En risk man löper när man ägnar sig åt släktforskning är att man kan upptäcka något som är obehagligt och som man inte trodde sina förfäder om. Detta hände mig när jag förstod att min förfader Berndt Berndtsson blivit mördad och dessutom av den egna familjen. Jag skall nu berätta vad jag vet om mordet och hans familj. Dessutom tänker jag redogöra för några funderingar kring mordet.

Först lite bakgrund. Berndt Halvardsson, född 1772 i Säby, och hans hustru Anna Berndtsdotter, född 1774 i Sibräcka, fick på våren 1800 en son som döptes till Berndt och som så småningom skulle mördas. Barnaskaran blev stor och omständigheterna små. År 1808 var Berndt Halvardsson tvungen att avsäga sig besittningsrätten till gården i Lilla Sibräcka till en svåger mot att denne löste in hans skulder. Antagligen blev förhållandena så svåra att familjen inte kunde klara sig på Tjörn, och därför gav de sig av. Om detta skedde i samlad tropp eller om Berndt gav sig av först vet jag inte. De tog inte ut något flyttbevis utan försvann bara från Tjörn.

I ett brev från kyrkoherden i Trollered till församlingen i Stenkyrka berättas, att kringvandrande mannen Berndt Halvardsson dött den 21 juni 1810 och blivit begravd på Säve kyrkogård. Familjen i övrigt är svår att följa, men Berndt Berndtsson och hans yngre bror Rasmus dyker upp lite varstans i kyrkoböckerna för Lundby församling på Hisingen. Den äldste brodern Hans däremot gav sig av till Lerum, där han gifte sig med dottern på en gård i Våthult. Till honom flyttade senare modern, nu änka, Anna Berndtsdotter.

Berndt Berndtsson gifte sig 1832 med Caisa Petersdotter från Flatås i Västra Frölunda. Året därpå föddes äldsta dottern Anna Beata. Sedan kom Britta Charlotta och Karin. 1837 köpte Berndt ett hemman i Biskopsgården i Lundby. Där föddes Johan Petter 1840 och Karl Bernhard 1843.

År 1849 hade Berndt ansökt om att ta över besittningsrätten för Lilla Sibräcka. Förutom Berndt fanns två sökanden till, kusinen Hans Nilsson och Anders Hansson i Röra. Berndt vann och 1852 flyttade familjen, utom Britta Charlotta som dött tidigare, till Tjörn. Johan Petter som gick i skomakarlära i Göteborg, kom något senare.

Året därpå den 8 maj 1853 kom Berndt hem från en resa till Göteborg. En kvinna i granngården såg honom komma och följde med honom hem för att försöka avvärja bråk. Han var lätt berusad och uppträdde på sitt vanliga våldsamma sätt. Han begärde fram mat och kaffe. Han fick detta men kommenterade kaffets smak med några svordomar. Han kräktes häftigt efter att ha tömt koppen. Därefter lade han sig att sova, vaknade ett par gånger och bad om vatten, drack mycket, somnade om och omkring klockan sex på eftermiddagen var han död. I domstolsprotokollet anges datum till den 7 men i kyrkoboken till den 8 maj.

Förgiftning misstänktes. Hustrun Caisa och de två döttrarna Anna Beata och Karin häktades. Under häktningstiden som varade cirka två år började Karin att kalla sig Carolina, och därför använder jag det namnet i fortsättningen. Obduktionen visade att det fanns mycket lite arsenik i maginnehållet, men det förklarade man med de häftiga kräkningarna. Utslaget blev att döden var en följd av förgiftning.

Nu följde många och långa förhör. Ord stod mot ord. Caisa förnekade all kännedom om förgiftningen. Hon sa att det var först i häktet som Anna Beata berättat för henne, att hon blandat råttekrut (arsenik) i den kopp kaffe som gavs åt fadern. Anna Beata å sin sida berättade att modern bett henne att köpa råttekrutet och också bett henne att ge fadern gift, medan modern företog en resa till Göteborg. Carolina berättade att hon hört att Anna Beata sagt att fadern skulle dö. När hon förebrådde systern, sa modern att ”det är ingen fara för livet”. Systrarna erkände men tog tillbaka och förklarade detta med att de blivit tubbade att erkänna. Motstridiga vittnesuppgifter lämnades. Till slut avgav Hovrätten följande dom.

