En hösteftermiddag 2006 när regnet envist smattrade på fönsterblecken och nordvästen svepte i kalla vindar in över kusten, befann sig Ralph och Asta Hansson bekvämt i stugvärmen i Skärhamn. I lugn ro satt de och bedrev en syssla som varje sund släktforskare gör när tillfälle erbjuds. Noga gick de gemensamt igenom kyrkoböckerna för Stenkyrka församling, sökande efter en släkting till Ralph vid namn av Jonas Pettersson. Efter en stunds sökande fann de honom på gymnasiegården Häle, när där de till sin förvåning hittade en notering vid Jonas Petterssons namn, ”fattig avflyttad till Göteborg”. Brydda över noteringen beslöt de sig att undersöka den närmare. Vad var det som skett? När de såg tillbaka i de olika husförhörslängderna upptäckte de att han efter att par år försvunnit, för att sedan återkomma. Efter att ha överlagt sinsemellan över hur man skulle gå vidare, lyfte de på telefonluren och kontaktade Yvonne Simonsson. Över en kopp kaffe och lite diskussioner kom de fram till, att tillsammans söka i domstolsprotokollen för att bringa lite ljus över det hela. När de fått tag i de tillsända korten på domstolsprotokollen rullades en historia om nattliga våldsamma besök, överfall, skadegörelse, och stöld. Men lite visste de att de just snuddat vid en av de största rättsskandaler som skakat Tjörn och Bohuslän på 1800- talet. Och vad de just sett var toppen på ett isberg. Men för att göra hela berättelsen rättvisa gör vi bäst att börja i rätt ände, och det gör vi på 1600-talet.

Margareta Hvitdfeldt som på ålderns höst var boende på Sundsby säteri, var änka utan några efterlevande barn. Hon hade efter moget övervägande tagit beslutet att enligt sin döde sons önskan, testamentera sina ägodelar till en stipendieinrättning för fattiga studerande bohusläningar vid Göteborgs Gymnasium. Då Margareta Hvitdfeldt vid denna tid räknades som Bohusläns rikaste person var hennes tillgångar mycket stora, i både lösöre och fast egendom. Speciellt när man började räkna in hennes markinnehav, hon ägde mark över hela Bohuslän, med gårdar, ängar och skog. Noga med att det skulle gå rätt till i testamentet stipulerade hon hur det skulle skötas och betonade där mildheten i behandlingen av bönderna på godset, för att där igenom säkerställa sig en rättvis och human behandling av sina arrendatorer. Hon gick även så långt för att befästa sin vilja mot misskötsel, att hon i testamentet uttalade en förbannelse över någon som skulle kunna drista sig att ändra i hennes vilja.

För att kunna styra den stora Hvidfeldtska fonden beslöt man att från statens sida att inrätta ett styran-de Curatel. Denna styrelse var uppbyggt genom att det skulle bestå av fyra ämbetsmän från olika håll isamhället. För att undgå intressesjäv och andra misstankar utsåg man länshövdingen, biskopen, länets lagman samt justitieborgmästaren. Dess fyra oberoende män skulle sköta driften och det löpande, men eftersom de i sina roller var ditsatta på helt andra kriterier, uppstod det snart ett problem. Bara att avsätta tid till att sköta styrelsen vid sidan om sina normala sysslor var ibland en omöjlighet, än mindre att avsätta tid att övervaka skötseln på plats. Man beslöt då att för att underlätta det hela att inrätta en tjänst som gymnasiefogde, där det var det tänkt att denna person skulle sköta det löpande ute på gårdarna, besiktning, överlåtande, och vara rådgivande i beslutsärende o.s.v.

Vid reduktionen 1694 indrogs 1/3 del av Hvitdtfeldtskas gods till kronan, för att där efter med en flott gest efterskänkas, med det tillägget att fonden nu gavs namnet ”Kungliga och Hvidtfeldska Stipendieinrättningen”.

