När man ser Skärhamn idag, har man svårt att tänka sig att för 100 år sedan fanns det bara omkring 50 hus där. Mellan 1850 och 1900 växte det lilla obetydliga samhället oerhört och en mängd människor flyttade in från många olika platser på Tjörn. Nästan alla var bönder utom några från Flatholmen, Ingegärdsholmen och Säby Ö.

Det är egendomligt att de bosatte sig där på Tjörn. Det fanns varken hamn, väg eller annan reguljär förbindelse. Ej heller fanns skola, telefon eller post. De centrala orterna på Tjörn vad då Djupvik, Stockevik och Kyrkesund, som hade ångbåtsförbindelse. Väg fick Skärhamn först 1908 och hamnen byggdes 1939.

För att skilja folk åt, kallades de med namn efter gården de kom ifrån och det finns nog inget annat samhälle som har så många gårdsnamn som just Skärhamn.

Här är några exempel på vad folk kallades:

Det kom tre bröder från Nordvik och byggde var sitt hus. De kallades Nordvige-August, Nordvige-Pettern och Nordvige-Johan.

Sedan kommer Toftenäse-Alfred, Stakwin – också från Toftenäs. Fadern till Stakwin kallades ”Gluggubben” eftersom han för det mesta stod i loggluggen och tittade ut. En som kallades för ”Portugisen”, egendomligt nog.

Sedan har vi: Säbyn, Säby-Pettern efter Säby gård, Ö-pojkarna, Tubbren, Krogsdaln, Strakåsen, Buråsen, Kjeben, Rävlarn, Kullarn (Kläppedaln), Fladholmarn, Ingarsholmen, Kvarnviks-Krisne, Rånäsen, Kubbaln, Maström, Dyrn (av båtsmanssläkt Dyre), Dyrbyn, Villekärs-Karl och Hälmyrn vilken härstammar från Ryssland. Släkten bosatte sig först i Småland, flyttade sedan till Tjörn och bosatte sig då på Hälemyra. De hade kon inne i stugan enligt rysk sed, efter vad Oskar Kristiansson berättat. Han sade att de varit slaktare i fem generationer.

Så har vi: Gräskärn och Bojarne som var av båtsmanssläkten Boj eller Boy. Han var bror till Mattis på Stenen. Brevigen, Karlslätte-Berta och Hovarne som var avkomlingar från Utäng, gården hette Hogen. Olaus Kristiansson, född 1831, kallades Greken, eftersom han i unga år seglat till sjöss och varit ända till Grekland. Ingen i Skärhamn hade då varit så långt hemifrån som Olaus. Han var en framåt karl och anlade Tjörns första slip i Nordviksstrand år 1860. Han blev sedan salteriidkare och fiskberedare. Fiskberedningen är kvar än idag.

Häle-Herman var från Säby-Ö, men kallades så eftersom hans hustru var från Häle. Hon var av det jättestarka Hälesläktet. En av hennes förfäder hade jagat en flock danska knektar på flykten, de hade försökt stjäla en häst. Det var på 1670-talet, några år efter det att Bohuslän blivit svenskt vid freden i Roskilde år 1658. Det var oroligt på kusten vid denna tid, en norsk-dansk krigsherre – Gyldenlöwe – härjade på kusten. Det var då Hälebonden tog ett par knektar ”i vränglingen” och slog ihop dem. När de andra knektarna såg detta och hörde gubbarnas illvrål, lade de benen på ryggen och stack.

Smegutten var från Tolleby. Han hette Karl Andersson och varför han kallades Smegutten vet jag inte. Han hade den egenheten att han bytte religion ofta. I början på 1900-talet var det många resepredikanter ute i skärgården och försökte frälsa folk. Det var kolportörer (här kallade korpetörer), Rosselianare, De sista dagars heliga och en mängd andra sekter. Smegutten bytte till allihop. En gång hade han söndag på lördag och på söndagen stod han i smedjan och bankade hela dagen. Han smidde nio yxor den dagen. Ingen annan dag hade så brått som på söndag.

