En övervuxen stenfot en hoprasad källare, några mossbelupna aplar och risiga körsbärsträn eller bara en bukt i en stengärdesgård – det är allt som nu påminner om en bebyggelse som var allmän under 1800-talet och en bra bit in på 1900-tal. Hade husen kunnat räddas kvar på sin ursprungliga plats kunde det blivet ett unikt äreminne över den svenska fattigdomen.
Enbart i Klövedals socken har kunnat spåras cirka 150 st numera igenvuxna boställen i utmarken vilka har bebotts torpare, backstugusittare eller andra egendomslösa personer.

Ett bland dessa är Dammyren i Klövedal.

Om man går den snart utplånade kyrkvägen från Vik, över Kalvhagsliden över den gamla torvmossen ”Högemyren” där bönderna år 1859 överenskom:
”..att så mycke som torf befinnes få stampas och med rättighet begagnas af vad namn och beskaffenhet det vara må…..”. Eller tager vägen från Toröd över ”Bangses vej”, vägen som troligen fått sitt namn efter en strandsättare Bamse eller Bamse som levde för en tvåhundrafemtio år sedan. Men stigen går vidare, ringlar sig emellan bergen söker sig fram emellan ljungtuvor och haggårdar, bergsmarker och hängdyn. Här i ödemarken cirka fyrahundra meter norr om Klövedals kyrka ligger ödetorpet ”Dammyren”
Grunderna till fähus och manhus står kvar, potatiskällaren, en jordkällare står under berget kringvuxen med småvegetation, med lite träfragment som i minne efter en dörrkarm.

Aplarna är skorviga och halvvilda, nässlorna har för längesen ockuperat kålland och humlegård. Framför manhusväggen står en mängd syrenträd som om våren blommar och sprider sin doft. Åkern där de skördade sitt korn och sin potatis är nu totalt igenvuxen med aspar. Stora stenhögar talar om att här har en gång brutits mark, långt från de bördiga dalarna där varken häradsväg eller byväg leder förbi.
I en handling från år 1807, nämnes Erik Eriksson fader- och moderlös samt inte läs- och skrivkunnig som dräng hos en storbonde i Toröd, född på Tjörn var är ovisst den 10 april 1789, död 72 år.

Förenade sina öden år 1820, med en bonddotter från en granngård. Så uppstod frågan, var skall vi bosätta oss, få tak över huvudet, en hemvist. De former och villkor varunder torp på bondejord upplåts till brukaren voro mycket växlande. När en dräng ville gifta sig och ej hade möjlighet att skaffa egen jord, fick skaffa sig tillåtelse att bosätta sig på de ofta oskiftade utmarkerna. Detta innebar att den därpå boende torparen var skyldig att betala arrende, eller kanske med ett antal dagsverk vilka var uppgjort i förväg. Bostaden var ofta en låg och dragig ryggåsstuga med jordgolv, även jordkulor av jord och sten förekom.

Bonden i Toröd, hos vilken Erik Eriksson varit i tjänst i cirka tretton års tid, låter denne bosätta sig och upptaga ett stycke mark i utmarken kanske för ett antal dagsverk därom är inte känt.
År 1822 finner vi familjen skrivna på Dammyren och året efter i april föddes enda barnet sonen Bernt.

Liksom sin fader blir sonen kvar på torpet hela sitt liv, blir med tiden kyrkvaktare. Gifter sig med en flicka från Kälkerön född 1829. Det är vinter, på stigfjorden ligger isen, Bernt Eriksson är på väg ut att fiska eller kanske har varit. Under färden upptäcks inte att isen är svag på sina ställen utan han går igenom, han är ensam ute. Efter stora ansträngningar lyckas han ta sig upp. Han har arbetat förtvivlat, traditionen förmäler att han överansträngde sig. I sviter efter detta blir han sjuk och avlider i lungsot år 1868, året efter det stora nödåret. Två år efter mannen avlider hustrun.

I äktenskapet föddes fem barn däribland sonen Petter. Fem omyndiga barn är nu föräldralösa i ödemarken, den äldste sjutton och den yngste fyra år dessa, blir nu omhändertagna på olika håll i bygden. Man skriver år 1876. Ombord på ”Briggen Ferdinand” av Mollösund är man i gång med att göra klart för årets seglation. Fockmasten skall skrapas, nya fall skäras in till jagare och klenvara, det luktar tjära och färg, ombord är liv och rörelse.

Torparesonen Petter Berntsson från Dammyren vilken ett par års tid varit bonddräng har nu slutat sin tjänst och beslutat som så många före honom gjort, att bli sjöman. Tager ut bevis till sjöfart detta år och mönstrar ombord på Briggen Ferdinand den 15 april som kock med en hyra av 12 kronor i månaden.
Briggen Ferdinand, var byggd av ek och furu i Piteå år 1855. Inköpt till Mollösund 1872, var på 59 nyläster. Fartygets redare hette Isak Svensson vars son Simon August Isaksson var dess befälhavare.

Hur resorna under året hade varit, eller vilka hamnar som hade besökts vet vi ingenting om. Vad vi vet är att fartyget lämnade England omkring den 12 december 1876, men kom aldrig fram till bestämmelseorten, utan förliste i Nordsjön med man och allt.
Kort blev Petter Berntssons sjömansbana, långt från sin födelseplats i utmarken fick han sin grav i ett stormpiskat hav.”…Ingen ros och ingen blomma pryda skall en sjömans grav. Endast vågor gå och komma…”

Nu är alla borta, torpet är öde sedan början av 1880-talet, deras gärning glömd.

Ett stycke natur i vilket människoplantor slaget rot, blomstrat och burit frukt genom två generationer har lagts för fäfot ger inget annat ifrån sig än knappt mulbete för ett får. Även detta är dåligt ty som människans arvtagare i utrymda boställen tycks nässlor och snårskog ha förmånsrätt. De frodas i ymnighet, tills sommargästens klara sol en dag går upp över den förtjusande sommarstugetomten.

Källor:
J. Pettersson, utmarkernas folk (Julhälsningar till församlingarna i Gbgs stift 1954.)
Klövedals husförhörslängder 1820-61. Landsarkivet Göteborg.
Dito 1861 -1900. Kyrkoarkivet Klövedal.
Klövedals Kyrkostämmoprotokoll 1868.
Svensk Skeppslista 1876.
Påmönstringsliggare Göteborgs sjömanshus 1876. Landsarkivet Göteborg.
Fartygsrulla Uddevalla sjömanshus 1876. Landsarkivet Göteborg.

Nils Johansson

Texten scannad, rättad av Birgitta Karlsson