Brusewiz 1867).
På gården Tougtorp förwaras flera gamla pergamentsbref.
311
så att hemmantalet i Solberga utgör 56 11/16, förmedlade ifrån 59 1/16. Häraf äro 3 1/2 m:tal frälse och 3 dito krono. Inbyggarnes antal, på 35 år ökat med 389 själar, belopp sig 1840 till 2,329.
Trakten är alldeles skoglös, om man förbiser några spridda löwträdslundar. I bergstrakten finnas goda torfmåssar; men de på slätten belägna hemman sakna till största delen denna, här i orten ganska wigtiga förmån.
Socknens lastageplats är wid Rörtången. Denna strandplats bebos af några fattiga fiskarefamiljer, hwilka, i likhet med de 17 strandsittarne på Brattön, wäl idka småfiske i Hakefjord, men för det mesta måste lifnära sig genom tiggande.
Inom Solberga ligga följande boställshemman:
Kållstorp. 1 m:tal, pastorsboställe, utsår 32 tunnor i god jord, har proportioneradt höbol, 4 torp, 2 små trädgårdar, en planterhage, men ingen skog eller torfmosse. Manhusen är uppförda 1787.
Tolleröd, 1/4 m:tal, med Kålleröd, 1/2 dito, komministerboställe. Det förra är kronohemman, det senare åter kronoskatte-rusthåll, hållande 7/16 i en soldat. Kålleröd inköptes år 1810 af församlingen för 1,343 rdr 16 sk. bko, till förstärkning af det swaga Capellansbolet. Derpå utsås 15 tunnor i lera och höstas i medelmåttiga år 50 lass hö. På stället finnes någon löfskog, 1 torp och en del i qwarnfall sid Skårby. Tolleröd, beläget 1/8 mils wäg ifrån det förra, har mest sandjord och är af dålig beskaffenhet.
Skålldal Mellangården, 3/4 m:tal, kronolänsmansboställe, har bördig jord och icke ringa ägowidd, men är alldeles skoglöst och för sin bestämmelse olämpligt, såsom liggande längst söder ut i häradet.
Öfra Knafwerstad, f.d. Corporalsindelning, 1 m:tal, är ett litet hemman med ett par och tjugo tunnors utsäde och 1 torp.
Ståndspersoners hemman äro:
1/2 m:tal Kode, bättre bebygdt, har åker till 16 t:nors utsäde och naturlig och artificiell äng i proportion.
312
Ingetorp, 3/4 m:tal, wälbebygdt och med ett wackert läge samt bördiga ägor, sår omkring 30 tunnor, har widlyftiga betesmarker och skog till awsalu af bok och andra trädslag. Ibland ägare till denna gård må nämnas talmannen för bondeståndet Lars Thorbjörnsson. Hans son, den berömde domaren uti Himle härad i Halland, Johan Thorbjörnsson, föddes härstädes 1757.
Hemmanet Knafwerstad och en del i Lunna tillhörde fordom Kongahellas kloster, dit de blifwit skänkta af en Nils Brygge.
Inom socknen finnas 5 skattelaggda mjölqwarnar.
Den rymliga, ljusa och med ett 32 alnar högt stentorn1) försedda kyrkan ligger midt i Solberga by. Östra gafweln är tresidig. Innanredet föga gammalt och konstlöst. På den urgamla tälgstens-dopfunten är afbildadt ett grinande menniskohufwud, omgifwet af löfwerk. På norra wäggen hänga kyrkoherdens i Marstrand och Solberga Fredr. Nilsson Bagges och hans hustrus bilder i kroppsstorlek, målade i olja. På hans’ läses: ”Sufficit mihi, qui solus sibi sufficit Deus. Anno Christi 1695, aetatis 49”, och på hennes ”Tänk uppå mig Gud till det bästa. Anno Christi 1695, aetatis 45”. Wi återkomma till denne man wid Marstrands beskrifning.
