Detta är kapitel 12 i Axel Emanuel Holmbergs Bohusläns historia och beskrivning och är avskrivet från första upplagan av Wilhelm Ängermark. På hans hemsida finns fler kapitel av boken utlagda, och där kan man även läsa om vad det innebär att andra upplagan är ”Efter författaren död öfversedd och rättad” av Gunnar Brusewitz, och om hur mycket innehållsrikare första upplagan är.

XII. Tjörns härad

Sidan 208

Ön Tjörn, med sin skärgård, belägen söder om Oroust, ifrån hwilket den skiljes genom Stigfjorden och dess inlopp, omgifwes i öster af Hakefjorden och i söder och wester af den öppna hafstrakt, som med olika namn benämnes Marstrands- och Hjerteröfjordar m. m. Twenne wikar, som djupt inskära i öster och wester, och kallas Swanwiks- och Säby- eller Brewikskilarne, gifwa detta öland en skapnad, som icke är olik det upp- och nedwända bladet af ett korsgewär. Ehwad wi fästa oss wid ortens naturbeskaffenhet, dess historia eller dess befolkning, måste wi betrakta denna ö såsom den märkwärdigaste fläck af Bohuslän. Någon gång nämnes den i fornsagorna och alltid under namnet Thiórn, hwilket är så uråldrigt, att anledningen dertill icke med någon säkerhet kan bestämmas. 1) Icke mindre namnens likljudighet, än de här gängse traditioner och andra omständigheter, framkalla den förmodan, att detta Thiorn är just detsamma Uthórno, ”wågors och stormars ö”, hwars hjeltars lof och tadel ymsom genljuda i Ossians werldsbekanta sånger. Swår att bewisa, men ännu swårare att wederlägga, skall denna mening strax widare utwecklas, dock utan att ännu wilja göra anspråk på annan giltighet, än gissningens.

Tjörn äger en widd af omkring 1 1/5 qwadratmil, och har från ålder utgjort ett prestgäll med socknarne Stenkyrka, Klöfwedal och Walla. Naturen liknar kustens i allmänhet, och ön synes wara en i yngre tid ur wågorna uppstigen ögrupp af mindre skär och holmar. De hafsarmar, som fordom skilde dessa småöar ifrån hwarandra, äro nu

1) Närmast ligger derivationen från fornn. ordet Thiór, som betyder oxe.

209

upplandade till stora och utomordentligt fruktbara dalar. Sådana äro Hoflanda-dalen, hwilken, fortsättande Säbykilens rigtning, går till Stigfjorden, och genom ett trångt pass midt på ön står i förbindelse med den dal, som öppnar sig wid ändan af Swanwiken; Walla-hed, som genomskär Walla socken, samt den långa men smala Tyftadalen, hwilken löper utmed Hakefjordens strand, många mindre att förtiga. Bergen ligga, liksom skären i hafwet, kringströdda i alla rigtningar. Hela Klöfwedals socken är ett enda berg, splittradt i djupa klyftor. En betydlig klump är också det midt på ön belägna Walberget, hwars spets, Walbergshufwud — så kalladt efter en utskjutande klippa, som, i profil sedd, icke är olik ett menniskoansigte — jemte det söder ut liggade Smeden, äro de högsta punkterna på ön, och båda wigtiga sjömärken.

Tjörn är i allmänhet ett fult och naket land. Endast på Hakenäset — den bergsudde, som i öster omsluter Swanwiken — äro några skogspartier fredade. Sägnen, att wilda tjurar uppehållit sig i de fordna djupa skogarne på denna ö och anställt en sådan förödelse bland bebyggarne, att desse slutligen nödsakades, uppbränna skogen, för att kunna döda skadedjuren, lemnas i sitt wärde; mera sannolikt synes, att en talrikare befolkning och dermed följande behof af större odlingar småningom bortrakat Ymers ögonbryn här, liksom på andra ställen i skärgården.

Tjörn är säkerligen ibland de trakter, som senast uppstigit ur hafwet 1). De lager af fossila snäckor, som öfwerallt ligga utbredda på ön, såwäl på bergshöjderna som i dalarne, och ännu mera de fragmenter af ett större hwalfiskskelett, som för twenne år sedan påträffades uti en torfmåsse i Klöfwedals socken, omkring 100 fot öfwer nuwarande hafsytan, bestyrka denna mening. Hwarhelst man borttager det öfra jordlagret, finner man en bädd af skalmergel, och

1) Landhöjningen synes fortgå hastigare i öns westra trakter. Kälkeröns under sistförflutna 20 år observerade uppstigning, är förut omnämnd.

210

owanligt rika kullar deraf höja sig på mångfaldiga ställen.1) Det är denna mergel, hwilken hwilar på flera famnars djup i blålera och täckes af den djupaste grålera och wäxtmylla, som gör Tjörn till den fruktbaraste och i följd deraf den tätast befolkade fläck i Swerige. Minst fem sjettedelar af den inskränkta ägowidden upptages af nakna berg och andra impedimenta, och den återstående sjettedelen, knappt 1/5 qvadratmil, föder öfwer 7,000 menniskor samt lemnar ändå ett årligt öfwerskott af några tusende tunnor spannmål, som härifrån utföres till andra orter. Icke under derföre att Tjörbon, när han ätit sig wäl mätt af ”mölebönor”, swär wid sin salighet, att på jorden finnes intet land herrligare och skönare än hans fula, klippiga ö!

Uti denna öfwersigt af Tjörns storlek och befolkning äro de derunder liggande småöarne inberäknade. Ibland dessa märkes Mjörn, som skiljes ifrån Tjörn genom ett trångt sund, hwaröfwer man i senare tider slagit en stenbrygga, samt ifrån Warekilsnäset på Oroust genom det smala men djupa Skåpesund. På en widd af omkring 1/10 qwadratmil innehåller denna wackra och skogbewuxna ö 7 hela frälsehemman, hwaribland det bekanta säteriet Sundsby. Strax öster om densamma ligger Lilla Askerö, som äfwenledes äger en täck natur, och består af 1 3/4 wälbyggda hemman. Brattön, wid Hakefjords norra, samt 1/8 m:tal Stora Dyrön och 1/8 Kärrsön, wid dess södra ända, bebos af jordbrukare, äfwensom den wester om Tjörn belägna Herrön, hwilken är roterad för 1/2 m:tal. Det sund, hwarmedelst Herrön afsöndras ifrån Tjörn, kallas Kyrkesund, och äger ett trångt och krokigt genomlopp för smärre fartyg, hwilket hotar att inom kort alldeles igenwallas genom uppgrundning. I folksagan anses detta lopp såsom Olof den heliges werk, hwilken med högre makters bistånd skar det med sin skeppsköl under en wadsegling med sin broder, och hwarom widare framdeles. Af fiskare bebos de norr och nordost om Herrön liggande

1) Uti en af dem, belägen midt på ön wid gården Haketorp, har, enligt de trowärdigaste intyg, menniskoskelett blifwit funna under orubbade snäcklager.

211

Koön, Björholmen och Kälkerön, samt de wid Tjörns södra land belägna Norra Åstol, Tjörnskalf, Klädesholmen, med det betydliga fiskläget af samma namn, samt Flatholmen, och wid inloppet till Hakefjord Risön, Lilla Dyrön och Hättan.

Med sydwestlig rigtning sträcker sig ifrån Tjörns södra spets och en mil ut i öppna hafwet de olyckligt ryktbara Pater-Noster-skären, bestående af flera hundrade klippor ofwan och under wattenbrynet. Åtminstone förr, innan fyren tändes på Carlstens torn, war denna skärsamling för seglaren en öppen graf som årligen tog flera offer än hela den öfriga westra kusten af Swerige. Wid åsynen af den afgrundslika wildhet, hwarmed hafwet under en utanstorm wrålande bryter sig mot dessa trotsiga klippor, faller tanken ofriwilligt och med rysning hän på många tusende sinom tusende olyckliga medmenniskor, hwilka, uteslutna från all mensklig hjelp, ibland dem utblåst sin sista lifsgnista, och man måste då känna en högaktning för den af oss ofta beledda tid, då det war en wedertagen sed, att aldrig passera detta farliga ställe förr än man på sitt radband täljt några andäktiga Pater Noster — en sed, som slutligen gaf detsamma sitt nuwarande namn.1) Ännu timma här årliga sjöskador, mest wållade af förwexling emellan Marstrands och Skagens fyrar, och icke sällan af lotsarnes dåliga utredning och lättjefulla försumlighet. Sjelf har jag flera än en gång med de ohyggligaste känslor sett fartyg dagen igenom med hissad lotssignal kryssa under Pater-Nosters bränningar, utan att ett enda försök till dess räddning blifwit gjordt ifrån de ställen, derifrån det lätteligen kunnat ske. På flera af kringliggande lotsstationer finnes icke engång en båt, som i någorlunda hårdt wäder kan hålla sjön. Så äga till exempel

1) Namnet på den wid det södra utloppet af Kyrkesund widtagande och norr om Pater-Noster-skären belägna fjord, Krossen – det gamla Krossafiørdr –, erinrar måhända om något der i fordna tider upprest kors, som med sin anblick bort mana till bedjandet af Pater Noster. Kross i gamla språket betyder kors.

212

Kyrkesunds lotsar ingen större båt än en liten sexalning, och hwart wilja de hän med den? Desamma tillåtas dessutom att bo på ett sådant ställe, att en hel flotta kan sönderslås wid närmaste strand, utan att de få kännedom deraf den dagen, – att icke tala om lotsarnas egen liknöjdhet i allmänhet, hwilken stundom öfwergår all föreställning, och hwilken äfwen den mest nitiske fördelningschef förgäfwes skall bjuda till att förekomma och bota, sålänge icke lotsarne blifwa ställde under militairisk diciplin. Långt utanför Skagen ligga Norska lotsar för att hämta fartyg, som ämna sig till deras kuster; men från wåra stränder, undantagandes från Marstrand, synes aldrig någon i öppna sjön. De fartyg, som inkomma hit, hafwa merendels måst anlita fiskares hjälp, och först när de fällt ankar i säker hamn kommer lotsen ombord för att uppbära — lotspenningar. Denna skildring är ingalunda öfwerdrifwen, utan kan med mångfaldiga facta bestyrkas, så det wore önskligt, att den icke wore målad för alldeles blinda ögon; äfwensom att man, i händelse den skulle föranleda undersökning af förhållandet, wille börja i den rätta ändan!

Men wi hafwa förwillat oss ibland Pater-Noster-skären, och återwända till det egentliga Tjörn.

På ön finnas blott 3 små gölar, som bära namn af insjöar, nemligen Bö- och Tollebykärn samt Tjernawattnet. Det andra i ordningen är ett såkalladt Duldewatten, dit man, enligt gammal wantro, måste, osedd af alla, smyga sig, för att fiska, om man skall lyckas göra någon fångst. Wattendragen kunna naturligtwis icke wara andra än små bäckar, hwaraf den största rinner genom Hoflanda-dalen. Ön äger för öfrigt tillräcklig tillgång på godt drickswatten.1) Af märkwärdiga källor är en belägen på Hwalsängs ägor i Klöfwedals socken. Ehuru liggande långt ifrån stranden, förer hon dock stundom salt watten, särdeles wintertiden, då töwäder är i wäntan. Mineralkällor förekomma sparsamt.