Tittar man på riktlinjerna Margareta Hvitdfeldt gav, ser man snart att vissa justeringar gjordes. I stället för att man skulle förvalta stiftelsen, fann Curatelet sig snabbt i den bekväma sitsen att man betraktade sig som stiftelsens rättmätiga ägare. Man konstituerade sig till att bli en domstol över de arrendatorer som befanns sig ute på stipendiefondens ägor. Man agerade själv som åklagare, part och dömande domstol i sina egna tvister, undantagslöst med samma utfall för den som kom i kläm med Curatelet, utan att för den skull ha den juridiska kompetensen.

I en egenhändigt skapad skrivelse från 12 juni, 1767 beskar man självsvåldigt gymnasie- allmogens naturliga rättigheter. Allmogen fick inte själv efter bästa förmåga och kunskap utveckla sina egendomar, inte upprätta bouppteckningar utan Curatoriets samtycke. Och genom denna skrivelse upphävde man självvådligt vissa grundlags skyddade rättigheter för allmogen, utan att för detta erhållit Kungliga Majestäts sanktioner. Men genom att skrivelsen, som rättesnöre för Curatelet, åberopats vid ett flertal tillfälle av själva Kungliga Majestät blev den ändå på ett underligt sätt lag. Till ytterst var det då satt en fogde som var Curatelets öra, röst och verkställande hand ute på gymnasiegårdarna. En fogde som sakta men säkert skapade sig egna förmåner, i brist på styrning från Curatelet så länge de själva inte besvärades.

Sådan var bakgrunden när Jonas Pettersson skulle överta ¼ mantal av gymnasiegården Häle, Jonas bördig från Rösseldalen var gift med Inger Berndtsdotter född i Toftenäs, Stenkyrka socken. Berndt Berndtsson och Ingrid Andersdotter var hennes föräldrar. Modern som var född i Häle, hade sin bror kvar på gården som brukare på gymnasiehemmanet. Då brodern Anders Andersson hade börjat att koma till åren överlät han hemmanet till sin svärson skräddaren Andreas Svensson, och sin dotterson Elias Andreasson. Då Andreas 1832 dog i feber och sonen Elias ville flytta, såg Jonas och Inger en chans att bruka något eget och var villiga att överta gården. Men när Jonas skulle underteckna städjebrevet till gården, blev Jonas informerad av hovrättskommissarien och kronolänsman Andreas Andersson i Lilldal i sin roll som företrädare för Hvitfeldtska stiftelsen, att för att komma i åtnjutande av gården var Jonas tvungen att överta sin företrädares skuld. Detta kunde då lösas genom att Andersson arrenderade ut hemmansdelen, och för inkomsten av den samma kvittades den mot skulden.

Denne ökände Andreas Andersson var son till Johan Andersson och Christina Knutsdotter i Stordal. Tyvärr hade Andreas för mången av Tjörns innevånare utvecklat ett persondrag, där han ansåg det vara i sin ordning att för dem han var tillsatt att beskydda, istället var i sin fulla rätt att utan skrupler sko sig på dem. Andreas Andersson och gymnasiefogde Gustaf Schiller hade inlett ett samarbete där lagens tjänare blev anställd som ombud men i praktiken fungerade som bulvan för de ljusskygga affärerna. Schiller som istället för att låta arrendatorerna betala de stadgade 10 riksdalerna för sina städjebrev, hade instiftat utan Curatelets vetskap en summa på det dubbla. Betalningen gjordes då oftast till hovrättskommissarien Andersson. Var det någon som var oklok och dristade sig att klaga över att det var i dyraste laget, informerades personen på plats med den myndighet det tillstod en hovrättskommissarie. Att om vederbörande omgående inte drog in det orättfärdiga klagomålet, kunde man som följd räkna med att förlora arrendet på gymnasiehemmanet. Utöver den lukrativa del, ökade även Schiller på sin inkomst, genom att ta ut en avgift för att författa skrivelser och besvär inför Curatelet, skrivelser som han sedan framlade med sitt personliga bifall eller avslag.