Fornlemningar. Ett par stora stenrör äro hopförda på kort afstånd från hwarandra å en höjd på hemmanet Åsebys mark. Nedanför det ena äro tolf rader af små flata stenar laggda tätt utmed warandra. Raderna äro omkring 10 alnar långa och stenarne nedsjunkna i jorden. Här är åter en fornlemning, om hwars ursprungliga bestämmelse wi knappt wåga framkasta en gissning. Den anses emellertid af allmogen för en domplats. Utmed strandwägen emellan Winningstorp och Timmerwik synas flera mindre runda stensättningar och förstörda griftkullar. Mera ansenliga äro de såkallade Domkretsarne på Hammars ägor. wid Ingetorps sjö stå tre manshöga stenwårdar utmed en kullfallen bred häll, hwilken traditionen påstår hafwa en gång blifwit framkörd
1) Uti tornet hänga 2 klockor
313
till Ingetorp, att tjena till en logbro, men kort derefter återförd till sitt ställe, sedan stenen hwarje morgon befanns af sig sjelf upprest på gården. Nedanför samma gård, utmed landswägen, synas på en höjd lemningar efter grafkullar. Guldhögen, nära gränsen mot Hålta, och en mindre grafhög på Hwettstens ägor, äro uppgräfda. På Ödsmål står en bautasten jemte några rörkullar, och Tunge och Aröd ha på sin mark att uppwisa några obetydliga stensättningar.
Blåkullen eller Blån, omnämnes uti många öfwer hela länet gängse widunderliga sagor, som alla afse trollpackor och påskafärder. Namnlikheten har nemligen i sednare tider förledt folktron att hit förlägga det fingerade och dock så olyckligt ryktbarwordna Blåkulla. Beskaffenheten af dessa sagors innehåll, ständigt enahanda, är alltför wälbekant, för att här behöfwa beskrifwas, och omdömet deröfwer är något, som mera tillhör en psychologisk afhandling än en ortbeskrifning. Men ehuru dessa sägner först i yngre dagar blifwit här lokaliserade, hafwa de likwäl förmått ingjuta hos den widskeplige en djup respekt för sjelfwa
stället, och man undfägnas ofta af fiskare och sjöfarande med widlyftiga historier om de underliga företeelser, till hwilka de warit wittne, då de någon gång nödgats genomwaka natten wid foten af Blåkullens wäldiga fjellmassa. Ett djupt hål i berget utpekas isynnerhet såsom spökeriernas centralpunkt.
Blåkullen synes icke äga någon särdeles höjd, då man är i dess grannskap; men den reser sig allt högre, ju mera man aflägsnar sig derifrån. Den är den första landkänning af södra Bohuslän, som wisar sig för den ifrån Skagen kommande seglaren; derefter följa Marstrand fyr och Tjörns berg. Ossian besjunger ofta i sina dikter ett af Lochlins berg, det kringswallade Gormmeall, som säges ligga helt nära det Lochlinska konungasätet Uthórno och wisa sin topp utåt hafwet förr än Lochlins andra klippor kunde skönjas. Wi erinra om hwad wi wid Tjörns beskrifning hafwa gissat om Lochlins och Uthórnos läge och wilja här blott tillägga,
314
att Gormmeall, öfwersatt på wårt språk, betyder — Blåkullen 1).
En tradition förtäljer att på Brattön bodde i fordna tider en qwinna, wid namn Torna, med sin enda son, hwilken hwarje sommar for ut på härnadståg. Men en höst kom han icke tillbaka, och den sörjande modern gick sedan under långliga tider hwarje dag upp på Blåkullen och spejade utåt hafwet, i hopp att få se honom återwända. Slutligen warseblef hon en dag en drabbning på Marstrandsfjorden, och igenkänner bland de stridande sin sons skepp, i samma ögonblick detta gick till botten. Förtwiflad häröfwer störtade sig Torna utför berget i hafwet, och omkom; men hennes lik uppflöt wid ett ej långt ifrån Brattön liggande skär, som ännu idag efter henne kallas Tornaskäret 2).