Den seklersgamla skogsbristen på ön har nästan alldeles uttömt härwarande torfmossar, hwilka ej heller någonsin

---

1) Här brukas ett slags wida brunnar, så inrättade, att man i dem nedstiger på trappsteg.

213

hafwa funnits till betydenhet. Den största af dem är Hählemåse, samt Prestgårdsmyren, båda märkliga för den otroliga myckenhet hasselnötter, som betäcker deras botten, och den sednare särskildt för de fynd af benpilar, med inskurna flintskärfwor, som man der påträffat.

I mineralogiskt afseende förtjenar anmärkas den stora qwantitet marienglas, som träffas flerstädes på Tjörn och kringliggande öar. Wid Klöfwedals kyrka förekomma granater, till stor mängd sittande uti en glimmergång, samt på Thoröds holme stora ljusröda spatchrystaller. På beskrifning lärer Hamneskäret — det yttersta af Pater-Nosterna — bestå af såkallad Puddingsten. I Klöfwedals socken röja bergen på sina ställen jernhaltighet.

Hypothesen, att Tjörns befolkning leder sitt ursprung ifrån en Celtisk coloni, som någongång nedsatt sig här, är redan i det föregående widrörd, och måste såsom obewisad och obewislig lemnas i sitt wärde. De äkta Tjörboarne äro ett resligt, ljuslagdt och wackert folk, och deruti skarpt skilda från sina grannar på Oroust, med hwilka de ock icke gerna lefwa i bästa förstånd. Men i anseende till hyfsningen står Tjörn efter det öfriga Bohuslän, hwilket med lätthet kan förklaras, dels af dess föga beröring med andra orter, dels af dess totala brist på alla underwisningsanstalter, och framför allt af en hos bebyggaren i allmänhet medfödd obeskriflig egenkärlek, som gör honom otillgänglig för all bearbetning, i det den ingifwer honom det begrepp om sig sjelf, att hurudan han än är, så är han dock den bäste. Att enskildta undantag ifrån detta allmänna förhållande gifwas, är wäl öfwerflödigt att anmärka, och sanningen kräfwer till och med det medgifwande, att folket i Walla, eller de såkallade ”Wallbölingarne”, på sednaste år antagit i sitt yttre ett mera städadt skick än de öfriga öboerne, särdeles ”Klöfwedalingarne”, hwilka dock äga i sin carakter en redbarhet, som de andre sakna.

Tjörn är icke reformernas land. Det stationära elementet, här prisadt under namnet ”Tjörbomaxel”, uppenbarar sig i allt. I lefnadssätt, seder och näringar är Tjörn

214

nästan detsamma nu, som för ett par århundraden sedan. Till och med i sjelfwa klädedrägten ligger något forntida, som, jemte nyssberörda förhållanden, är i det föregående på sitt ställe anmärkt. Widkommande hufwudnäringen, jordbruket, återstår blott att tillägga, att om Tjörns bönder anwände på sitt åkerbruk lika mycket förstånd som möda, skulle deras jordlappar lemna en alldeles otrolig äring. Dikning och trädning anses nu såsom den oförswarligaste misshushållning med jorden, och endast dennas ypperliga beskaffenhet och den nya matjord, hwarmed han på betesmarkernas 1) bekostnad ständigt förses, hindrar honom ifrån att alldeles utpinas. Ängen är i det närmaste förwandlad till åker, och snart sagdt så mycket af utmarken, som kan odlas, är uppbruten.

I byggnadssättet har under sistförflutna 50 åren widtagits den förändring, att ryggåsastugorna med sina takfenster lemnat rum för loftstugor. En stuga med en kammare utan eldstad på ena och ett litet kök på andra ändan, samt någongång ännu en liten kammare och ett inredt loft, utgöra manbyggningen. Inredningen af stugan är lika öfwerallt och densamma, som brukades då Kalm genomreste ön 2). Till höger framspringer spiselmuren med sin jernkamin. Längs främsta gafwelwäggen sträcker sig högsätet, den madrassbeklädda ”frambänken”, der endast ståndspersoner och aktningswärdt folk, det will på Tjörn säga sådana, som äro kända för att hafwa något hundrade daler ute på bygden, tillåtas taga plats. Emellan denna och spiselmuren står ”långbänken”, dit man hänwisar personer af mindre förtjenster, samt utmed denna mur ”om-” eller ”ugnbänken”, hwarest är ”de armas säte ännu, som det war förr”. Emellan dessa bänkar, eller rättare soffor, står det stora bordet, och utmed motsatta wäggen finnes husbondfolkets inbyggda sängställe o.s.w. Små tillgångar och isynnerhet den langwäga transporten af

1) Ehuru betesmarkerna här äro högst dåliga, underhålles likwäl mycken boskap. Ladugårdsprodukterna afsättas i Marstrand och Götheborg med betydlig fördel.

2) Kalms Bohusl. resa, pag. 219.

215

byggnadsmaterialier hindra Tjörn att lysa med större byggnader. På denna ö får man dock se en myckenhet wäderqwarnar, hwilka annorstädes i länet höra till sällsyntheterna. Här har nästan hwarje gård, åtminstone hwarje by, en sådan.

Af pastoratets inbyggare skola omkring 1,200 personer uteslutande lifnära sig med fiske; men mera liknöjda, oordentliga och utarmade fiskare, än dessa finnas troligen icke i Swerige. Storfiske skulle wäl wara det hufwudsakligaste, men af brist på båtar och redskap kan detta icke drifwas till någon betydenhet af den egentliga fiskaren, utan måste denne mest hålla sig till koljebackan och dörjen. Deremot idka många bönder storfiske med icke ringa fördel, och en och annan af dem äro nu sysselsatta med utredande af större fiskfartyg, till fiskens saltande ombord. Ostron- och hummertägt förehafwes i Klöfwedals socken, och det så flitigt, att många deraf stå sig ganska godt. Häradets wapen, en hummer, angifwer sannolikt wigten af detta fiske i fordna dagar, såframt icke afbildningen af detta djur snarare skall hänsyfta på den urgamla kräftgången af allting på denna ö. Makrilldörjning och waddrägt efter sill, den tid denna intränger i wikarne, idkas mera af bonden än af den egentliga fiskaren. I förbigående må anmärkas, att stor, aflingsför sill årligen ingår att leka uti en wik, helt nära sundet, som skiljer Mjörn ifrån Tjörn, och fångas der med stor fördel. Orsaken härtill är, att fisket på detta ställe med omsorg wårdas och fredas af ägaren till säteriet Sundsby, som här äger strandrätt, och denna lilla wik lemnar således ett dräpande bewis på galenskapen af deras påstående, som mena, att sillen aldrig leker på Bohuslänska kusten.

Till lofliga binäringar höra insamlandet af färglafwar, hwarmed en del af de fattigaste sysselsätter sig, samt någon fraktsegling på Wenern, hwartill anwändes 10 fartyg, om tillsammans 244 läster.

Under sillfisktiden rådde på Tjörn en stor rikedom, hwarom ännu de här och der hos allmogen synliga stora dryckeskäril af silfwer och andra dyrbara bohagsting bära

216

wittne l); men sedermera har med snabba steg wälståndet lemnat rum för en allmän torftghet, alstrad af många samwerkande orsaker. Betraktad såsom sådan, är den till oändlighet utsträckta hemmansklyfningen, med thy åtföljande öfwerbefolkning, knappt wärd att nämna, i jämförelse med den brännwinsminutering och den olycksaliga handel med öfwerflödswaror, som här helt öppet bedrifwes uti hwarannan stuga, och wars mördande werkningar på moralitet och wälstånd här, mera än på andra orter, träda i dagen. När härtill kommer, att nära en tredjedel af Tjörns bönder är åboer på Gymnasiihemman, är allt förklaradt. Den under mångfaldiga år inhämtade erfarenhet af dessa stackares öde, att när som helst blifwa, utan ransakning och oftast utan orsak, skoftals wräkta på bar backe, gör, att få af dem kuna erhålla den i lagen föreskrifna borgen för deras åboskap, med mindre de till borgesmännen afstå bebrukningen af sin bästa jord. Derigenom knäckta ifrån början, kunna de aldrig komma sig före, och äro i pecuniärt afseende så misstrodda, att de knapp kunna få credit på en tolfskillings wärde.

Stenkyrka (f. Steinkyrkiu) Socken.

Arealen af denna socken, som intager längden af Tjörn från norr till söder, är beräknad till 14,927 tunnland. Oförmedl. m:tal äro 80 3/4, förmedl. 74 7/8, deraf 12 3/4 frälse, 2 1/4 krono och 59 7/8 skatte. Inberäknad capellen Klädesholmens och Rönnängs folkmängd, som utgjordes af 1,044 personer, räknade Stenkyrka socken 1840 4,063 inbyggare. 1805 woro dessa till antalet 3,714.

Till denna socken höra capellen Klädesholmen och Rönnäng, det förra bestående af endast fiskare, det sednare dels af sådana och dels af jordbrukande allmoge. Rättighet att bygga kyrkor och utgöra egna församlingar erhöllo dessa ställen år 1794. Rönnängs kyrka är uppbyggd af trä på

1) I allmänhet bemödar sig Tjörbon att sammanskaffa hwad man kallar ett tätt bo, huru mycket han än derföre nödgas skuldsätta sig.

217

Tjörnlandets södra udde, samt wäl underhållen, förmedelst en af en församlingsledamot, O. Gullbrandsson, till detta ändamål förärad fond, hwars årliga ränta uppgår till 55 R:dr R:gs l). Till detta capell höra fisklägena: Åstol, liggande på en holme och bebodt af 28 hushåll, hwilka drifwa storfiske med 6 sjöbåtar och äro kända för de ordentligaste af Tjörns fiskare; Lilla och Stora Kalfwen, med 5 sjöbåtar och en befolkning af 32 hushåll, samt lotsplatsen Hättan, som bebos af några ytterst eländiga fiskare, och hwarest finnes en Inlopps-Tullkammare till Uddewalla.

Klädesholmens fiskläge och capellförsamling, beläget på kronoholmen af samma namn, wid början af Pater-Noster-skären, bebos för närwarande af 87 hushåll eller 370 personer 2). Här finnas 9 sjöbåtar för storfiske och fem krogar, hwilket må wara nog sagdt, för att upplysa om tillståndet på detta ställe. Klädesholmen har af ålder warit lotsplats och kronohemman.

Kyrkan, för närwarande den onödigaste i Swerige, är uppbyggd af trä på en wid fiskläget liggande holme, med ett afstånd ifrån Rönnängs kyrka af en knapp fjerdingswäg. Uti fundationsbrefwet för denna kyrka är uttryckligen stadgadt, att hon får existera endast så länge fisket, h.e. sillfisket, warar; men begagnas det oaktadt ännu. Då hon genom församlingen armod och i saknad af alla egna medel snart måste totalt förfalla, wore det likasågodt först, som sist, att försälja henne, och anwända inkomsten deraf till en skolinrättning, af hwilken capellet hittills warit uti den fullkomligaste saknad.