Caisa Petersdotter kunde inte dömas mot sitt nekande, men skulle insättas på tukthus tills hon erkänt[!]. Hon blev vad man kallade en bekännelsefånge. Rättsreglerna var vid den här tiden sådana, att man inte kunde döma Caisa enbart på indicier. Rättsmedvetandet krävde dock, att om man inte kunde fälla en person som man var övertygad om hade begått ett brott, så spärrades den personen in tills hon erkänt. Hon fördes den 21/4 1855 till Straff och Arbetsfängelset Å Norrmalm i Stockholm. Hon uppförde sig väl, kunde läsa men inte skriva. Efter en tid erkände hon sin inblandning i mordet och den 13/6 1855 överlämnades hon till Kunglig Befallningshavande i Stockholm för att med första avgående fångtransport avsändas till Göteborg. Hon dömdes av Orust och Tjörns Häradsrätt att mista livet genom halshuggning. Hovrätten fastställde domen och Caisa meddelades beslutet den 2 oktober. Avrättningen hann dock inte verkställas, för Caisa avled den 17 oktober[!] i lungkatarr.

Carolina Berndtsdotter dömdes till ett års fängelse på tukthus, för att hon inte varnat fadern för vad som skulle ske. Hon fördes till samma ställe som modern i Stockholm. Hon anlände dit den 21/3 1855 och släpptes den 24/3 1856. Hon stannade i Stockholmstrakten, gifte sig och fick fyra barn. Hon dog 1913 i Sånga på Ekerö.

Anna Beata Berndtsdotter dömdes till att mista livet genom halshuggning, men fick straffet omvandlat till livstids arbete på tukthus. Hon kom till Fångvårdsanstalten i Norrköping den 9 maj 1855. Så småningom benådades hon och släpptes den 17 augusti 1875. De sista åren av sitt liv bodde Anna Beata i sin bror Karl Bernhards hem. Hon dog 1877.

Hur gick det då för de två kvarvarande barnen? Johan Petter slog sig ner i Kurlanda, där han gifte sig med en Anna Kristina Andreasdotter från Rävlanda. Han övertog åborätten för gården i Lilla Sibräcka, men 1877 överlät han städjan till Hans Torberntsson. Familjen hade då sedan flera år flyttat till Göteborg. Den yngste sonen Karl Bernhard var bara tio år när mordet skedde. Han bollades fram och tillbaka mellan olika gårdar, Säby Norgård, Dyreby Västergård, Gåre, till sin bror i Lilla Sibräcka, till sin farbror Rasmus i Lundby. Han stannade så småningom i Lundby, där han gifte sig och fick barn, bl a min morfar. Han tog också hand om Anna Beata när hon släpptes från anstalten i Norrköping. Karl Bernhard dog 1918, när min mor Karin Berntsson var 14 år.

Slutligen några funderingar kring mordet. Om man nu bestämt sig för att ha ihjäl fadern, varför göra det när en granne är på besök? Arsenikförgiftningar var vanliga på den tiden, men de utfördes oftast under lång tid och med små doser. Var det så att Caisa hade en långsiktig plan, men råkade överdosera? Det var ju knappast något hon kunde säga i ett förhör. ”Det är ingen fara för livet”, sa hon till döttrarna när de blev oroliga. Den här gången var det emellertid det. Under 5-årsperioden 1866-1870 skedde 165 arsenikförgiftningar med dödlig utgång i Sverige. Av dessa var minst 24 giftmord.

Var det kanske inte ens ett arsenikmord? Råttekrutet, arseniktrioxid, är begränsat och mycket långsamt lösligt i kallt vatten, men lösligt i kokande vatten. Det är vitt, smak- och luktlöst. Trots detta reagerade Berndt på kaffets smak och kallade det sumpevatten. Det ringa arsenikinnehållet i Berndts magsäck förklarade obducenten med de häftiga kräkningarna. Ett par vittnen uppgav dock att Berndt haft kramper men inte kunnat kräkas. Berndt var uppenbarligen svårt alkoholiserad. Kvällen före dödsfallet blev han, enligt ett vittne, medvetslös efter att ha druckit två klunkar brännvin ur en flaska. Kan det ha funnits andra orsaker till dödsfallet?

En annan orsak till funderingar är den nådeansökan som ingavs 1874 för Anna Beata. Den var undertecknad av Hans Torberntsson i Dyreby Östergård, samme man som från 1869 tillfälligt haft åborätten till Lilla Sibräcka och som 1877 fått den permanenta städjan. Vad kan han ha haft för motiv till att få en mörderska frisläppt? Anna Beata bodde kortare tid än ett år i Lilla Sibräcka. Han kan knappast ha lärt känna henne särskilt väl. Fanns det något som grannarna visste, men som aldrig uppenbarades i förhören?

Bengt Jonasson

Källor:
Johansson, Nils För sex styfver krut
Kyrkoböcker för aktuella församlingar
Landsarkivet i Vadstena, Fångrulla för Anna Beata Berndtsdotter
Nordisk Familjebok, 1800-talsutgåvan
Stockholms Stadsarkiv, Stamrulla för Caisa Petersdotter
Länsfängelset i Göteborg, Fångrulla 1855

Bengt Jonasson