Men det såta paret drog sig inte ens för att bedriva ren stöld från arrendatorer och stiftelse. När Berndt Persson i Surdal, Klövedals socken, angav att hans fader Per Gabrielsson avsade sig brukningsrätten för Mölnefossa fjärdedels hemman, sökte sonen omgående hos Curatelet åboskapet till gården. Men Berndt Persson fann till sin bestörtning att hans begäran avslogs och att istället hovrättskommissarien Andreas Andersson tillkändes brukningsrätten. Andreas Andersson som mottagit en nymålad välskött gård, började forsla bort byggnaderna för försäljning. Efter en tid när man besökte gården, var det endast ladugården som stod kvar. Under tiden hade byggnaderna sålts, och penningarna låg i Schiller och Anderssons fickor och skramlade. Samma förfaringssätt brukade Andersson på granngården Fossa, där endast en kvarlämnad ryggåsstuga vittnade om hans framfart.

Jonas Pettersson i Häle som befann sig stå inför ett val av antingen kolera och pest, där de olika valen betecknades att stå utan hemvist och tak över huvudet, eller trots de problem som Andersson gav försöka få en utkomst av gymnasiehemmanet. För att få det att gå ihop övertalade Jonas och Inger, Ingers släktingar i Toftenäs att gå i borgen för gymnasiehemandelen, och att Jonas åtog sig att betala av sin företrädares skuld. Paret hade flyttat till gården när nästa dråpslag kom, gymnasiefogde Schiller hade agerat bakom deras rygg. I ett utlåtande inför Curatelet där Jonas ansökte att få åboskapet för gymnasiegården, angav Schiller att Jonas Pettersson var oduglig till gårdsbruk. Detta gjorde att Curatorena avslog Jonas begäran till gården den 21 oktober 1834. Jonas satt i en rävsax, Andersson fortsatte att kräva sina pengar för skulden som Jonas övertagit, under tiden som Jonas saknade inkomst.

Mot Curatelets bestämmelser tog sig Andersson friheten att olovligen arrenderade ut gymnasiehemmanet med Schillers goda minne. För Jonas och Inger fanns det inget annat att göra än att överklaga domen till konungen. Denne upphävde Curatorenas beslut och tillkände Jonas Pettersson hemmansdelen 7 maj, 1836.

Under tiden hade deras granne Berndt Andersson i Häle som var gift med Ingers syster Anna, anlitat Schiller till att skriva en begäran, där han vill överlåta och dela gården i två åttondelar till sina söner Berndt och Johan. Schiller som tog 10 riksdaler i betalning, skrev villigt ihop skrivelsen. Efter en tid tog Schiller upp ansökan i Curatelet, där han bestred sin egen skrivelse, med utlåtandet att gården på grund av sin ringa storlek inte klarade att delas. På Schillers rekommendation avslogs Berndt Berndtssons begäran på delning av Curatelet,. Frustrerad fick Berndt till sig beslutet, men samtidigt såddes förmodligen ett frö, när grannen och fattiglappen Jonas satt på granngården och inte kunde göra rätt för sig.

– Tänk om den ena av sönerna kunde överta den delen av gården?

Jonas som hamnat i ekonomiska bryderier under tiden han saknat inkomst, hade nu äntligen besittningsrätten till gården. Men han saknade fortfarande genom Andreas Andersons försorg tillgång till den bort arrenderade odlingsmarken. Lånen skulle betalas tillbaka, men pengarna saknades. Sakta föll han ned i en allt djupare fattigdom