Skärhamn är ett ömkligt, af 16 hushåll bebodt fiskläge på Tjörns westra strand. Här finnes ingen backebåt, och folket är till största delen tiggare. Socknens frälsehemms tillhöra Gymnasii-inrättningen, med undantag af det wälbebyggda Röa 1/4 m:tal, Röd,

1) Ett lika stort capital (916 R:dr 32 sk. R:gs) är af samma person doneradt till en fattig-friskola för Rönnängs capell-lag.

2) Till Klädesholmens capell ligger Flatholmen med flera småöar, bebodda af 13 hushåll.

218

dito, Budalen 1 och Tyfta Östergården 1 m:tal. Gymnasiihemmanet 1 m:tal Hähle är det största och bästa hela hemman i häradet.

Kronohemmanen äro anslagna till boställen. Pastorsbostället, 1 m:tal Stora Sibräcka, ett af de bästa hemman på ön, utsår 35 tunnor höst- och wårsäd, samt höstar omkring 100 lass hö. Gården är bebyggd med laga boställshus, äger stor trädgård, förträfflig betesmark och 9 goda torp.

Hoga, 1 m:tal, Länsmansboställe, är äfwenledes ett godt hemman, hwarpå utsås omkring 30 tunnor och erhållas 100 lass hö. Derunder lyder ett torp. Denna gård tillhörde fordom Castellekloster wid Kongahäll.

Önne, 1/4 m:tal, är Klockarebol och af medelmåttig godhet.

Det anmärkningswärdaste af kronoskattehemmanen är 1 m:tal Olsnäs, hwilket war säteri till 1694, då det reducerades. Då lydde derunder Röd, Östra Tyfta, Budalen, Södra Bäck och Röa med flera hemman i Stenkyrka, och gården Östra Sunna i Klöfwedals socken. Egendomen innehades af adliga Månesköldska slägten, hwilkens descendenter, numera bönder, ännu äga densamma. Troligen har i sednare tider ättens fattigdom wållat, att den ej kunnat göra sina adeliga anspråk gällande; men ännu 1704 omtalas i permbref wälborne herr Per Knutsson Månesköld såsom ägare till Olsnäs och flera gårdar. Inom slägten, som anser sig något förmer än de öfriga Tjörboarne l), har bibehållit sig sägner om Olsnäs fordna herrlighet, då det med ”fjorton förgyllda windflöjlar” prydda slottet reste sig på berget, som ligger strax ofwanom nuwarande gården. På 1400-talet kallades gården Alsnäs.

Kongahälls kloster ägde fordom följande skattehemman

1) Af förståsigpåare i orten får man ofta höra omtalas, att Månesköldska slägten leder sin upprinnelse ifrån Folkungaätten, naturligtwis på grund deraf, att en individ af denna, Magnus Bengtsson, hade detta wedernamn. Att slägten emedlertid är gammal och warit fordom af stort anseende wisas af dess frändskap med Danska ätterne Grubbe, Green och Hwitfeldt m. fl.

219

inom denna socken: 1/2 m:tal Hålan, 1 Bäckewik, 2 Mölnebo, 2 Kuballe, 4 Tolleby, 1 Skår, 2 Säby, 1 Häller, 1 Nordre Bäck, 1 Lilledal, 2 Gunneby, 1 Åseby, 1 Bräcke, 3/4 Gåre, 1/2 Rösselwik, 2 Olsby, 1 Hällebäck och dåwarande ödegården 1 mantal Gläshed 1).

Stenkyrka — efter hwilken socknen blifwit uppkallad — äger ett obehagligt läge i en utmark. Hon uppfördes ånyo 1843 med en förwånande hastighet. och är nu, näst Tanums kyrka, den största i Bohuslän. Längden inwändigt är 58 alnar och bredden 28 dito. Tornets höjd till spetsen af korset, som står på den alltför smala lyktbetäckningen, är 50 alnar. Belysningen hämtas ifrån 4 stora, hwälfda fenster på södra och 3 på norra sidan, samt ifrån 2:ne dylika uti det tresidiga choret. Ingångarne äro trenne, nemligen i wester, söder och norr, alla rakbetäckta och för låga. På norra sidan finnes en sacristia, hwarifrån en trappa går genom muren till predikostolen. En stor läktare upptager kyrkans westra del och stödjer sig på några träpelare, hwilkas pinnlika smalhet störer hela kyrkans anordning och kommer säkerligen någon gång framdeles att wålla olyckshändelser. Predikstolen är gammal, men uppstufwad med nya tillsatser och rika förgyllningar, hwarigenom han fått ett wackert utseende. Altarprydnaden är modellerad efter den som finnes i Örgryte kyrka wid Göteborg, och föreställer hwarjehanda småsaker, hufwudsakligast ett kors, ofwan hwilket englahufwud nedblicka ur ett gyldene moln. Hela denna grannlåt gör likwäl ringa effect, emedan den är alltför smal i förhållande till bredden af den gafwelmur, emot hwilken den är upprest. Föröfrigt är altaret och den wackra altarringen prydd med förgyllningar och hela kyrkan inwändigt målad. Utom en medelmåttigt arbetad dopfunt af tälgsten, förwaras här inga antiqviteter. I tornet hänga 2 ringklockor.

Den förra Stenkyrkan war uppförd i gamla stilen, med trenne afsatser, hwilkas hörnmurar höllos af sträfpelare.

1) De wid sockenbeskrifningarne upptagna gårdar, som tillhört Castellekloster i Kongahell, äro hämtade ur ett document, som skall i sin helhet införas wid Kongelfs beskrifning.

220

Äfwen hon ägde torn af sten. Man skulle kunna antaga, att hon blifwit uppförd i 14:de seklet, på grund deraf, att man wid hennes nedrifning fann i en af murarne ett litet silfwermynt, som war slaget under konung Alexander III i Skottland, hwilken regerade i sednare hälften af 1200:talet. Men äfwen innan denna helgedom uppbyggdes ägde socknen en stenkyrka, nemligen den så kallade Wårfrukyrkan, hwars rudera igenfinnas i utmarksskillnaden emellan gårdarne Bäck och Tyft. Dessa rudera bestå endast af en grushög, som likwäl wisar, att kyrkan warit 40 alnar lång och 20 dito bred, samt haft en dörr åt norr. I chorgrunden träffas lemningar efter der jordade lik, och i kalkmassorna sitta inkilade stycken af ovanligt kupiga och grofwa taktegel, hwilket ådagalägger, att man wid denna kyrkas uppbyggning haft att tillgå materialier, från en ännu äldre byggnad.

Uti fornhistoriskt afseende äger Tjörn stor märkwärdighet. Det gifwes i hela westra Swerige ingen fläck, der stenredskap af alla former förekomma till större ymnighet än härstädes. Oaktadt jorden nu är uppbruten öfwerallt, hafwa likwäl , under de sednaste 5 åren, ett par hundrade dylika blifwit här funna, hwaraf man kan sluta till hwilken otalig mängd sådana här måste gifwits, innan ön begynte uppodlas. Häraf blir uppenbart, att Tjörn warit den af Stenfolket tätast och kanske först bebyggda del af ofwanämnda trakt af riket. Likaså förekomma Bronzfolkets grifter, hällkisterören, till större ymnighet på denna ö och i dess skärgårds område, än på någon annan ort af samma areal i Bohuslän 1). Tjörns för fiske och jagt utmärkta wälbelägenhet förklarar på ett tillfredsställande sätt detta förhållande.

Jag framkastade nyss en hypothes, att Tjörn är den i de Ossianska dikterna ofta förekommande ön Uthórno, och då jag nu i förbigående nämner några anledningar till densamma, sker det ingalunda i afsigt att på detta ställe söka göra denna förmodan till påstående, utan hufwudsakligast för att,

1) Det största kiströr på Tjörn ligger i Bö utmark. I Olsnäs kohage äro ett par dylika belägna på jemna marken, hwilket eljest är owanligt.

221

om möjligt, rikta fornforskares uppmärksamhet på en sak, som werkligen förtjenar det. Alltsedan den Finn Magnusenska kommentaren till Ossians dikter 1) blef bekant, har man antagit såsom alldeles obestridligt, att med Ossian Lochlin menas en del af Norges kust, hörande till Bergens stift, och att ön Uthórno skulle beteckna någon ö eller klippa wid mynningen af Sognefjord, — allt utan annan grund än möjligtwis den, att naturen på dessa ställen öfwerensstämmer med den skildring deraf, som den krönte barden lemnat. Detta skäl är dock alltför löst, för att kunna antagas såsom giltigt.

En mera wigtig anwisning, hwar man borde söka detta Lochlin, wore gifwen, om man på Scandinaviens westra kuster kunde upptäcka ännu lefwande traditioner om en forntida förbindelse med Skottarne. Sådana skola dock icke finnas utmed hela norska kusten; men deremot träffas de, styrkta af intressanta fornlemningar, ymnigt i — Bohuslän. Länets gamla namn Alfheimr låter sig ock lätteligen tolkas till nära liknande betydelse med Lochlin. Enligt några äldre författares mening, skulle Alfheimr betyda landet emellan elfwarne (Raum- och Gauthelf), således ett Elf- eller Strömland. Lochlin kommer af Gaeliska ordet Loch, som bemärker en samling af färskwatten, en sjö i allmänhet, således Sjö- eller Wattenland etc. Konungarnes i Lochlin säte war på ön Uthórno. Af en på Tjörn gängse sägen om en der bosatt konung Alf eller konung Alfkung — den enda dylika i Bohuslän —, skulle kunna slutas, att denna ö warit uppehållsort för Alfhems konungar. I Alfiska konungalängden nämnas ibland andra i rätt nedstigande linea Alf den förste, Swan Röde och Sjöfare eller Sæfar. Ossian nämner tre Lochlins konungar: Annir, hans son Starno och dennes son Suaran. Likljudigheten i dessa namn bör icke förbises, och de anförda Alfhemska konungarnes liktidighet med Fingal och Oisian skulle wäl ock låta sig bewisa o.s.w. Dessa alla omständigheter, här blott för roskull omnämnda,

1) Införd i Det Scandinawiske Litteraturselskabs Skrifter, 9:de Aargang.

