Han var äldste sonen och tidigt fick han börja arbeta på gården för far hade gått bort när han var 11 år. Han fick också lära sig hantera jullen och sillegarnsbåten. Men för honom var det inte långt ut till bryggan för sjömansblodet svallade i ådrorna på den unge hemmasonen. Därom vittnar, att han som liten täljde barkbåtar och hittade på det förskräckliga tilltaget att klippa i lakansväven till segel för att barkbåten att segla. När han var 17 år tog han avsked av mor och syskon och mönstrade på en båt till Göteborg. Det var år 1900. Äventyret hägrade. En ganska lång tid gick och det hördes ingenting från den unge sjömannen. Mor grät och sörjde. Var han borta? Men en dag kom ett brev och han skrev att. ”jag är i honolulu.” Namnet på den platsen hade man inte hört och kartan plockades fram. Man letade runt Englands kuster men fann det inte och drog slutsatsen att det var en liten hamn, som inte stod utsatt på kartan. Den stränge skolläraren vågade man inte fråga. Ytterligare en tid gick och plötsligt fick yngste brodern, som var 10-årsåldern, se namnet Honolulu på kartan. Men var det sant? Långt nere i Söderhavet hade han hamnat.

Det var början på många äventyrliga resor på haven.

Efter tio år kom han hem och hade allvarliga planer på att stanna. Nutida tidskrävande tillståndsgivande behövdes inte utan han startade snabbt en liten lanthandel i bakskjulet hemma på föräldragården. Han köpte upp ägg, tog ångbåten till Göteborg och sålde. Med tillbaka hade han olika specerier. I Göteborg återknöt han också kontakten med flickan, som väntat och de förlovade sig. Men stugan blev honom snart för trång och som sjömanslivet var det allt överskuggande intresset trampade han snart åter däck. Mer än två månader i land blev det inte.

Detta var enda besöket i hemlandet och som flickan aldrig ville följa honom till Amerika rann den förbindelsen ut i sanden. I Amerika träffade han en värmländska och de bosatte sig i Seattle på den amerikanska västkusten. Hon fick helt säkert uppleva sjömanshustruns många ensamma timmar. För honom följde många hårda och strapatsrika år. Det stränga arbetet kombinerat med skicklighet och framåtanda förde honom fram till kaptensexamen. Han var under många år kapten för Northland Transportation Co och Alaska Steamship Co. Han förde fartyg genom både första och andra världskrigets oroliga vatten men ingen gång till svensk hamn. Inte heller var det ofta han träffade någon svensk. Men han glömde aldrig sitt modersmål. Han blandade inte engelskan med svenskan, när han skrev, som så många svenskamerikaner gärna gör.

Under de verksamma åren var breven ganska sällsynta. Han skrev korta hällsningnar. Så länge gamla mor därhemma leved ville han inte oroa henne med att berätta om alla äventyr och besvärligheter han var med om. Men när han blev pensionär fick han bättre tid att se tillbaka på sitt innehållsrika liv. Han kunde ha skrivit en hel bok men han nöjde sig med att skildra en och annan resa. De första åren mönstrade han på en amerikansk fullriggare. Det var inte för en hel vekling att gå ut på rån och sätta övre märsseglet om hösten i hårde motvind och snö. som en resa när dag efter dag gick med hög sjö och de var ständigt genomvåta. Masterna bröts och sedan fartyget också sprungit läck hade de ett hårt arbete med att låta pumparna gå på dag efter natt. Efter mycket längre tid än beräknat nådde de ändå hamnen, San Fransisco, och kunde belåtna låta ankaret gå. Denna gång slutade det lyckligt men han var också med om förlisningar. En gång sedan båten slagits sönder i bränningarna lyckades han med uppbjudande av sina sista krafter ta sig genomblöt och utblottade iland.

Men vikingen lät sig inte förskräcka utan kämpade vidare. Med åren blev han förtrogen med farvatten utanför nordvästra Amerika att hans sjömannakarriär slutade som lots på Alaska. Man kunde tro att det hårda livet gjort honom bitter och kantig men tvärtom var han en lågmäld, och ödmjuk men stor man.

Han reste inte ut som emigrant på det traditionella sättet men var ändå en av de svenskar som tog sig fram därute.

Han dog 1966, 84 år gammal, och i det sista brevet hem skrev han: ”Jag tycker om att höra från Tjörn och jag förstår att det blivit bättre där än när jag växte upp. Nu är gubben gammal och är belåten med ett liv fyllt av överraskningar.”

Sex kaptener bar stoftet till den sista vilan i landet där han utfört sin livsgärning men långt borta från det land där han sett dagens ljus.

Vivan Olausson