Under tiden hade gymnasiefogden Schillers girighet vuxit sig allt större. En stor inkomstkälla utöver hans väl tilltagna lön, hade ju alltid varit utförande av städjebrev. Men man utfärdade enbart dessa brev när det skulle ske skifte av arrendet egentemot Hvitfeldtska stiftelsen, eller när åbon på grund av misskötsel förverkade sin rätt att bruka gården. Detta kunde då ske under de gemensamma besiktningarna av gårdarna man tillsammans med åbon gjorde. I dessa besiktningar gick man igenom de olika åtaganden åbon förbundit sig mot stiftelsen, gällande skötsel av byggnader och mark. Tillsammans besiktigades de olika delarna, där då ibland framfördes anmärkningar, där åbon direkt kunde bemöta dessa. Visade det sig att åbon trots påstötningar ändå försummat sina plikter, kunde han dömas av Curatelet att mista gården. Med resultatet att en ny åbo skulle överta gården, och ett nytt städjebrev skulle utfärdas. Schiller beslöt sig då i lönndom för att införa hemliga besiktningar, för att öka på omsättningen av städjebrev.

I Valla kyrka en söndag i februari 1842, befanns sig som vanligt Sven Mattisson och hans sjukliga hustru Anna Nilsdotter med sina barn. Efter ha begånget nattvarden satt de och lyssnade till kungörelserna som lästes upp från predikostolen. Efter att ha lyssnat till konungens påbud får de till sin förskräckelse får höra att deras hemman Nedre Fjällebro, är åboledigt och att de fråndömts åborätten. Sven var som fallen från skyarna och Anna som i sin förtvivlan inte visste hur hon skulle kunna hantera det skedda, bröt ihop och blev vansinnig. Inför församlingen hävdade Sven att han inte på något sätt blivit underättad att denna dom blivit tagen av Curatelet, och därför inte heller kunnat överklaga den.

Sockenborna och prästen som förfärat tagit del av det skedda, beslöt att på sockenstämman skicka en anhållan till Curatelet där Sven Mattisson skulle behålla besiktningsrätten, eller att Stipendierätten skulle stå för den svagsinta hustrun och de fyra minderåriga barnen uppehälle. Man hänvisade till att socknen saknade resurser att kunna ta hand om dem, detta på grund av att detta var det fjärde hushållet som inom några få år fråndömts sina hemman. Hushåll som tvingades att börja tigga med de ökade kostnader detta medfört på fattigvården.

Samtidigt intygades det att byggnaderna var i ”tillständigt skick” med vidfogade bevis.

Inte förrän ett halvår senare ansåg sig Curatelet att bemöta Valla bornas begäran, där de avslog deras begäran. Där man ansåg att Sven genom att underlåta att besvära sig mot beslutet, hade låtit det vinna laga kraft. Att Sven inte blivit informerad, berördes inte. Kungliga Majestät bemödigade sig inte över huvud taget att besvara Svens överklagan.

Schillers framfart började väcka uppseende bland befolkningen i Bohuslän. En beräkning på 1840 –talet gjorde gällande att stipendiefonden under sig i Bohuslän hade 568 familjer, där det tillkommer ytterligare 450 hushåll av torpare, backsittare och fiskare, inalles cirka 6000 personers väl och ve som var satta i beroende till Hvitfeldtska stipendiefondens godtycke.

Missnöjet började jäsa ute i socknarna, och man började undra över hur länge detta fogdevälde kunde fortgå.

Under tiden hade saker och ting börjat hetta till uppe i Häle. Efter att framfört tanken att Jonas genom en överlåtelse skulle frånträda marken till Berndt Berndtsson, hade Jonas vänligt men bestämt i omgångar avböjt, växte grannens frustration. Man framfördes tanken på en överlåtelse allt oftare och hätskare för varje gång, till att sakta övergå till en begäran. Tonen blev mer och mer ansträngd mellan de två svågrarna. Jonas som bebodde gården hade också en piga vid namn Börta Simonsdotter från Kurlanda boende på gården, som hade tidigare arbetat i Rösseldalen.