222

äro icke att förakta för forskaren. De skola framdeles på ett annat ställe närmare skärskådas; och huru de än må bedömas, så äro de likwäl såpass wigtiga, att ingen annan ort, som will anses för Lochlin, kan stödja sina anspråk på wigtigare. Särskildt hwad Uthórno angår, kommer man wäl swårligen ifrån, att ju Thiórn dermed kan förstås. Ett epithet, som Ossian stundom nyttjar om förenämnda ställe, ”Kumlens ö”, passar wäl in på Tjörn, hwarest, såsom syss nämndes, Celtiska graflemningar, kiströr, ymnigare förekomma än annorstädes på kusten. Att Ossian med ”kummel” förstår dylika fornlemningar, är utom allt twifwel. Att dock ön Oroust, blott genom trånga sund skiljd ifrån Tjörn, stundom skulle wara inbegripen under benämningen Uthórno, är icke omöjligt. Är detta icke osannolikt, blir ock antagligt, att det hos Ossian ofta omnämnda berget Lurthan på Uthórno kan wara den emellan nämnda öar liggande Lyrön, fordom kallad Lur, flera dylika likheter emellan lokalnamn på eller wid Tjörn och dem på Ossians Uthórno att förtiga.

Hwad nu här är anfördt må anses såsom en upplysande bihang till följande på Tjörn i hela befolkningens mun lefwande folksägen.

Här regerade långt tillbaka i forntiden en konung Alf, eller, såsom han ock kallas, Alfkung 1), hwilken hade sin bostad på det å Stordals ägor liggande Borgeberget. Han lefde i ständig fejd med skottarne. En gång landstego dessa med stor styrka wid Hummersund och trängde upp till konung Alfs borg, den de med stormande hand wille eröfra. Men Alf wärjde icke allenast sitt fäste, utan dref fienden genom ett utfall tillbaka och anställde på dem ett stort nederlag, först på ett ställe strax wester om borgen och sedan wid bostället Hoga. Då båda dessa ställen finnas stora samlingar af grafkullar, som wisat sig innehålla jernbråte och brända ben, hwilka förmodas tillhört de fiendtliga skottarns. Antalet grafkullar på Hoga belöper sig till 80, hwaraf dock de

1) Benämningen Alfkung är högst märklig, såsom sannolikt betydande en konung af Alfiska ätten, hwilken, som bekant är, innehade den Afhemska thronen.

223

flesta förstörda. Den största bär namnet Kongshögen, och säges skottarnes anförare hafwa blifwit jordad uti densamma. Ett godt stycke härifrån, dock i samma gårds utmark, stå på en höjd några uppresta stenar af föga ansenlighet. Afwen dessa skola erinra om skottarnes ofärd, hwilka öfwer denna höjd flyktade ifrån slagfältet wid Hoga till sina skepp uti Hummersund. Men innan de nått sistnämnda ställe, tillägger sagan, blefwo de ännu en gång upphunne af Tjörboarne och fullkomligt nedhuggne i trakten af Tolleby och Morrik — en händelse, hwaraf man tror den sednare gården fått sitt namn (Mord-rik). Uti ett bergpass på Tolleby mark ses några ättekullar och bautasteuar, hwilka skola stå till minne af denna Tjörboarnes bragd 1).

Nyssnämnda Borgeberg wid Stordal, der konung Alfkung haft sin hofhållning, är genom sina lodräta wäggar ifrån tre sidor alldeles oåtkomligt. Åt den fjerde eller östra synas lemningar efter stenmurar och derinom tydliga märken efter en murad wattencistern. Dylika borglemningar finnas flera i denna socken, såsom på Swaleberget å prestgårdens ägor, på Borgaren, ett högt berg i Krossekärrs utmark, samt på Slottet wid Olsby. På Borgaren är befästningarne bäst bibehållna 1). Ingen af dem åtföljes af någon upplysande tradition.

På en bergås wid Gunneby finnes ett wälbewaradt dyrhus, hwilket till sin structur kommer halfkorsgrafwarne ganska nära. Griften, hwars skapnad är aflångtfyrkantig, håller inwändigt 6 alnars längd och 3 dito bredd, samt täckes af 2 stora hällar.Ursprungligen har här warit trenne, men den medlerska ät borttagen. Lemningar efter en liten täckt gång åt öster äro tydliga, och omkring monumentet är danad en hög af 70 alnars omkrets. Till större delen förstörda äro dyrhusen wid Fagerfjell och i Skårs hage. På båda dessa är takhällen splittrad; deras form öfwerensstämmer föröfrigt med det wid Gunneby, och uti dem alla finnas

1) Äfwen Ödman omnämner i förbigående denna märkwärdiga tradition.

1) Nedanför detta berg hölls fordom Tjörns marknad.

224

lerurnor och brända ben. Nära dyrhuset i Skårs hage äro uti en liten backe under en brant klippwägg flera stenwårdar uppresta, märkliga deraf att stället der de finnas bär det betydelsefulla namnet Walhall. Ett par dylika stenar, samt 4 små grafkullar och en förstörd cirkelform, beteckna en griftplats på Heås under Prestgården, och anses af allmogen, som benämner stället Heåskyrka, för en hednisk offerplats. Man wet ock att förtälja, att materialierna till det första kristna tempel på ön hemtades härifrån. En liknande fornlemning uti Brewiks kalfhage kallas Kyrkogården, förmodligen i anledning af de ben, man der uppgräft. 4 runda stenkretsar, några låga griftkullar och små stenwårdar äro här tillfinnandes; och folktron förmenar, att en man med blodig hals stundom låter sig här förnimma. Äfwen på ett annnat ställe i sin utmark, äger Brewik rubbade graflämningar. Likaså gårdarne Nordre Bäck, Dyreby och Utängen. Om ett par på detta hemmans ägor liggande klippblock berättar folksagan, att de blifwit ditkastade under ett enwige emellan Thor i Hafgård och en wiss Hemme, som är begrafwen wid det närbelägna Hemmingskälle-berg. Thor i Hafgård säges wara jordad wid torpet Märkesten, med en guldhammare wid sin sida, och på grafwen stod förr en runsten, som nu lärer hafwa sin plats uti någon källaremur. Såsom bekant är, förekommer ofta guden Thor i folksagan under namnet Thor i Hafgård, hwilket, i förening med nyssnämnda sägens tillägg om guldhammaren, gör det otwifwelaktigt, att denna tradition är ett oredigt minne ur den gamla gudaläran. Helt nära hafsbrynet uti Gunneby hamn ligga 3 stora och ett dubbelt antal mindre ättehögar, uti hwilka förekomma ganska rått utarbetade lerurnor, äfwensom jernsaker. Den lägsta af dessa högar ligger endast 12 fot öfwer hafwets medelhöjd. I Olsnäs kohage synes ett klippblock, omgifwet af en cirkelform af småsten. En dylik fornlemning i Nafwerstads socken har wisat sig wara ett grafställe.

Utom de redan anförda traditioner, gifwas här få, hwilka kunna wara af intresse för forntidswännen. En sådan nämner om en drottning, hwilken nattetid rider på en

225

hwit häst uppför en bergshöjd wid Kollekärrs krapp. För hennes skull skola twå furstar på ön, hwilka woro bröder, dödat hwarandra uti en twekamp. Märkligt nog, förekommer i en af Ossians dikter en saga om en Strinandaoine, Uthórnos skönaste mö, hwilken gifwit anledning till en brödrastrid.

Det gifwas ofta rätt märkwärdiga sägner om tilldragelser ifrån en tid, som ligger oss nära, men hwilka wi tycka sakna allt intresse just derföre, att tiden ännu icke hunnit inbädda dess historiska guld i widunderlighetens slagg. Öfwertygad om det orätta häruti, twekar jag icke att trötta mina läsares öron med en sägen om en händelse här på ön ifrån början af förra seklet, och som i allo synes wara en sannsaga. Under en stormig höstnatt wid pass 1720 strandade wid Herrön i Klöfwedals socken ett skepp, som till en del war lastadt med åtskilliga konung Fredrik I:s tillhörigheter, dem han låtit hämta ifrån Hessen, och hwaribland det dyrbaraste war en liten wagga af guld, besatt med ädla stenar, den en Tysk furstinna ernat såsom, present sända drottning Ulrica Eleonora. Wid fartygets strandning mördade Tjörboarne besättningen och utplundrade lasten. Fartyget sjönk, så att ingen sedan fick weta hwart det tagit wägen. Dåwarande prosten på ön, Michael Koch, war äfwen medwetande om brottet, men förteg det, troligen af fruktan. Sjelf hade han erhållit utaf en fiskare en skönt arbetad spatserkäpp, hwilken tillhört den röfwade lasten. Denna käpp begagnade Koch sig af i Stockholm, då han kom dit upp såsom herredagsman. Händelsewis fick konung Fredrik en gång se käppen och igenkände den såsom sin, samt styrkte sin rätt dertill genom att wisa en för presten okänd gömma i densamma, hwaruti låg instucken en dukatrulle. Koch måste nu bekänna förhållandet med skeppets plundring, men undslapp med att blifwa förwisad riksdagen. Af hans berättelse inhämtades widare, att ofwannämnda guldwagga, hwilken lär warit en toilettsmöbel, fanns hos en bonde på gården Stordal. Till följe deraf sändes till Tjörn en truppafdelning för att arrestera wederbörande och framförallt att skaffa reda

226

på klenoden; men bonden, som hade denna, fick nys om den tilltänkta surprisen och nedgräfde waggan i Stordals utmark. Knektarne fortsatte emellertid sina undersökningar; men då de icke upptäckte något af rofwet, läto de de angifne wara i fred och drogo sina färde. En lång tid derefter blef ofwannämnde bonde i Stordal sjuk, och då han låg på sitt yttersta bekände han för presten hwar waggan låg, med uppmaning till denne att efter bondens död återställa henne till konungen. Men knappt hade presten aflägsnat sig, förr än den sjuke, ångrande det lemnade förtroendet och samlande sina sista krafter, smög sig ut till det ställe der klenoden war gömd, upptog den och dolde den annorstädes, dock i samma mark, så att när presten kom för att uppfylla sin åtagna förbindelse, befanns waggan wara sin kos. Emellertid hade bonden i dödsstunden welat, men ej förmått, beskrifwa det nya gömstället. — Det tros derföre på fullt allwar, att denna dyrbarhet ännu är att finna i Stordals kohage, och mången har förspillt mycken tid på dess eftersökande. Det gifwes heller icke något skäl att twifla på werkligheten häraf, och wi lyckönska iföljd deraf de goda Tjörboarne till det framtida fyndet af drottning Ulricas guldwagga. De hafwa isanning nog gjort skäl för en sådan lycka; ty alltsedan de wid Herrön eröfrade denna dyrbarhet, och ända till närwarande tid, hafwa de blifwit af sina grannar i Bohuslän hälsade med ett öknamn, som bewarar minnet af det sätt, hwarpå de åtkommo densamma.

Då här talas om fynd, bör kanske anföras, att år 1823 träffades uti en torfmosse på Gläsheds mark en utmärkt wäl arbetad stridsyxa af bronz, hwilken lyckligtwis blef uppsänd till Kongl. Museum i Stockholm. Skaftet blef likwäl icke tillwarataget. Efter berättelse skall detta bestått af ett 2 alnar långt trästycke, förstärkt med bronz-skenor samt wiradt med läder.