Hålta (f. Holta) Socken
Denna socken, liggande söder om Solberga, utgöres af Nordre härads sydligaste del, och skiljes ifrån Thorsby och Lycke af en låg bergssträckning. Marken här är mera couperad och skaplynnet mera Bohuslänskt än i de andra socknarne. den wigtigaste dalen öppnar sig innanför Lökebergskilen emot Holta kyrka och är ganska bördig. Några hemman hafwa sandig jordmån. Löfskog finnes här och der, men till obetydlighet.
Socknens ägowidd, 6,781 tunnland, är fördelad emellan 26 1/8 m:tal, hwaraf 3 3/4 frälse och 2 1/2 krono. Oförmedlade hemmantalet är 31 1/2. Socknen beboddes år 1805 af 669, 1840 af 1,017 personer.
En fjerdedels mil ifrån stranden ligger det wackra säteriet Gullbringa, 2 m:tal, med tillhörande kronoskatte-rusthållshemmanet 1/8 Broberg i Lycke socken. Efter traditionen skall Gullbringa erhållit sitt namn af drottning Margaretha, som här återfick ett guldsmycke, det hon mistat wid Tjufkil, hwars namn äfwenledes skall erinra om denna
1) Se Arfwidssons Inledning till Ossians Sånger.
2) Fiskare påstå sig hafwa i sednare tider obserwerat en fortgående uppskjutning af detta skär.
315
tilldragelse. Det tillägges, att den lycklige återbringaren af guldet fick af drottningen i belöning Gullbringa gård. Egendomen war af krononatur till 1683, då öfwerinspectoren E. Hallenberg genom byte erhöll säterifrihet derpå. Den är bebyggd med stora och goda åbyggnader af trä. Här utsås årligen 80 à 82 tunnor i jordmån af styf lera och höstas omkring 500 skepp:d. hö. 63 nöt, 12 hästar och 20 får utfordras sommar och winter. Herrligheterna utgöras af en stor trädgård om 3 tunnlands rymd, med 600 fruktträd, god husbehofsskog af bok bok och furu, en torfmosse om 14 tunnlands rymd, som för närwarande begagnas till äng, en tullqwarn med 2 par stenar, samt 2 goda torp, hwilka hwardera lemna 250 dagswerken om året. Wid gården finnes dessutom tröskwerk och ett bränneri i 2:dra klassen med grundmurade hus.
I början af 1600-talet säges Gullbringa af en Jöran Henriksson. Efter ofwannämnde Hallenberg kom det till friherrliga Kölherska slägten, och dess sednaste ägare hafwa warit grosshandl. S. Schütz, Ostind. sjöcapten H. Claesson, en hr Wendel, grosshandl. B. Almfeldt och nuwarande H:r Johan Rafstedt.
De öfriga frälsegårdarne, eller 1 mantal Ekelöf, 1/2 dito Mellgärde och 1/4 Pölen, äro förpantningshemman.
Boställen:
Stora Risby, 1 mantal, f. d. Lieutenantsboställe wid södra kompaniet, är bebygdt för ståndspersoner, har bördig åker till emellan 40 ocb 50 tunnors utsäde, men liten äng och blott 2 små torp.
Öfra Restad, 1 mantal, f. d. Trumslagareindelning, ett litet men godt hemman, utsår omkring 20 tunnor och har ett par torp.
Hålta Annexgård, 112 mantal, Prestenkesäte, har jordmån af wexlande sand och lera, dock mest af det förra slaget, utsår omkring 12 tunnor och äger god löfskog af björk och bok.