En kväll steg Berndt Berndtsson tillsammans med sina två söner tillsammans med nämndemannen Jonas Andersson från Utäng in i Jonas hus och ville att han skulle skriva under överlåtelsen på gården. Jonas vägrar och under hotelser framförs begäran ännu en gång. Kvällen därpå blev han kallad till grannen Berndt, och där fick Jonas åter frågan om han var villig att följa med till Lilldal och där skriva under överlåtelsen på gården. Jonas vägrade då ännu en gång. Följande natt den 21 januari 1844 långt före gryningen, bankade det på Jonas dörr. Pigan Börta steg upp för att se efter vem som stod utanför, men då hon öppnade dörren trängde sig fyra personerna in. Det var Berndt Andersson med sönerna Johan och Berndt samt sonsonen Andreas. De frågade omgående om Jonas fortfarande var ovillig att följa med till Lilldal. Då Jonas nekade, puttade de till pigan så att hon for baklänges och under eder och förbannelser berättade de att Jonas skulle fördrivas från gården. De började krossa glas och porslin och slå ut fönsterrutorna. Pigan som rest på sig flydde för livet, för att kalla på hjälp. Jonas såg sig nödd och tvungen att överge sitt hus. Då huset besiktigades dagen efter var dörren avhängd och fönstren sönderslagna och bohaget utslängt på gården.

Då Jonas ansåg sig för sin egen säkerhet var tvungen att flytta från gården, dröjde det inte länge innan uthusen revs och virket försvann. Virke som senare återfanns undanstoppat hos grannen Berndt.

I början av 1845 är det dags för rättegång, Jonas har stämt sina grannar och Berndts sonson Andreas Berndtsson för hemgång (grovt hemfridsbrott) och övervåld. Men med detta sattes en förhalnings och smutskastnings cirkus igång. Andreas Berndtsson försöker hålla sig oanträffbar för rätten och när det inte längre går försöker han genom att ange bristande kristendomskunskap undvika vittnesbåset. Samtidigt framförs det beskyllningar att pigan Börta har en oäkta dotter tillsammans med Jonas Pettersson, och med denna beskyllning försöker man påvisa jäv i Börtas vittnesmål, genom att hon då skulle stå i beroendeställning till Jonas. Under de följande rättegångarna meddelar samtidigt Hvidtfeldska stipendiefonden som grädde på moset Jonas att han förlorat gården. Med ord som står mot ord avger Jonas grannar värjemålsed, en dåtida juridisk term som användes när motparten ej fullt ut kan bevisa vad som hänt. Under förestavad domstolsed svor sig då de anklagade fria från anklagelserna.

Resultatet blev för Jonas katastrofalt, han hade förlorat gården och utöver detta har stipendiefonden inkommit med krav på skadegörelse och åverkan. Då likvida medel saknas blir borgenärerna de som får betala för Jonas Pettersson. I en inlaga försöker Ingers föräldrar att friskriva sig från sin borgensförbindelse till Jonas, men inlagan ogillas och de blir tvungna och vara med och betala Hvitdtfeldtskas krav på 443 riksdaler. Jonas blir därefter tvungen att avflytta från gården, och när han dör 1855 står han antecknad som fattighjon.

Den kände prästen och skribenten Axel Emanuel Holmberg hade under en längre tid iakttagit förehavandena i Curatelet och gymnasiefogden Schiller i synnerhet. Till slut får han nog och skrider till gärning, i en skrift ”Några Ord om det ömkeliga tillståndet på Kungliga och Hvidtfeldska Stipendiegodsen i Bohuslän” sticker han hål på den illaluktande och varfyllda ryggsäcken av oförrätter och missgärningar. Han börjar med att beskriva incitamentet till stiftelsen, stipulerade krav från stiftelsen mot gymnasieåbon, förändringar och lagstridiga krav, och avslutar med att lista upp Schillers missgärningar utspridda över länet. Allt ifrån åbor som fråndömts sina hemman på grund av att det fattas ett par brädor i fodringen. Till de åbor som på anfordran istället byggt nytt och då fått gå ifrån gården, på grund av man istället för att behålla de gamla byggnaderna man fått klagomål på, uppfört nya. Ett godtycke utan gränser visas upp.