En märkwärdig naturbildning är Torbernshåla, en 20 alnar lång, hög men smal grottgång uti ett berg på prestgårdens ägor. Ingången dit bildas af ett litet trångt hål, hwilket icke utan största swårighet kan passeras, och

227

utanför detta är en annan gryft af 10 alnars längd, hwilken benämnes Förstugan. Presten Michael Kochs son, hwilken warit delaktig uti ofwanberörda sjöröfweri, säges hafwa härstädes hållit sig fördold under den tid ransakningen om detsamma pågick och man sökte gripa gerningsmännen.

Klöfwedals socken.

Med en widd af 5,531 tunnland, utgöres denna socken hufwadsakligast af den halfö, som Tjörn bildar åt nordwest emellan Krossen och Stigfjorden. Undantaga wi den rika dal, som utbreder sig mot Stenkyrko socken, är trakten icke annat än en splittrad klippa, hwars massor flerstädes, såsom wid Önneröd, erbjuda imposanta wuer. Här finnas 10 1/6 frälse-, 1 krono- och 13 1/4 skattegårdar, tillsammans 24 5/12 m:tal, förmedlade ifrån 27 1/2. Gårdarne äro, om möjligt mera inskränkta till widden än de i moderförsamlingen, och några af dem hafwa sandjord, nämligen Sunna, Sältebo, Halsbäck, Ögärdet, Rödsmot och Hellene. Folket är det förmögnaste i pastoratet, i anseende till större hushållsamhet och större arbetsflit, särdeles hwad fisket angår. De egentliga fiskarena, hwilkas antal är stort, måste dock härifrån undantagas. År 1840 beboddes denna socken af 1,146 personer; år 1805 funnos här 1,199. Folkmängden är således under denna tidrymd minskad med 53 själar, hwilket är ett i Bohuslän högst sällsamt förhållande. Klöfwedal skrifwes i äldsta handlingar Klaufadal.

Här märkes Kyrkesunds fiskläge, hwilket egentligen utgöres af flera, på klipporna omkring detta sund uppbyggda, samlingar af fiskarekojor, såsom Sumpen, Staffansholmen, Herrön, Limhall, Engewiken och Koön. Här bo omkring 40 fattiga fiskarefamiljer. Antalet af storfiskebåtar, som tillhöra dem, är endast 4.

Nordost härifrån, på Björholmen, är också ett fiskläge, bestående af 14 hushåll, hwilka fiska med 3 sjöbåtar. Till fiskets betydenhet såsom binäring för bönderna i Klöfwedal kan slutas deraf, att de drifwa storfiske med 10 backebåtar.

228

Såsom det bästa hemman i denna socken anses 1 m:tal kronoskatte Kyrkefjell, hwars årliga utsäde i styf jord uppgår till omkring 45 t:r, och som kan winterföda 50 nöt och 12 hästar. Proportionaliter kan dermed jemföras Gymnasiihemmanet 1/4 m:tal Wik. Den sämsta gård i häradet åter är

Enkesätet 1 m:tal Sältebo, med sandig åker till 10 tunnors utsäde och äng till 40 lass.

Alla frälsemmanen tillhöra Hwitfeldska donationen.

Utan att göra sig skyldig till öfwerdrift, kan man wåga påstå, att i christenheten ej gifwes skröpligare helgedom än Klöfwedals kyrka. Mången potatiskällare kunde blifwa en cathedral i jämförelse med denna. Hon har också öfwerlefwat sig sjelf uti ett par och sjuttio år, ty för så lång tid sedan utdömdes hon, ehuru socknemännen först förlidet år beslöto hennes nedrifning, hwilken skall företagas 1846. Om hennes ålder känner man intet, och om hennes byggnadssätt bör man icke känna något. Den usla predikstolen är renowerad 1696; altartaflan, föreställande i oljefärg korsfästelsen och nattwarden, omgifwes af snidwerk, och i kyrkotaket hänger ett catholskt rökelsekar af bronz. Den gamla dopfunten af sten saknar alla sirater. Utanför kyrkogården står på en bergskulle ett litet trähus, deruti kyrkans båda klockor hänga.

En högst märkwärdig fornlemning finner man wid gården Pirlanda, hwarest en backe af 200 alnars längd och 100 dito är alldeles öfwersådd med stensättningar. Man räknar här 30 med jord fyllda cirkelformer, hwaraf de flesta hafwa i midten en upprest stenwård. Uti den största af dem, som håller 18 alnar i genomskärning, stå twenne dylika. Widare 4 ofyllda, runda stenkretsar, 2 fyrkanter af 5 alnars bredd och 7 till 15 alnars längd, flera spridda bautastenar samt 25 mer och mindre rubbade griftkullar. Uti en af de runda kretsarna äro de 6 omgifningsstenarne sammanbundne med mindre randstenar. Wid gräfning uti dessa cirkelformer träffas en myckenhet wäl arbetade lerurnor, försedda med öron och inritade sirater, samt fyllda med ben. Här är således en begrafningaplats, kanske också walplats, och traditionen, att Pirlanda Domstenar, såsom

229

minnesmärket kallas af allmogen, skola beteckna ett forntida tingsställe, är oriktig.

S:t Olofs Walar eller Wårdar kallas 6 på ett högt berg ofwanför Kyrkesund uppmurade runda stenpelare. Ett par af dem äro nedrasade, och af de qwarstående äga de största en höjd af 4 alnar. En är ihålig och kallas kyrkan. Redan på ett föregående ställe är omnämnd traditionen om dessa stenstoders tillkomst, nemligen att S:t Olof och hans broder Harald anställt en wadsegling, hwarwid den förre, som blifwit efter, emedan han först wille afhöra messan, spände med fulla segel fram igenom Kyrkesund, der förr icke fanns skeppslopp, och fick derigenom försprång för sin broder, som tog wägen utomskärs. Kyrkesunds farled tillkom härigenom, och S:t Olof lät till minne af det gjorda underwerket uppresa nämnda sjömärken. En annan sägen är, att desamma äro troll, som welat hindra konungens färd, men blifwit af honom förwandlade i sten. Härom sjöngs förr denna folkwisa:

S:t Olof konung och hans bror / De twistade om Noriges skär.
”Hwilken af oss bäst segla kan, / Han skall wara kung i Norriges land.”
Hwilken af oss först kommer fram, / Till kung skall krönas öfwer det land
Det swarade Harald Hårdråde: / ”Det ware som du nu sade
Men skall jag segla i dag med dig, / Då skall du skifta skepp med mig.
Ty du hafwer Ormen den snare, / Hwart skulle jag med Oxen fara?
Ormen är så snar som sky, / Oxen drifwer så långsamt till by.”
”Hör du Harald hwad jag säger dig: / Hwad dig tyckes synes ock mig.

230

Är mitt skepp något bättre än ditt / Så gerna må du taga mitt.
så tag du Ormen den snare / Och jag tager Oxen den late.
Först wille wi till kyrkan fara / Förrän wi röra wid segel och åra”.
S:t Olof han går på kyrkogård, / Som guldet skiner hans dejliga hår.
Så brådt kom bud för kong Olof in: / ”Och nu seglar Harald broderen din”.
”Så låt dem segla, som segla will, / Guds ord det wilja wi lyda till.
Messan är wår Herres ord, / Swenner tan watten och gån till bord.
Wi gå till bord och få oss mat / Sen skola wi taga stranden fatt”.
Så gingo de ned till strande / Der Oxen låg wid lande.
Så snarlig de till stranden utbäro / Både ankare, tåg och åror.
S:t Olof sätter sig i främsta stamn: / ”Fri fram Oxe i Jesu namn”.
S:t Olof tog Oxen wid hwita horn, / ”Gack nu, som du gick i korn.”
Oxen tog till så fort att skrida, / Efter stodo böljorna så strida.
Han wisade liten dräng upp i rå: / ”Se efter om wi kunna Harald nå.
Jag aktar ej mer all werldens pris / Än toppen utaf ekeris”.
”Jag ser under Noriges land / Silkessegel med gyldne rand.

231

Jag ser under Noriges skär / Hwar Ormen silkessegel bär”.
S:t Olof klappar Oxen på länden: / ”Du måtte änn’ något bättre fram ränna.”
S:t Olof slog Oxen wid sitt öga: /”Långt bättre må du at hafwet söka.”
Då begynte Oxen att kesa så, / De båtsmän ej kunde på däcket stå.
Då tog han bast och starkan lina / Och dermed band han båtsmännen sina.
Ropade då den Styreman: / ”Hwar skola wäl nu wi segla fram”?
S:t Olof drog af sina handskar små / Och sjelf han månde till styret gå
«Wi segla fram öfwer berg och klippor / Den genaste wäg wi kunna hitta”.
Så seglade de öfwer berg och dal, / Då blefwo dessa till watten klart.
Så seglade de öfwer fjellet blå, / Ut då lupo dessa troll så små.
”Hwem seglar öfwer mitt guld det röda / Och hwem gör wår fader denna möda”?
”Statt du der och blif i sten / Tills jag kommer tillbaka igen”.
Ute står käring med rock och ten: / ”S:t Olof hwi seglar du oss till mehn?
S:t Olof med ditt röda skägg, / Hwi seglar du genom min källarewägg”?
S:t Olof sig tillbaka såg / ”Stå der och blif till kamper 1) grå”.

1) Kamper = småsten.

232

så seglade de förutan allt mehn, / Der weko för dem både stock och sten.
Så seglade de som de kunde bäst, / Ej någon fick ögat uppå dem fäst.
S:t Olof spände bågen för sitt knä, / Pilen föll bakom seglets trä 1),
Han sköt den ut ifrån främre stamn, / Pilen föll bakom Oxen i hamn.
S:t Olof trodde så wäl wår Herre, / Derför kom han tre dagar före 2).
Harald blef i hågen så wred / Han skapte sig till en orm så led.
S:t Olof war en gudfruktig man, / Thy blef han konung i Noriges land.
S:t Olof gick uti kyrkan in / Han tackade Gud af hjerta och sinn’.
S:t Olof går kring kyrkogård, / Der skina strålar utaf hans hår.
Den Gud will hjelpa, han kommer wäl fram, / Hans fiender få både last och skam.

1) Seglets rå = masten.2) Sin broder

—

De gamle på Tjörn hör man ännu sjunga stycken af denna wisa, hwilken föröfrigt i sin helhet är upptecknad af den bekante samlaren P. Syw. Det torde wara öfwerflödigt att anmärka, att denna legend saknar all annan historisk grund, än måhända den att konung Olof warit den förste, som med ett så stort skepp, som hans ”Oxe” (Wisundr), passerat det krångliga loppet i Kyrkesund. Hwad förutnämnda S:t Olofs walar widkommer, synes deras bestämmelse från början hafwa warit, att tjena till sjömärken. En rik källa nedanför berget, på hwilkets spets dessa stå, kallas S:t

233

Olofs källa, och bruka sjöfarande wid wattenhämtning att offra derutiti Uti Kyrkefjells utmark äro fyra breda stenhällar, från 2 1/2 till 3 alnars längd, på det sätt sammanställda, att de innesluta ett rum, uti hwars golf lemningar efter urnor och brända ben förekomma. Rundt om står em krets af fem stenar, hwilkas antal förr warit större. Möjligtwis är denna fornlemning ett dyrhus, från hwilket takhällen blifwit bortförd; men detta låter sig likwisst icke med säkerhet bestämma. Till antiqwiteterna hörer äfwen en liten wattenfylld, trekantig håla uti berget hwarpa kyrkan är byggd. Den kallas Dopkälla, emedan de första kristna i socknen skola blifwit döpta wid densamma.