Håltas lilla anspråkslösa kyrka ligger till höger om wägen, som från Tjufkil leder till Kongelf. De inåtlutande murarne wittna om en ansenlig ålder, ehuru kyrkans gamla
316
form blifwit i sednare tider ändrad till likhet med de andras i pastoratet 1). Predikstolen är ibland de enklaste. Altartaflan föreställer i oljemålning af den korstfäste, omkring hwilken twå manliga och lika många qwinliga figurer i 17:de seklets drägt föreställas knäböjande. Derutider läses: ”Tabula hæcce in Dei gloriam a Stenone Petreo Inladiæ et universi Territorii Bahusiæ Inspectore data et donata est a partu Virgineo 1672”. De knäböjande personerna föreställa otwifwelaktigt gifwaren sjelf med sin hustru och båda barn. Öfwer en i koret befintlig graf, som innesluter några medlemmar af v. Köhlerska ätten, nedhänger ett sorgbanér, som på ena sidan föreställer ett adligt wapen och på den andra förer denna inskrift: ”Här under hwilar Kongl. Maj:ts fordom trotjenare och Ryttmästare under högstsalig Hennes Kongl. Riiks änkjedrottningens lif Regemente, wälboren Johan Friedrich Richard, född åhr 1687 d. 29 Junii uti stiift Bremen och i Herranom afsomnat på stora Risby 22 Aug. 1731, sedan han i förut framfarne kriget haft den nåden följa högstsalig hans Maj:t Konung Carl 12 och bewistat åtskilliga fältslag och actioner”. Uti tornet, hwars nedra hälft är uppförd af sten och resten af trä, ligger en grafsten, på hwilken läses: ”Her vnder liger begraven S. Mand Ole Andersøn fod i Kongele af erlige egte foreldr, døde i Vefrøen af pest den 12 Augusti Anno 1654, efter hans begirin for hans trothienest i hans vngdom her Hans Rasmussen lod denne hans begravelse bekoste. Memento mori, hodie mihi eras tibi. A. S. S.” Det enda kyrkan föröfrigt har att uppwisa, är en wäl arbetad dopfunt af tälgsten. I tornet hänga twå klockor 2).
Af de få ålderdomsminnen inom denna socken må nämnas en högre upprest sten i Gullbringa skog, som är kringsatt
1) Hålta kyrka målades 1780 på bekostnad af dåwarande ägaren till Gullbringa S. Schütz.
2) På kyrkogården står en prydlig solwisare af sten, hitskänkt af nuwarande ägare till Gullbringa. Densamme har låtit för sig och familj uppföra en större murad graf på norra sidan om kyrkan.
317
med flera mindre. Twenne dylika finnas i Öfra Risby kohage och på Bäckehwarfs ägor, hwarjemte man wet omtala, att ett större antal ”stastenar” förr stått wid Wäfran, men i sednare tider blifwit bortförda. Lextufwan benämnes en höjd på Restads mark, på hwars topp en liten grafkulle blifwit hopförd. På samma bys ägor kallas en wäg, utmed hwilken flera griftrösen och såkallade warp ligga, Warpewägen, och till detta ställes antikviteter höra ytterligare traditionen om ett fordom der beläget kloster, hwarefter likwäl inga rudera äro synliga. En stor och på öfra sidan helt slät sten, liggande wid landswägen nära Hålta kyrka, kallades af de gamle Kongsbordet, möjligtwis efter någon regent, som här intagit sin måltid.
Solberga regala pastorat tillhör 2:dra klassen. Korntionden är 105 tunnor.