Svaret blir till en början tystnad, men Curatelet fattar ett beslut att inkalla gymnasiefogde Schiller så att han får tillfälle att förklara sig. Den 10 april 1844 inlämnar G. Schiller på Hvidfeldtska Stipendieinrättningen i Göteborg en skrift, där han börjar med att förklara inför Curatorerna att det för honom är främmande att inlåta sig i någon tidningsstrid. Dock ser han sig föranlåten att gå till svars emot adjunkt Holmbergs oförsynta angrepp.

I sak förklarar Schiller att besiktningen av gårdarna gått till enligt vad som är föreskrivet. Och vad det gäller städjebreven hänvisar Schiller till en skrivelse från framlidne Curatel sekreteraren Stenberg, där avgiftshöjningen sanktionerats. Tyvärr hade olyckliga omständigheter gjort att brevet ej kunnat hittas. Till sin kollega Andreas Anderssons försvar att denne bortforslat byggnader, förklarar Schiller att Andersson en av Tjörns mest välbärgade personer och inte har något bruk av manbyggnader då gårdarna brukas som ut utebruk. Och även om det var på det viset att ingen besiktning gjorts sedan 1830, ansåg Schiller att vid en nybesiktning och eventuella påpekanden skulle saken rättas till.

Ordförande Löwenhielm kände sedan tidigare till nämnde Holmberg som författat ”Bohuslänska historia och beskrivning” där han i boken gjorde ett par uppmärksammade avslöjande. Avslöjanden om missförhållanden som föranledde till att Löwenhielm själv och biskop Bruhn blev tvungna att tillsätta utredningar, för att reda ut missförhållandena. Efter att Löwenhielm både tagit del av Holmbergs beskyllningar och Schillers försvar, fattar han sitt beslut. I ett skarpt svar till Schillers försäkran om oskuld, begär Löwenhielm ett omedelbart att Schiller entledigas från tjänsten. I sak går han hårt åt Schiller som han menar fråntogs rätten att hantera städjeavgiften 1827, efter klagomål om begärda extrafavörer. Schiller hade senare utan Curatelets vetskap återtagit denna rätt med förklaringen att framlidne sekreterare Stenberg beviljat detta. En sekreterare och tjänsteman som förutom att han saknade rätten att utfärda en sådan befallning, bevisar det sanktionerade med ett brev som inte kan hittas eller är arkiverat. När det sedan gäller Schillers försäkran att besiktningarna bara i yttersta nödfall skett när åbon inte varit närvarande, fann Löwenhielm bevisningen från Schillers sida vara ytterst tunn, och menade att den inte kunde rättfärdiga honom från anklagelserna. Samt att försvaret av Andreas Anderssons affärer var mer av juridiska spetsfundigheter, där syftet endast var att skyla över oegentligheter. Löwenhielm menar att Schiller genom sina lögner berövat sig Curatelets förtroende.

Vidare menar Löwenhielm att en omorganisation är nödvändig för att säkerställa skötseln av stipendiefondens fasta tillgångar.

I sak betydde detta att Curatelet genomförde förhör med sina åbor där de fick framföra sina klagomål över vad som skett. Dessa sammanställdes för att sedan bemötas av Gustaf Schiller.

I en skrift bemöter han ännu en gång anklagelserna, men nu med den infallsvinkeln att det är Holmberg som uppviglat gymnasieåborna till klagomål. Curatelet ställer sig kallsinnig till Schillers förklaringar och begär att han skall ställas till ansvar inför rätten. Man nämner där speciellt Schillers och Anderssons intrigerande affärer med bortforslande av byggnader, samt Anderssons utarrenderande av Jonas Petterssons mark i Häle. Schiller förklarar att han inget visste om deras mellanhavanden, och därför inte kunde belastas med skuldfrågan. Vilket Curatelet menar att det visar ännu en gång hur Schiller brustit i sin uppsyn, då uthyrning av gymnasiemark är en sak som noga måste kontrolleras.