Walla socken,

hwars område bildas af nordöstra delen af Tjörn, med det winglikt böjda, skogbewuxna Hakenäset, samt de bebodda öarne Mjörn, Lilla Askerön och Brattö, äger på en widd af 1/3 qwadratmil 23 1/2 frälse-, 1/2 krono- och 27 skattegårdar, tillsammans förmedlade ifrån 62 m:tal. Ehuru för det mesta skoglös, är Walla socken den behagligaste trakt af Tjörn och kan till sin bördighet mäta sig med det öfriga af ön. De swagaste gårdarne äro de på Mjörn belägna. Folknummern enligt sista femårs-tabellen, war 1,837, och hade på 35 år ökat sig med 41l.

I socknen ligger ett uselt fiskläge, Höwikenäs, med en befolkning av 17 fattiga hushåll, hwilka idka småfiske i Hakefjord. Till detta fiskläge leder allmän häradswäg, och resande sättas med färja härifrån öfwer Hakefjord till Kåkenäs på Inlandsstranden. Förskönadt af den täckaste natur ligger på ön Mjörn Hwitfeldska herresätet Sundsby. 1 m:tal säteri, med tillhörande säteriladugårdarne 1 m:tal Åker, 1/2 Djuphult 1) och 1/2 Tunnewik. För närwarande befinner sig denna egendom uti ett sådant skick, som man kan wänta sig en arrendegård,

1) Åker och Djuphult äro belägna på Tjörn. det förra tillbyttes Sundsby ifrån kronan 1594 och det senare 1648.

234

hwars arrendesumma är så högt som möjligt tilltagen. Åbyggnaderna äro oansenliga och bristfälliga, den widsträckta trädgården 1) förfallen, och den 700 alnar långa rud-dammen, som sträcker sig emellan sjelfwa gården och den motstående skogbewuxna fjellwäggen, nästan alldeles igengrodd. Jemförd med sitt hemmantal är Sundsby egendom ingalunda af någon utmärkt beskaffenhet. Ägorna äro wida kringspridda och swårskötta; jordmånen wattensjuk och på sina ställen, såsom på Tunnewik, af mindre god beskaffenhet. Årliga utsädet är för närwarande emellan 50 à 60 tunnor höst- och wårsäd 2) samt 50 tunnor potatis. Ängen lemnar 200 lass hö, hwarmed, och med tillhjelp af halmfodret, winterfödas 80 nötkreatur, 8 hästar och 50 får. 18 dagswerkstorp lemna årligen 1,200 dagswerk på egen kost, och på ägorna finnes, ehuru starkt den blifwit anlitad, husbehofsskog af ek, gran och furu, samt hjelplig tillgång på bränntorf.

Sundsby, under hwilket alla Gymnasiihemmanen på Tjörn, Oroust och Inland egentligen höra, blef på 1600:talet utwidgadt till ett af de största gods i Bohuslän, såsom bestående af några och sextio hela hemman. De äldsta ägare man känner woro af adliga Greenska ätten. Omkring 1520 innehades det af en Olof Lauritzson Green, hwilken war gift med Anna Darre till Bråland och fader till lagmannen i Wiken, Lauritz Olsson Green 3), som efter honom ärfde Sundsby. Denne sednare framskymtar ännu i traditionen, men på ett för hans minne ofördelaktigt sätt, och enfalden tror hans ande wara dömd att, till försoning för begångna brott, nattetid jaga omkring på en swart häst med lösa skor, ifrån Sundsby öfwer Åkersgården och tillbaka öfwer wadet wid Danmarksskäret uppåt Mjörns klippbranter. Efter honom

1) I Sundsby trädgård wäxer för en owanligt stor Murgröna, hwilken, efter sägen, skall wara ditplanterad af fru Marg. Hwitfeldt.

2) Häraf beräknas endast 15 tunnor på sjelfwa hufwudgården.

3) Lagman Lauritz Olsson war gift med Bente Jernskiegg till Skottarp i Halland.

235

emottogs Sundsby af sonen Anders Green, den utmärkte norske Rikskansleren, hwilken ligger begrafwen i Walla kyrka. Genom hans syster Gurre, som war gift med Jon Schack till Schelbred, och derigenom blef mormoder åt Margareta Hwitfeldt, som, slutligen Sundsby gods till denna sistnämnda, som, sedan det af henne blifwit med mångfaldiga gårdar förökadt, donerade det till Götheborgs Gymnasium 1664. Alla öfriga frälsehemman i Walla socken tillhöra nyssnämnda donationsgods.

Enda kronohemmanet. är Kråkedal, 1/2 m:tal, Capellansboställe, warande till widd och beskaffenhet under medelmåttan.

Af kronoskattegårdarne tillhörde fordom 1 m:tal Kil Westergård S:t Halfwards kyrka i Opslo. Kongahells kloster ägde 2 m:tal Haborsby, 1 Spierr, 1 Hammar, 3 Häggwall, 1/2 Röd, 1 Rörwik, 1 Balkeröd, 3 Swanwik, samt dåwarande ödegården 1/4 m:tal Apelröd. 1/4 m:tal Hanekullen war till år 1795 tillhörigt Tjörns prestestom.

Walla kyrka, belägen på den sandhöjd, som skiljer Swanwiksslätten ifrån Walla, utgöres af en enda aflångt-fyrkantig stenbyggnad, med ett lågt stentorn i wester. Wid östra gafweln är uppmuradt ett rundt, hwälwt och kopparbeklädt grafchor, som innesluter Thomas Dyres, Marg. Hwitfeldts och deras barns likkistor. Hufwudingången är på södra sidan genom ett der uppfördt wapenhus; en mindre leder genom norra wäggen. Innanredet, tillkommet genom de fordna herrskapens på Sundsby frikostighet, har förr warit både dyrbart och prydligt. Läktarne, som sträcka sig utmed kyrkans norra och wästra murar, äro prydda med målning och förgyldt snidwerk. Altartaflan, alldeles lik den i Brastads kyrka på Stångenäs, föreställer nattwardens instiftelse, och är utsirad med ewangelisternas bilder m.m. i wackert helupphöjdt arbete. Omkring den öfwerst på taflan stående medaillon, med sin föreställning af Christi uppståndelse, äro Dyreska och Hwitfeldtska wapnen anbragta, och nederst wid foten läses en inskription af innehåll, att Marg. Hwitfeldt

236

hitsändt denna altarprydnad år 1663. Predikstolen, som saknar konstwärde, är förärad af Rikscansleren Anders Green, och prydes af Greenska, Grubbeska, Månesköldska, Dyreska och Hwitfeldska m.fl. sköldemärken i halfupphöjdt arbete. Framför altaret är en murad graf, som täckes af en stor, wäl uthuggen sten, på hwilken en riddare i full rustning och en qwinna i sorgskrud äro afbildade, jemte Grenska, Månesköldska och Grubbeska wapnen. Under läses:

Her vnder ligger begrafv. Erlig oc Velbyrdig mand Anders Green til Sundsby Noriges Riges Cantzler, som Hedensof udi Herren den 28 April anno 1614 uti Hans Alders aar 64

Her vnder ligger begrafven Erlig oc Velbyrdig Frve Frve Mette Grubbe til Sundzby som Hedensof udi Herren den […] anno […]

Gud gifve Denem Bege en Gledelig oc aerefuld opstandelse med alle Guds udvaalde.

Till Dyreska grafchoret är ingången utmed altaret tillsluten af en förgyld dörr af genombrutet arbete. Derinnanför hwila länsherren till Dragsmark, Thomas Dyre, d. 1651, hans husfru, Marg. Hwitfeldt, d. 1683, och deras barn, Hertwig, d. 1646, Iwar, d. 1663, samt Bente, d. 1636. Liken ligga inbäddade i humla, hwilket temligen wäl har bewarat dem ifrån förgängelsen. Kistorna äro dubbla, de yttre af ek, beklädda med läder, och de inre af furu, utan alla prydnader. Marg. Hwitfeldts lik är swept uti swart sammet; hufwudet är omlindat med en hwit duk och på ena handens lillfinger bär hon en liten emaljerad guldring. Uti ett gåfwobref af 1654 har bemälta fru förordnat, att räntorna af 1 m:tal Öfre Bråland skall anwändas till underhåll af detta griftchor och att, om något deraf blefwe öfrigt, detsamma skulle tillfalla Walla kyrka; men ännu har denna aldrig erhållit en enda skilling af dessa medel 1).

1) Räntorna af Bråland utgöra årligen omkring 17 R:dr R:gs. Det är omöjligt, att grafwens underhåll kan medtaga alla dessa medel, hwilkas hoplaggda summa alltsedan 1600:talet är högst ansenlig. Det wore derför i sin ordning, att kyrkorådet i Walla socken affordrade Curatelet nödig räkenskap häröfwer, på det den i berörda gåfwobref Walla kyrka tillerkända förmån ej måtte densamma undanhållas.

237

Ålderdomsminnen. Äfwen i Walla socken finnes en lemning efter ett fäste ifrån wikingatiden, nemligen på det twärbranta, otillgängliga Borreberget, beläget på Åkers ägor, och hwars namn, tydligare än dess rudera, erinrar om dess fordna bestämmelse. Dessa bestå endast af några stenhopar, hwarmed uppgångarne äro wärnade. De dyrhus som här finnas, äro märkwärdiga deraf, att på flera af dem forekomma i takhällarna sådana runda urhålkningar, som träffas på dyrhuset wid Sem i Tanums socken, och hwilkas ursprungliga bestämmelse knappast gissningswis låter sig förklara. Den s.k. Jättestugan i Östra Röds utmark är ett dylikt monument, uti hwars ena ännu qwarliggande täcksten man räknar omkring ett tjog större och mindre hålor l). Denna fornlemning skulle för öfrigt lätt kunna tagas för en gånggrift, såframt man icke funnit den innehålla urnor med brända ben. Wäggstenarnes antal är 8 och formen på grafrummet aflångtfyrkantig. Åt öster utspringer en gång, 6 alnar lång, 1 1/2 bred och 1 dito hög, hwilken förr warit täckt. Den andra takhällen är nedrasad. Strax wester härom träffas några griftrör och runda stensättningar. Wid Kortås, ett torp under Haborsby, står ett annat dyrhus, hwars takhäll, fordom uppburen af fyra wäggpelare, nu nedrasat. Uti densamma äro 8 runda hålor utswarfwade; de största af ett par tums genomskärning. Fornlemningen kallas Dyrhall. Efter ett tredje dylikt finnas lemningar i Hjelteby utmark wid de såkallade Stafstenarne. Här är blott ett stycke qwar af den ituslagna täckstenen; i detsamma ser man dock ett par små hålor. I ansende till sitt sammanhang med andra fornlemningar, är detta dyrhus ganska märkwärdigt. Det omgifwes nemligen af omkring 20 uppresta stenar, af 1/2 till 3 alnars höjd, deraf 7 äro så ställda, att de bilda en rektangelformig figur, och några tyckas hafwa uppburit öfwerliggare. En liten grafkulle tillhör samlingen af dessa

1) De största af dessa hålor hålla 4 tum i diameter och 2 dito i djuplek.