Detta gäll har understundom varit prebende till pastorerna i Marstrand och Kongelf, nemligen till sistnämnda ifrån 1658 till omkring 1670, och till de förra ifrån 1682 till 1724. Af pastorerna efter reformationen äro följande bekante:
Herr Arne. Han blef den 8 Februari 1586 mördad tillika med sin broder, adjunct, barn och tjenstfolk af ett par Skottar, som, efter föröfvad illgerning och sedan de utplundrat och satt eld på prestgården, skyndade till Marstrand. Men en flicka, som undkommit blodbadet, upptäckte dem der, under det de som bäst uppmanade hvarandra att dricka på H:r Arnes pengar. Efter tidens sed afrättades de gripna bofwarne den 8 påföljande Mars med den rysligaste tortyr. De upphängdes först en stund i rök, sedan uppskuros deras magar och inelfworna fästades vid en påle, kring hvilken de så länge jagades, att dessa utrycktes, hvarefter de olycklige blefvo knipna med glödande tänger och omsider kastade på ett brinnande bål. Detta skedde på en kulle å Branehögs ägor, hwilken ännu i dag bär namnet Stegelberget.
Per Ericsson?
Rasmus Hansson d.ä., prost i Elfsyssel, död omkring 1620.
Hans Rasmusson, företrädarens son. En anteckning
318
om denne man ger honom många loford, men beklagar att han ofta warit utsatt för satans list. Då han en Långfredag red till Hålta att förrätta gudstjensten och händelsewis insomnat på hästen, grepo honom några trollpackor och förde honom i ett ögonblick genom luften till det illa beryktade berget Aleklättan i Romelanda socken. Man kan tänka sig gubbens förwåning, då han här uppwaknade midt ibland qwastar, rakor och smörjehorn! Historien slutar likwäl på det mest tillfredsställande sätt, nemligen sålunda, att h:r pastorn lunkade af till sin embetsbroder i Romelanda prostgård, omtalte der sitt äfwentyr, åt sig wäl mätt, lånte sig en kamp och red hem till sitt igen. Han hade åtminstone haft laga skäl till sitt messfall. Han dog 1649, efterträdd af sonen
Rasmus Hansson d. y. död 1658. Om honom säger ofwannämnda anteckning, att han hade liten glädje här i lifwet, emedan han war gift.
Om Peder Söffrensson i Kongelf, som hade Solberga till prebende, se wid Kongelf.
Frans Hansson Wandal, son till lagmannen i Bohuslän Hans Frantzön, blef pastor här då Peder Söffrensson afsade sig præbendet, död omkring 1680 1).
Fredrik Bagge och Joh. Carlberg, se Marstrand.
Nils Hammarberg, förut regementspastor, erhöll Solberga år 1726, död 1759.
Mag:r Jonas Rhodin, förut comminister i Romeled, död 1785, sedan han genom sina förtjenster som riksdagsman 1778 utwerkat survivance för sonen
Johan Adam Rhodin, som afled 1818.
Nuwarande pastor i Solberga är hofpredikanten Jonas Warmark, hwilken förut war komminister i Tölö.
För att åtminstone i något afseende ådagalägga att den följt med sin tid, har allmogen i Solberga pastorat indragit den på andra ställen wanliga gåfwan till sin komminister af
1) Den i Bexells Herdaminne efter Frans Hansson införda pastor i Solberga, Antonius Hansson, är ingen annan än Frans Hansson sielf. Af denne man har man råkat göra twenne personer.
319
1/4 tunna korn på hemmanet, och erhåller nu denne ingen annan lön än afkastningen af sitt klena boställe och det obetydliga högtidsoffret. På grund af detta förhållande är att förmoda, det nuwarande komminister kommer att afsluta följande serie af kapellaner i Solberga:
Pehr Ström, död 1734;
Hans Ring, pastor i Harplinge 1759;
Mag:r Conrad Runell;
Mag:r Elieser Sæwrin, död 1809;
Niclas Hernqwist, pastor i Thorslanda 1828, död 1829;
Johan L. Wahlberg och P. Sandbeck.
Ifrån Solberga kyrka till Kongelf är 1 1/4 och till Marstrand något öfwer 2 mil. Emellan Solberga och Jörlanda 1/2 mil och ifrån Solberga till Hålta 5/8 dito. Adressen: Kongelf.
Axel Emanuel Holmberg