Folk gick ofta och smidde någon liten sak. Dom tyckte som så, att om smeden ändå hade ässjan varm så skulle dom passa på. När dom gick sa dom ”Tack så mycket”. En gång blev smeden arg och sade de: ”Tack så mycket” är inte lätt att fö käring och ongar på. Och det kunde han ha rätt i. Sedan fick han en slant ibland.

Sonja (min fru) har berättat att då hon var i femårsåldern hade Smegutten utlyst ett friluftsmöte i Santuvedalen vid Bö Tjärn. Mycket folk kom dit och han stod vid stranden och predikade, alldeles som Jesus vid Gennesarets sjö.

James kom från Skottland. Han var tunnbindare, blev gift i Skärhamn och övertog faderns salteri. Han var den förste som hade telefon och hade alltså nr 1.

En gång hade en båt lossat fiskelast hos James. Båten var en engelsk kutter, som inköpts till samhället och fått behålla sitt engelska namn ”Little Pink”, vilket betyder den lilla skära. Skepparen skulle ringa till Göteborg om någon ny last och James lovade att han skulle få ringa från hans telefon. Telefonstationen var i Stockevik och man måste beställda samtalet därifrån. James ringde upp Stockevik och talade om att det var en skeppare på en båt som hette ”Little Pink” som ville ha samtal till Göteborg. James talade dålig svenska, han lärde sig förresten aldrig. Telefondamen i Stockevik missförstod missförstod väl James, hon blev alldeles överrumplad och svarade: ”En båd kan väl inte hedde en liden pink. De måtte väre not skoj”. Hon lade på luren och det blev inte samtal den dagen.

Dale-Hans, Dale-Petter sam Johan i Dalen var från Dalen i Bö. Spelemans-Adel, Skräddar-Anders, Skomagens-Karl, Skepparn och Skanse. De båda sistnämnda var bröder och hade en jakt ihop, den äldste var skeppare ombord. Följaktligen kallades han för Skepparn. Hans avkomlingar kallas än för Skepparns-Gustav, Skepparns-Erik osv. Den andre bodde i Skansen och kallades först för Skansen, sedan ändrades detta till Skanse, vilket namn han sedan tog som familjenamn.

Sedan har vi Olaves-Johan, Marjas-Petter, Berns-Karl, Olnas-Karl samt Möse-Rutgern.

I Nordvikstrand har vi Högåsen och Janne på Ingarsholmen. Janne flyttade på senare år till Kvarnvika och bodde hos Betty. Han var i samma ålder som min far, född 1879. De gick och läste samtidigt. Janne hade svårt med katekesen och blev inte ”släppt fram”. Han gick och läste i tre år utan resultat. Prosten Crona var en hård herre, det var skam på denna tid att inte vara konfirmerad. Prosten beviljade inte lysningssedes till sådana som inte var konfirmerade, således kunde de inte tänka på att gifta sig.

Ett par från Skärhamn var hos prosten 13 gånger utan att få lysning. Prosten förhörde dem i katekesen och gav dem en ny läxa varje gång. De var hemma och läste på och kunde sina saker, men han förhörde dem på något helt annat. Till slut sade fästmannen att nu kommer vi inte mer utan vi flyttar ihop ändå. Då gav prosten i nåd med sig och de fick sin lyssedel.

Att gå och läsa vid denna tid var inte lätt, särskilt inte för dem som hade lång väg till kyrkan. Janne t. ex. fick först ro till Skärhamn och sedan gå till Stenkyrka.

Man gick och läste i sex månader under vinterhalvåret, tre gånger i veckan från kl. 9,00 till 15,00 – 16,00 och varje söndag var obligatorisk kyrkoplikt.

Prosten höll sina hjälppräster strängt och de vågade inte släppa dem för tidigt. Det fanns ingen värme i kyrkan på denna tid och barnen frös ohyggligt. Det var lättare för prästen, han travade fram och tillbaka hela tiden.

Konstigt nog hade alla hjälppräster uppåtkammat hår. Om det var någon annan som hade lagt sig till med denna frisyr, så sa man: ”Han har uppkammat hår som en hjälpepräst”.

Skärhamn i november 1978

Arnold Johansson