238

minneswårdar, ibland hwilka man med all rimlighet äfwen bör räkna grundwalen efter en bred stenmur, hwilken utgått ifrån det närliggande Nötebergets branta wägg, slutit sig slutit sig till dyrhuset och åter krökt sig till berget, samt sålunda inhägnat ett större rum. Allmogen menar, kanske icke så oriktigt, att hedningarne här haft ett ställe för sin gudsdyrkan. På ett aflångt dyrhus å Wester Röds mark är takhällen nedrasad, och denne saknas alldeles på ett dylikt monument wid Berga, benämndt Gullhögen 1)

På Runtången på Räfsals mark står en runsten af 3 alnars höjd, omsatt af 3 mindre stenhällar. Traditionen

1) I grannskapet af Gullhögen ligger på stranden ett sönderbrustet fjellskred (Geschiebe), kalladt Jättebron. Allmogen tror att jättar kastat dessa stenar, i afsigt att med dem nedslå Jörlanda kyrka på den motliggande Inlandsstranden, men warit för matta i armen till sådana kast.

239

att en konung Ridulf ligger under densamma begrafwen, är wäl mindre tillförlitlig, såsom sannolikt från början framalstrad af någon, som i runorna läst detta namn. Det der uttryckta ”Rithulfs stenar” torde med större sannolikhet angifwa, att runstenen ursprungligen warit ett råmärke, hwilket wi dock öfwerlemna till skarpsinnigare runisters afgörande. Att man emedlertid i Bohuslän ofta träffar gamla ägoskilnader, utmärkta med i berg och stenar inhuggna runor och bomärken, är en känd sak.

I de såkallade Lundarne — tillhörigt gårdarne Swanwik och Spjerr — ligger en samling af 80 grafhögar, af hwilka den största är omkring 60 alnar i omkrets. Några af dem ligga ganska nära hafsytan. Då en af dessa högar för några år sedan öppnades, träffades uti en med benaska fylld lerurna en bit af ett bronzsmycke, i form af ett ormhufwud, med inpressade figurer, liknande runan Rand, en ganska liten rund flaska af glas, hwilkens läge i urna tydligen wisade, att hon wid insättandet warit fylld med något flytande ämne, samt en liten genomborrad, rund stenknapp, otwifwelaktigt en forntida amulet eller såkallad segersten 1). Å nyssnämnda Swanwiks ägor, på stranden söder om gården, träffas widare några mest förstörda grafkullar samt 6 runda stensättningar, alla med centralstenar och ifrån 15 till 20 alnars diameter. Uppresta stenwårdar förekomma i Hammars och Kråkedals utmarker. De sistmämnda kallas af allmogen Skomakarestenarne.

Ibland fynd som blifwit gjorda i Walla socken, förtjänar nämas en massiv armring af guld, hwilken för flera år tillbaka inlöstes till Kongl. samlingarne för omkring 60 dukater, sedan upphittaren, okänd med dess wärde, förut afyttrat honom till en annan för ett halfstop finkel.

På Sötången, wid Myggenäs, förmäler traditionen, blefwo i Carl XI:s tid åtskilliga, för Blåkullafärder och häxerier anklagade, Tjörboar af båda könen brända. En swart laf, som betäcker berget på detta ställe, hålles före

1) Dessa fynd äro aftecknade uti tidskriften Runas 3:dje häfte.

240

utmärka sjelfwa punkten, der bålen woro uppresta. Äfwen af andra källor känner man, att Tjörboarne woro inwecklade i dessa bedröfligt ryktbara processer, och en ibland befolkningen ännu lefwande sägen angifwer, att wid denna tid och just med anledning af de förföljelser som anställdes i och för det förmenta tolldomsväsendet, en större utflyttning skall hafwa ägt rum ifrån Tjörn till någon ort i Holland, och att Tjörboarne hela förra seklet underhållit förbindelse med sina sålunda emigrerade släktingar. Med fästadt afseende på detta factum, kunna wi lätt upphärfwa den historiska tråden af den löjliga sagan om den beryktade kapten Elins skinnbyxor, hwilka warit förwarade på gården, Pirlanda i Klöfwedals socken. En dräng, som fått lust att probera dessa, hade nemligen knappt fått ena benet uti dem, förr än det bar af med honom genom luften till — Amsterdam, der han träffade en frände, som gaf honom en nybakad brödkaka, hwarefter han med en så utomordentlig hastighet transporterades tillbka till Tjörn, att kakan icke ens hann swalna under wägen — en sägen, som lemnar ett märkwärdigt bewis på huru kort tid folksagan behöfwer, för att omkläda den enklaste tilldragelse med den mest besynnerliga och oigenkänneliga drägt. Det är uppenbart att denna sägen anspelar på berörda utflyttning och på den förbindelse som emigranterna sedermera underhöllo med sin fosterbygd.

*

Det wore ännu för mycket wågadt, att med Tjörns historia Ossianska hjeltarnes på Uthórno, ehuru wi måhända inom kort icke kunna undgå detta. Dem förutan kan Tjörn anse såsom sina flera historiskt bekanta personer. Ibland dessa omnämnes i Swerres saga en Asbjörn Jonsson från Tjörn, hwilken på sin tid war en af Norges utmärktaste länsherrar och en trogen anhängare af konung Magnus Erlingsson. Med Swerre bewistade han slagtningen wid Nordnäs, och förmådde sedan genom sin wältalighet Kongahellsboarne och Elfwegrimarne att taga sin besegrade konungs parti. Efter åtskilliga öden stupade han slutligen, jemte sin herre, i det märkwärdiga sjöslaget wid

241

Fimbreid år 1184, sedan han före stridens början med ett, af historien bewaradt, kraftfullt tal eldat sina krigares mod l). Otwifwelaktigt skulle några historiska underrättelser om Greenarne på Sundsby icke sakna intresse; men wi äga icke tillgång på andra än dem wi nyss bekantgjort, hwartill likwäl kommer den anmärkning, att det war hufwudsakligast den berömde rikscansleren Anders Green, som utarbetade den norska lagen af 1604, och utwerkade dess antagande till landslag på en herredag i Bergen.

Utan att hafwa uträttat annat storwerk än det, att, i saknad af bröstarfwingar, till sina andra slägtingars förfång, hafwa efter sin död afträdt sin egendom till en wälgörenhetsanstalt, anses likwäl Margareta Hwitfeldt af mången såsom det märkwärdigaste fruntimmer, som någonsin lefwat i Bohuslän. Samma wäg till odödlighet kan hwilken rik och barnlös person som helst wandra. Rikedomen af gåfwan har emellertid på alla andra ställen utom på Tjörn omgjutit hennes minne med en helgongloria, hwilken årligen påspädes ny glans genom de anbefallda loftalen på Gymnasii sollennitetssal i Götheborg. Ingen kan klandra detta sednare; twertom gör det heder åt wederbörande, att de begagna denna och andra utwägar, för att hos ynglingar inskärpa tacksamhet mot wälgörare. Men mången torde wilja weta om Margareta Hwitfeldt i andra afseenden, än såsom stifterska af en stipendiefond, att hon verkligen gjort sig förtjent af efterwärldens beröm. Wi äro af ett alltför stort tidsrum skilda ifrån henne, för att med säkerhet kunna utreda detta, och några handlingar, på hwilka ett afgörande omdöme i detta fall kunde grundas, finnas icke att tillgå, men är det sannt, att ”saga dömmer med rättwis själ, hwad jorden gömmer”, och förutsätta wi, att icke afund och ett obefogadt missnöje någongång kunna besticka denna domare, så nödgas. Wi beswara nyssämnda fråga med nej. Här, der hon genomlefwat sin mesta tid, gå om henne många traditioner; i dem alla framträder hon som den hårda, herrsklystna, nyckfulla men snillrika qwinnan. För att öka sina rikedomar,

1) Se Swerres saga, kap. 90, jfr kap. 53, 66 och 96.

242

skall hon hafwa begagnat medel, som icke göra hennes minne någon heder. Då i sednare hälften af 17:e seklet länet trycktes af ständiga krigsgärder och utskrifningar, förmådde hon en mängd skattebönder att till sig afstå sina gårdar, för att såsom adelns bönder njuta lindring uti de förra, under det de likwäl skulle bibehållas ostörda i sin besittningsrätt. Köpeumman war oftast ingen, stundom bestående uti några wictualier, och der bönderna icke godwilligt ingingo härpå, twingades de dertill genom förföljelser. Carl XI:s reduction af nära 1/3 af hennes frälsegods tycktes åtminstone i ett fall sanna denna saga. Ännu mera grawerande för henne är sägnen om ett mord, hwilket hon låtit begå på en sin ofrälse informator, för en oloflig kärlekshandel, som denne plägat med en af hennes adeliga tärnor. Hon skall hafwa låtit halshugga honom wid gården Bråland i Walla socken, der man ännu utwisar stället, hwarest det skedde l). Wisserligen låter det något misstänkt; dock skulle sådant wäl kunnat passera under Krabbefejdens oroligheter, då, länet hwarken war Danskt eller Swenskt, och i ett tidehwarf, då de högre aristocraterne ostraffadt kunde göra nästan allt hwad de behagade. I alla fall wisar denna sägen, jemförd med en annan, som omtalar att fru Margareta Hwitfeld låtit upphänga en prest uti ett hwalf i Sundsby källare, det hon sedan, af fruktan för brottets upptäckt låtit igenmura, att hon ingalunda på eller kort efter sin tid haft så alldeles goda tankar om sig ibland folket.

Med sina slägtingar Månesköldarne på Olsnäs lefde Marg. Hwitfeldt i fiendskap. Enligt en inom denna slägt ännu bewarad tradition, skall denna gått så långt, att ägaren af Olsnäs, till hämnd för lidna oförrätter, låtit

1) Det tillägges, att, sedan den olycklige war utförd till afrättsplatsen, hans älskarinna genom knäfall ändteligen lyckats beweka den hårda frun att skänka honom lifwet; men då hon sjelf skyndade att förkunna honom detta budskap, och redan på långt håll winkade med en duk, till tecken af pardon, trodde bödeln detta betyda, att exekutionen borde påskyndas, och werkställde afrättningen.

243

uppbränna Sundsby, i afsigt att swedja den goda frun, som dock undkom. Sedan lärer någon förlikning inträdt, och Marg; Hwitfeld skall till och med en gång hafwa ridit till Olsnäs, för att tillkännagifwa Måneskölds barn sitt beslut, att testamentera dem större delen af sin egendom; men dessa misstänkte afsigten med hennes besök och lössläppte sina gårdshundar, hwilka med ett sådant raseri anföllo henne i backen wid Olsnäs, att hon med möda undkom till Sundsby igen.