Efter att Kungliga Majestät 1846 ogillat Gustaf Schillers besvär emot att ställas inför åtal ställs Schiller inför rätta vid Svanesunds tingställe 31 maj, 1847. Åtalspunkterna är sex stycken, som följer. För att tagit ut en för hög städjeavgift, för det andra att han för allmogen och inrättningen åtagit sig fullmäktighetsskap och för detta uppburit ett arvode, men ändock pålagt dem avgifter och skatter, för det tredje för han emot Curatelets bestämmelse från 1827 ändå självsvåldigt återtagit rätten att ta hand om betalningen av städjeavgiften. För det fjärde att han underlåtit att på vissa gårdar förrätta hus och ägo besiktningar, för det femte att Schiller underlåtit att kalla på åborna vid besiktningar och utan deras vetskap genomfört dessa. Samt att Schiller låtit Andreas Andersson arrendera ut Jonas Petterssons hemman, trots att så var förbjudet.

På tingsrätten kommer man fram till att Schiller inte kan ställas för tjänstemanna ansvar eftersom tjänsten som befallningsman grundas på ett testamente och inte på något kungligt reglemente eller instruktion. Därför måste Schiller i stället betraktas som Curatelets ombudsman och genom detta menar tingsrätten kan att tjänstefel inte kan åberopas, utan som påföljd måste tingsrätten frikänna Gustaf Schiller.

Denna något märkliga dom underkänns omgående av hovrätten, som klargör att Schiller skall prövas som tjänsteman och att rättegången skall göras om.

Den 23 december 1847 lägger Tobias Lind en motion i Bondeståndet gällande skatteköpsfrihet av Kungliga och Hvidtfeldska Stipendiegodsen, som följd av Holmbergs skrifter. Detta är startskottet till en process som inte avslutas förrän 1904 – 08 med att Hvidtfeldska Stipendiefonden då beslutar att erbjuda sina arrendatorer att friköpa sina gårdar, friköpningarna är helt genomförda runt 1920, undantaget stamgodsen Sundsby och Åby säteri. På 1970- talet omprövade man sin ståndpunkt gällande stamgodsen och Åby såldes 1976 till Göteborg och Bohusläns Hushållningssällskap. Under senare år har Sundsby säteri övergått till förvaltning i Tjörn kommuns regi.

Vad hände med alla de människor som hamnade i kläm och fick gå från gårdar och hem. Fick de någon rättvisa? Tyvärr måste man svara nekande på de frågorna. Från Curatelets och samhällets sida gällde det att begränsa skadeståndsanspråken och menade man att felet var Schillers och ingen annan. Att då vidgå att Curatelet brustit i kontroller egentemot sina tjänstemän, och på detta sätt skulle vara skadestånds skyldiga, skulle vara att gå en mycket farlig väg. Hur skulle man annars kunna veta vem som har det yttersta ansvaret? Konungen? Bara tanken att begära att dessa samhällets stöttepelare med endast det goda för sinnet, att de skulle behöva ta ansvar för vad en anställd ställt till med. Vilka vidgående komplikationer skulle detta inte kunna ge? Självklart ansåg de styrande var det tvunget och skyndsamt att begränsa ansvarsskyldigheten.

Så de stackare som for illa kunde man bara beklaga, för att därefter skyndsamt försöka gå vidare i sina liv och med högburen haka tränga undan livets tarvligheter så fort som möjligt.

Slutpunkten i ironin eller cynismen av gymnasieböndernas behandling, kommer fram då ”Gymnasii befallningsman” Gustaf Schiller i två gåvobrev till Kungliga och Hvitfeldtska stiftelsen, daterade 1873 och 1881 instiftar en fond i sitt eget namn på sammanlagt 100 000. kronor. En fond som än i denna dag förvaltas av Kungliga och Hvidtfeldska.

Jörgen Olofsson