Widkommande anledningen till hennes donation till Götheborgs Gymnasium, uppgifwer hon sjelf den hafwa warit en af hennes, i Montpellier år 1663 aflidne, son, Iwar Dyre, uttryckt önskan, hwilken hedrar den adertonårige ädlingen lika mycket som dess uppfyllande hedrar hans moder. Wid sidan af detta motiv till hennes frikostighet uppställer emellertid traditionen flera, såsom slägthat, samwetsförebråelser m. m., hwilka likwäl det wore en otacksamhet att utan bewis, som nu ej kunna anskaffas, antaga för ofelbart sanna. Hwad sjelfwa donationen widkommer, hafwa wi redan i 2:dra delen af detta arbete redogjort för densamma, och förbigå här, så behöfligt det än kunde wara, all widare omberöring af detta ämne.

Marg. Hwitfeldt föddes på Schielbred — utan twifwel gården Skällebred i Grinneröds socken 1) — den 5 Now. 1608 af länsherren till Rakkestads län i Norrige Hartwig Hwitfeldt, och hans hustru, Bente Schack. Gift med länsherren till Dragsmark, Thomas Dyre, öfwer hwilken hon dock ägde husbondekastet, hade hon med honom sönerne Hartwig och Iwar samt dottern Bente, alla döda före modern. Uti en af henne sjelf, 5 dagar före sin död, underskrifwen ansökan till konung Carl XI om fastställelse å några af henne gjorda förändringar i testamentet af 1664 2), omtalar

1) Se wid denna sockens beskrifning. [Detta är en missuppfattning. Hon var född på gården Skjelbred på Eker mellan Drammen och Kongsberg, Norge. Anm. av W.Ä.]

2) Originalet till detta document erhöll jag för ett par år sedan på Stångenäs. Det synes således, som skulle det aldrig kommit fram till sin bestämmelse. Det innehåller egentligast begäran om sanction å några af fru Hwitfeldt gjorda donationer till sina tjenare. Af denna handling inhämtas de upplysningar om nämnda fru, att hon länge legat sjuk, och hade på sin sista tid nödgats skuldsätta sig. Ett facsimile af namnteckningen under denna handling, dat. Sundsby d. 11 Nov. 1683, och sannolikt den sista fru Hwitfeldt skref, meddelas wid bokens slut.

244

hon en annan sin dotter, som warit förlofwad eller gift med en öfwerste Trützsehler, men redan då war död, förmodligen utan arfwingar. Margareta Hwitfeldt afled den 16 Now. 1683, 75 år gammal. Af hennes wäl bibehållna lik, att hon warit liten till wäxten, haft ett bredt, fettlagt och intryckt ansigte, liten mun, trubbig näsa och rödaktigt hår.

Barnunderwisningen ombesörjes uti Walla socken och Rönnängs capell-lag af dertill antagna ambulatoriska skolmästare. Uti de båda andra socknarne finnas inga dylika; det är dock beslutat, att sådana skola anställas, samt att en fast skola skall, efter nuwarande klockares död, inrättas på dennes boställe, då klockare- och skollärare-tjensterna komma att förenas.

På grund däraf, att stiftarinnan till en så betydlig fond till underwisningens befrämjande, som den Hwitfeldtska, lefwat och dött i Walla socken, och att denna till stor del utgjorts af Gymnasiihemman, hafwa de funnits, som ansett det icke strida emot ändamålet af nämnda stiftelse, att en ringa del af dess medel anordnades till befrämjandet af folkunderwisningen på Tjörn och framför allt i nyssberörda församling. Förre pastorn på stället, Rhedin, gjorde ock en ansökan hos Curatorerne om ett årligt bidrag af 200 R:dr B:co till inrättandet af en wexelunderwisningsskola härstädes. Frågan underställdes Kongl. Maj:ts pröfning, hwilken i nådigt bref af den 16 Maj 1816 biföll ansökan. Curatorerne förklarade derpå, den 28 October 1830, att de ej kunde bestämma understödsbeloppet, förr än ritning på skolhuset och andra, saken rörande, upplysningar blifwit dem insända. Detta skedde, likwäl med anhållan från församlingarnas sida, att något anstånd med skolans inrättande måtte bewiljas. Härpå afhördes icke något swar, och saken afstannade,

245

tilldess nuwarande pastor ånya upptog den 1843. Ritning och kostnadsförslag m.m. infordrades på nytt; men innan sådant hunnit ingå, förklarade Curatorerne, att intet bidrag till ofwannämnda ändamål komme att lemnas. Detta beslut synes ganska märkwärdigt, då det sammanhålles med nyss åberopade kungabref och med det rykteswis omtalade förhållande, att Curatelet wid samma tid, som det fattade detta belut, på förhand bewiljade understöd till Fiskebäckskils skola, hwars anspråk på något sådant wäga wida mindre än Wallas, — ett bewiljande, som dock på högre ort annulerades. — Meningen med detta anförande är likwäl icke hwarken att förswara giltigheten af de grunder, hwarpå Tjörn i detta afseende stödjer sina anspråk, eller att förneka denna orts förmåga, att, utan främmande understöd inrätta och widmakthålla nödiga underwisningsanstalter.

Fattigwården sker genom sammanskott af spannmål och penningar. De orkeslösaste äro indelta på rotar, inom hwilka de kringforslas. Fruntimmers-förenings-cassans 1) capital uppgår till 2,666 R:dr 32 sk. B:co. Uti fru Hwitfeldts testamente är stadgadt, att 30 R:dr hwarje Julafton skola utdelas till husarme uti Tjörns och Tossene pastorater, naturligtwis hälften till hwardera. Till Tjörns fattige sändas ock årligen 15 rdr bko. Men wederbörande hafwa förgätet att att ”En Riksdaler» 1664 war annorlanda beskaffad, än en Riksdaler Banko nu för tiden. Om jag icke alltför mycket misstager mig aeqvivalera de förra med wåra Specier, och det är således 15 sådana, Tjörns fattige hafwa att af stipendiimedlen årligen påräkna.

Tjörn är det enda pastorat i länet, der man har warit omtänkt, att inrätta ett socken-apothek. Ett sådant, ur hwilket medicamenter gratis tilldelas de fattiga, har funnits här sedan längre tid tillbaka.

---

Tjörns regala gäll är till inkomsterna det sämsta af Bohusläns pastorat i 1:sta klassen. Korntionden belöper sig

1) Om beskaffenheten af denna, se wid Morlanda beskrifning.

246

till 100 tunnor Enligt upprättad convention betalas i R:dr 16 sk. af hwarje helt hemman i stället för högtidsoffer. Särskildt af Sundsby utgår till pastor 9 R:dr i offerpenningar och 2 famnar wed efter markegångspris. Landskylden är en obetydlighet, såsom uppgående endast till ett par R:dr.

Här hafwa följande warit pastorer:
Thorer Endridason. Pfrost i Ælfwasyslo 1405.
Herr Thorkaelle 1424.
Björn Sweningsson, omkring 1498. Han förde en kalk i sitt sigill l).
Ulf Thorbjörnsson, wid 1523. Denne, jemte de förutnämnda, har jag funnit tecknade på pergamentsbref, dateradt de år som wi deras namn äro utsatte.
Johan Brand, död omkring 1612.
Petrus Olaus Aalberg, blind och i många år sängliggande af sjukdom; död omkring 1639.

Andreas Hartwigsson, naturlig son af Hartwig Hwitfeldt, och således broder med Marg. Hwitfeldt, erhöll af henne Tjörns pastorat 1640, och war hennes högra hand i allt. Han dog 1687, med det rykte, att han warit en slipad och intrigant man.

Michael Christiansson Koch, huspredikant hos fältmarskalk R. v. Ascheberg, är i det föregående omnämnd. Han afled 1733 och efterträdd af sonen,

1) För den, som har lust att jemföra fordna fullmakter på pastorat med dem, som nu för tiden utgifwas, torde följande, Björn Sweningsson lemnade, öppna bref på Tjörns prestgäll, förwaradt i mina samlingar, icke sakna intresse. Det är skrifwet på en pergamentslapp af 7 tums längd och 4 dito bredd. Beklagligen är biskopens namn utplånadt; det skall troligen wara Niclas Anundsson. Årtalet är otydligt, men ligger före 1498, emedan Björn Swenningsson uti en handling af detta år nämnes såsom sockneprest på Tjörn.

Wij …. nundss. mz gds nadi biscop i oslo Gør witterlight mz thz wore obne briff at vj haffve untth giffviz oc mz thz wore obne briff. unde oc giffe Hedlig mand her byørn sweningss. tyørn pstegeld j sin lyffz tid at beholde so lingi han er rett lydendis ved oss Oc wor efftkomidhr biscop …. wore Scrtt.

Asloüje die ascensionis dei Anno dmi . m . .

247

Mag:r Michael Koch, förut comminister härstädes, död 1738.
Swen Lindberg, död 1777. Se rectorerne i Uddewalla.
Niclas Gabriel Lund, död 1779, såsom man tror, af förgiftning.
Simon Henrik Klefwerström, en snillrik slarf, f 1805.
Anders Severin Bonander, Tjörns driftigaste pastor; ryckte Tjörboarne ur ett halfwildhetstillstånd till den hyfsningsgrad de nu innehafwa; död 1825.
Mag:r Petter Emanuel Rhedin, f. regementspastor, sedermera pastor i Stora Lundby.

Carl Ulric Ekström, utmärkt för sina wettenskapliga förtjenster, war förut pastor på Mörkön, och erhöll transport till Tjörn 1839. Comministrar:
Christiern Jörgensson, ifrån omkring 1630, gifte sig med Marg. Hwitfeldts piga i det felslagna hopp, att derigenom knipa pastoratet; blef sedan genom sin pastor Hartwigssons intriger skild ifrån tjensten och måste fly till Norge, der han anställdes som prest i Grans gäll;

Herman Niebuhr, förut collega i Kongelfs skola, död 1730;
Michael Koch, se ofwan;
Erik Bask, pastor i Forshälla 1746;
Joh. Petter Grunthell, död 1760;
Lars Anderstén, död 1778;
och Johan Ekelund 1), död 1807;
N. w. är Johan B. Apelberg.

Capellpredikanter:
Ch. L. Ström, se pastorerne i Tegneby; Johan Dragstedt, pastor i Renneslöf 1805; Lars Islander, död 1819; Olof Lundbeck, se Östmål; C. M. Sævrin.
Ifrån öns medelpunkt till Uddewalla är 5 1/2 mil, till Kongelf 3 1/2 mil, till Marstrand 2 mil och till Göteborg 5 1/2 mil. Emellan Stenkyrka och Klöfwedal är 5/8 och emellan den förra och Walla kyrka 1 mil. Adressen: Kongelf.
1) Denne war fader at den förtjenstfulle conrektorn wid St. Clara skola i Stockholm, Jacob Ekelund, som gjort sig bekant, särdeles för sina läroböcker i Historien.

*

Axel Emanuel Holmberg